HS Sierra
uppgång och fall.
När HS Sierra blev Skånska mästare 1949, blev de också ”folkets lag”. På 1950-talet skapades ett ”megaintresse” för handbollssporten i Ängelholm både för herrar och damer. Tillsammans med brottning blev handboll den dominerande sporten i ”stan” under mer än ett decennium. Det skulle emellertid också komma ett brutalt slut för både dam- och herrhandbollen.
Ambitionerna var höga, när klubben inledde 1950-talet. Säsongen 1950/51kvalificerade HS Sierra sig för spel i allsvenska serien division II.
Första säsongen i tvåan gick bra. Det blev en sjätteplats i den tuffa konkurrensen, mot lag som Lugi och Karlskrona Det väckte stor förundran i handbollskretsar, när seriefavoriterna, det ex-allsvenska IFK Karlskrona besegrades med 18-10 i serieinledningen.
Någon ny DM-final 1950 blev det inte, trots stora förväntningar. Ett annat Kristianstadslag, KFUM, blev denna gång för svåra i semifinalen. Så långt nådde ängelholmarna även 1951. Denna gång var det IFK Trelleborg som grusade Sierras förhoppningar.
Distriktsmästerskap verkade passa Sierra bra. 1953 är det dags för en ny semifinal. Ännu en gång stod IFK Kristianstad, just då etta i allsvenskan och med flera landslagsmän, Karl-Erik Stockenberg och Åke Moberg m.fl. för motståndet. Kristianstadslaget blev naturligtvis övermäktigt men resultatet 18-21 var inget Sierra behövde skämmas för.
Sierra hade på femtiotalet en trogen publik med ett snitt på 600 på hemmamatcherna, en lysande siffra i en stad av Ängelholms storlek. De bjöds emellanåt på internationell handboll, som en bonus för deras trogna stöd. 1950 gästades klubben av Helsingörs IF, Hamburgpolisen och Reykjaviks stadslag, lika med Islands landslag. 1953 gästades klubben av Hamburger Turnerbund, hemmahörande i västtyska ligans förstadivision.
Från säsongen 1954 följde några år av nedgång och spel i division III men Sierra kom tillbaka. Efter två seriesegrar i rad, 1956/57 och 1957/58 lyckades Sierra även klara kvalet våren 1958 och ta steget upp i handbollseliten inför säsongen 1958/59
Comebacken i tvåan blev lyckosam och laget placerade sig i mitten av serien. Spelåret efter klarade Ängelholms handbollsstolthet också kontraktet och när sextiotalet inleds var Sierra fortfarande ett division II-lag. Under den sista säsongen på femtiotalet sattes också det gällande publikrekordet för handboll i Ängelholm. Hela 1 550 personer tittade på lokalderbyt mellan Sierra och Vikingarna.
De stora spelarna under årtiondet var Sven-Åke Gullberg, skyttekung 1949-50, 1951-52, 1958-59, Assar Wendel, målbäst 1954-55, Olle Olsson, toppskytt 1950-51, 1952-53, 1955-56, 1959-60, Jack Ericsson skyttebäst 1953-54, 1956-57, 1957-58. ”Jackie”, som han oftast tilltalades, är också den, som gjort flest mål under en och samma säsong. Under spelåret 1956-57 lyckades han klämma in hela 241 bollar bakom motståndarmålvakterna. 1955 togs ovan nämnda spelare förutom Gullberg ut i landskapslaget i match mot Halland. Bland unga lovande spelare på 1950-talet räknades Jan-Ingmar Svensson, Lennart Andersson, Ulf Andsberg samt Stig Svensson. Stig blev Sierras förste landslagsman när han 1959 representerade Sverige i en juniorlandskamp.[1]
Våren 1961 degraderades Ängelholms handbollsstolthet, efter tre säsonger, från division II.
De ”gamla” stjärnorna började ta farväl. Assar Wendel, den förste som uppnådde 500 matcher och Sierras främste målskytt genom tiderna med 1580 mål slutade, Stig Svensson, föreningens förste landslagsman hade lämnat för HK Drott och allsvenskan och storskytten Olle ”Linus” Olsson skulle snart ta samma väg men då till Vikingarna.
Säsongerna 1962/63 och 1963/64 var synnerligen medelmåttiga rent sportsligt. Positivt var den generationsväxling som framgångsrikt genomfördes, vilket innebar, att unga, lovande spelare fick chansen, bland dem Eric Broman så småningom svensk mästare i HK Drott.
Men för att föreningen skulle ta sig upp till ”tvåan” igen krävdes det spelarförvärv utifrån och för det krävdes det goda intäkter. Bingo började bli en verklig fluga vid den här tiden och Sierra hängde på. Spelet blev en succé, som lockade många spelsugna Ängelholmare att satsa pengar och på så sätt bidra till en ny satsning mot handbollseliten.
Inför säsongen 1964/65 återvände en av de stora stjärnorna från 50-talet till Sierra, Lennart ”Mackan” Andersson och nu blev han spelande tränare. Med sin erfarenhet från allsvenskt spel i Vikingarna förändrade han träningen och framförallt synen på att träna. Sommarträning blev nu en ny företeelse inom HS Sierra. Den nye tränarens målsättning var att återvända till division II inom tre år.
Sierra gjorde sensation under ”Mackans” ledning och tog överraskande hem serien i stor stil med endast två förluster i bagaget. Det hade gått fort, lite för fort och det blev också retur till trean redan kommande spelår. Styrkan och erfarenheten saknades men framförallt saknades det en distansskytt av rang. En sådan införskaffades inför spelåret 1966/67. Det var den ex-allsvenske storskytten från Vikingarna, Carsten Magnusson. Han skulle verkligen leva upp till förväntningarna och premiäråret gjorde han 200 mål för Sierra. Han var en starkt bidragande orsak till att Sierra 1967 kunde fira 25 års jubileum som seriesegrare. Det blev ännu en säsong i ”tvåan”. Hösten 1968 lämnade ”Mackan” åter Sierra för spel i Vikingarna. Med på resan tog han stortalangen Hans Schörling. Ett försvagat och ungt Sierra hade ingen chans utan åkte ur med dunder och brak våren 1969.
Laget låg i början av 1970-talet i division III och det var på den nivån laget kom att ligga under årtiondet. En svag ekonomi och tunga spelarförluster i slutet av 1960-talet, Carsten Magnusson, Erik Broman, Lennart Andersson och Hans Schörling för att nämna några, gjorde det svårt för Sierra att komma tillbaka till eliten.[2]
Men klubben hade en förnämlig ungdomsverksamhet och andades trots allt optimism. Det positiva med åderlåtningen var att egna talanger nu fick chansen på allvar i representationslaget. En av de äldre, som var kvar var Jan-Ingmar Svensson och han blev under 1970 Sierras meste spelare genom tiderna, när han gjorde sin 513: e match och passerade legenden Assar Wendel. Goda handbollsspelare fortsatte klubben att exportera. Erik Broman är redan nämnd, Pelle Davidsson blev senare svenska mästare i HK Drott respektive LUGI. Hans Schörling skulle spela allsvenskt både i IFK Lidingö och i Olympia, Helsingborg.
Handbollen i Ängelholm fortsatte sin nedgång i början av 1980-talet. 1981 degraderas Sierra till division IV, den lägsta av divisionerna. Lennart ”Mackan” Andersson, 1970-talets succétränare tog över och lyckades få stil på laget, som dock inte lyckades ta sig tillbaka till trean. Laget bedömdes dock vara lovande och spåddes en ljus framtid. Lagets stora stjärna var den unge Roger Andersson, son till ”Mackan”. Roger skulle senare spela i Vikingarna. Föreningen satsade nu på att ta sig upp i seriesystemet och gjorde en del spektakulära värvningar. Bland andra enrollerades Bo Arne Andersson från allsvenska Vikingarna. Säsongen 1982/83 spelade Sierra i division III nu med Eric Broman, som tränare. Sierra vann serien överlägset och förlorade bara en match. Satsning fortsatte och inför spelåret 1983/84 återvände Pelle Davidsson till fadershuset. Laget lyckades ta sig till förkval till division II men misslyckades att avancera. Våren 1985,nådde Sierra ännu en gång kval men det blev repris på året före och ännu en stor besvikelse. Pelle Davidsson lämnade nu klubben, en förlust, som skulle visa sig bli kännbar. Säsongen 1985/86 tog Stefan Kullberg över, som tränare. När serieslutet närmade sig var Sierra inblandade i bottenstriden och drog också det kortaste strået. Konsekvenser blev förödande. Satsningen mot eliten hade kostat pengar och de ”stjärnor”, som under åren värvats hade inte spelat för ”kaffepengar”. Nu, när pengar inte längre fanns, lämnade en efter en det sjunkande skeppet, Men det ”dödsdömda” Sierra vägrade ge upp och anställde säsongen 1986/87 Peter Eklund, välkänd handbollsprofil i Nordvästskåne, som ny tränare. Det hjälpte nu inte, raset fortsatte och Sierra blev sist i trean. I slutet av årtiondet tränades laget av de gamla trotjänarna Lennart Månsson och Tomas Wiberg, som trots motgångarna hade förblivit klubben trogna. Handbollen varpå väg att dö ut i det, tidigare, så starka handbollsfästet Ängelholm. 1993 beslutade föreningens styrelse, att seniorverksamheten skulle läggas ner men det fanns krafter, som ville annat. 1996 drog ett gäng eldsjälar med Lennart Månsson i spetsen igång seniorhandbollen på nytt och 1998 startade Magnus Sandberg och Ulf Rosander en ungdomsverksamhet.
Efter millennieskiftet fördes en hård kamp för klubbens överlevnad. Ett gäng entusiaster har drev ungdomssidan vidare. Från och till var Sierra representerade i de lägre serierna på seniornivå. 2001 blev de sist i division 5. Samma år gjorde klubben sitt 30000:e mål i en seriematch mot Hässleholm. Säsongen efter tvingades Sierra dra sig ur seniorserien. Flera års konstgjord andning hade nått sin gräns. Sierra följde en negativ trend i Nordvästskåne, där ett flertal seniorlag hade lagts ned.
Ungdomssidan kunde under samma period visa upp fem lag och drygt 100 aktiva och ställde upp med fem lag i seriespel. Den största framgången kom med 91-laget som blev skånska mästare i sin åldersgrupp säsongen 2003-2004. Flera av dem valde ett att prova lyckan i O/V Helsingborg. Den som lyckades bäst var Niclas Äreborna som tog en plats i O/V Helsingborgs A-lag. Ungdomssatsningen ledde dock till att Sierra inför säsongen 2006/07 kunde anmäla ett representationslag till seriespel. Det blev emellertid en kort sejour. Mitt i säsongen tvingades klubben lämna in. Från säsongen 08/09 fram till 2017 hade HS Sierra åter ett seniorlag. Säsongerna 2014-2017 spelade laget i division 4. Laget bestod av spelare från ett samarbete, som startats tillsammans med Åstorp och en del nya spelare från närområdet.
Under 2017 fick föreningen problem med att få ihop spelare till matcherna, vilket till största delen berodde på en del spelares arbetstider och att en del börjat studera på annan ort. Efter 2017 har föreningen inte haft något A-lag.
Under åren 2015-2020 hade föreningen ett eller två ungdomslag som spelade seriespel. I vissa åldersgrupper mixades lagen med killar och tjejer. Det har gått lite upp och ner i ungdomsverksamheten men under de senaste åren har föreningen haft mellan 20 och 30 ungdomar som regelbundet deltagit i ungdomsverksamheten
Epilog
När jag var tonåring på 60-talet var utbudet på idrottsverksamheter i Ängelholm inte så stort. De stora lagsporterna var ishockey, fotboll och handboll och det var Rögle BK och HS Sierra, som hade de största framgångarna. På 70- och 80-talet kom nya sporter och en alltmer hårdnande konkurrens om ungdomarna. Basket, innebandy och volleyboll blev snabbt populära och det var handbollen, som tog stryk.
Det känns vemodigt, när man tänker tillbaka och minns en fullsatt, kokande idrottshall, när HS Sierra spelade i landets näst högsta serie och mötte lag som IFK Kristianstad, Karlskrona, Lugi och Vikingarna. Det fanns en tid, då vi grabbar spelade fotboll på sommaren och handboll på vintern. Så var det bara!
De lite äldre idrottsentusiasterna i Ängelholm glömmer aldrig den 27 februari 1949, då HS Sierra blev skånska mästare, en prestation, som nog aldrig kommer att upprepas. Nästa år fyller klubben 80 år. Idag befinner sig HS Sierra långt ned på rankingskalan bland de skånska handbollslagen men stoltheten finns kvar och det är väl därför, som föreningen existerar.
Damhandbollens uppgång, nedgång och renässans.
Säsongen 1950/51väcktes damhandbollen i Ängelholm ur sin slummer. Det var Roddklubbens handbollssektion, som tog initiativet. Ett tjugotal lag kom till spel.
I oktober 1950 spelade damerna sin första match mot ett lag från Höganäs. 1951 deltog laget för första gången i DM. Det blev vinst mot Göta från Helsingborg. I laget spelade bl. a. Maj-Hillevi Jönsson, syster till Jack Ericsson, Astrid Pettersson, en i syskonskaran i den kända idrottsfamiljen Pettersson samt den nya tennisstjärnan Dagny Scheer, svensk juniormästarinna 1950.
För att ytterligare uppmuntra damhandbollen i Ängelholm förlade Skånes Handbollsförbund propagandamatcher till idrottshallen.
Hösten 1955 hade Nordvästskåne blivit ett damhandbollens centrum. I oktober spelades en blixtturnering i idrottshallen med lag från Kulla- och Bjärehalvön. Arrangör var HS Sierra, där nu damhandboll stod på programmet.
Sierra startade en damserie. I den spelade förutom Sierra även, Brunnby, Unga Örnar, Salamis, Grevie, Vegeholm, Väsby, Jonstorp samt Munka-Ljungby. Matcherna lockade mycket publik och 150-200 åskådare var inget ovanligt.
Intresset bara växte och Sierras damlag var i slutet av årtiondet ett av Skånes bästa och därmed av svensk elitklass. Säsongen 1956/57 vann damerna, under sitt debutår, den allsvenska damserien, södra. 1959 blev Ängelholmslaget Skånska mästare och fick dessutom äran att möta svenska damlandslaget i idrottshallen. Ängelholmstjejerna bjöd bra motstånd, vilket resultatet 6-9 vittnar om.
Det blev ingen fortsättning på framgångarna under 1960-talet. De flesta av spelarna valde att gå över till Vikingarna och damsektionen lades ned.
Drygt tio år senare återuppstod Sierras damsektion. Likt en fågel Fenix reste den sig från ingenting och blev snabbt ett av Skånes bästa lag. Det fanns emellertid en logisk förklaring. Sju damer från division II-laget Vikingarna tog steget över till Sierra hösten 1972. Bland dem fanns spelare, som varit med under storhetstiden på 50-talet, Ingrid Wulf, Lisbeth Hansson och Ingrid Paulsson för att nämna några. Laget fick dock börja om i division IV, sådana var reglerna och möta lag som Grevie, Hov och Ljungbyhed, som också är en del av den skånska handbollshistorien. På två säsonger avancerade Sierra till den andra divisionen. Allt motstånd krossades och målrekord sattes i parti och minut. Det var ingen som hade förväntat sig något annat. Lagets grunduppställning var av hög division II klass. Förutom de ovan nämnda kan även Anita Kanth nämnas, som från sin kantposition gjorde många värdefulla mål.
För att stimulera laget deltog damerna i internationella turneringar, 1973 genomfördes två resor. Under trettondehelgen till en stor cup i Potsdam, Östtyskland. En turnering man också blev inbjudna 1974 och 75. Hösten 73 genomförde Sierradamerna en turné till Östtyskland och Tjeckoslovakien. I turneringarna mötte man topplag från Sovjetunionen, Polen Tjeckoslovakien och Östtyskland. Sierra var egentligen inte tillräckligt bra för att platsa i detta sällskap och det blev idel förluster utom det sista året 1975, då den första segern kom mot det polska laget Puchrow. Ett pris vanns varje år, Fair Play Cup men framförallt fick damerna värdefulla erfarenheter och kontakter. En kontakt ledde till ett celebert besök i Ängelholm av det Tjeckoslovakiska mästarlaget TJ Start från Bratislava.
Sierra hävdade sig bra i division II och placerade sig klart på den övre halvan. Säsongen kom 1975/76 den största framgången, dittills, med en bronsplats. Konkurrensen hårdnade alltmer och Sierras lag började bli lite ålderstiget(medelåldern låg uppemot 40 år) även om man lyckades rekrytera några yngre förmågor men det visade sig, att snacket om ålder var överdrivet. ”Tanterna” blev i slutet av 70-talet bara bättre och bättre. Våren 1977 vann Sierra division II Södra i hård kamp med Kävlinge och kvalspel till allsvenskan väntade men det blev inget av det. Klubben hade helt enkelt inte råd. Trots detta var målsättningen inför nästkommande säsong, att vinna serien men en regeländring innebar ett dilemma för klubben. Det lag, som tackade nej till kval skulle per automatik tvångsnedflyttas till division IV. Sierras styrelse slapp ta ställning. Det blev inte någon serieseger. Kävlinge och Eslöv blev för svåra och det blev en ny tredjeplats för damerna. En halv revansch fick Sierradamerna, när laget för tredje gången under 1970-talet blev Skånska mästare hösten samma år. De tidigare DM-titlarna togs 1973 och 1974. DM tycktes också passa Sierradamerna väl. Även 1978 vann Sierra titeln.
Den sista säsongen på 70-talet blev väldigt lyckosam. Distriktsmästare och seriesegrare i stor stil. Ett nytt kval stod för dörren och denna gång hade styrelsen ”krattat” i manegen. Ett stort byggföretag i Ängelholm gick in som ekonomisk garant för kvalspelet och nu var det uttalade målet att nå allsvenskan. Det fanns dock stora tveksamheter kring målsättningen. Många kring Sierra menade, att det var orealistiskt att Sierra skulle ha ett lag i allsvenskan. Klubben skulle inte kunna bära en sådan kostnad utan att gick ut över annan verksamhet. Kvalspel blev det och det rådde kvalfeber i ”Lergökastan”. Men det blev tvärstopp för Sierradamerna, som inte lyckades vinna någon av de tre kvalmatcherna. Det fanns farhågor att motgången skulle innebära att spelare slutade men så blev det inte. Inför säsongen 1979/80 fanns det goda förhoppningar om en tätplacering i serien men när serien var slutspelad våren 1980 hade Sierra nått sin sämsta placering sedan man gick upp i tvåan.
En konflikt inom föreningen uppstod vid den här tiden. Det handlade om att det framgångsrika damlaget hade fått svårt med nyrekrytering av unga spelare och emellanåt hade svårt att få ihop full spelartrupp till matcherna. Sierras styrelse gav två alternativ. Antingen skulle sektionen läggas ned eller skulle den drivas av damerna själva. Vid årsmötet 1980 beslöts att damsektionen formellt skulle tillhöra föreningen men ha en egen styrelse och med en egen budget. Konsekvensen blev att laget flyttades ned till division III. Den serien vanns planenlig och våren 1981 var Sierradamerna tillbaka i tvåan. För att trygga damlagets framtid sattes en rekryteringskampanj igång och handbollsugna flickor strömmade till men damerna hade ingen tränare. Damlaget mångårige tränare Åke Navmark hade lämnat sitt uppdrag och någon efterträdare fanns inte. Många hade protesterat mot hanteringen av frågan om damsektionen. Efter beslut vid årsmötet våren 1981 återfördes damsektionen till huvudföreningen. Avsaknaden av tränare tvingade emellertid laget att lämna sin plats i seriesystemet säsongen 1981/82. Säsongen1982/83 gjorde damlaget comeback i trean. Säsongen därefter var laget tillbaka i division II men det var ett lag, som började passera bäst före datum. De äldre, i laget bärande spelarna, lade handbollsskorna på hyllan och det fanns inga yngre som kunde ta över. Ledarbrist var ett annat bekymmer. Det var tydligt, att det inte längre fanns något underlag för damhandboll i Ängelholm. Efter säsongen 1986/87 lades damlaget ned för gott.
Minnena finns kvar men sannolikheten, att det någonsin kommer att spelas damhandboll på elitnivå i Ängelholm, är obetydlig.
Ängelholmsbygdens Idrottshistoriska Förening ©
C/O Lars Carlsson
Stigmansgatan 10
262 62 ÄNGELHOLM