Basket, den nya innesporten 1966-2020.

Det började med att några kompisar vid Ängelholms Högre Allmänna Läroverk, efter skoltid, samlades på skolgården. Där fanns det en liten asfaltbelagd plan med två basketkorgar och här började de lira ”korgboll”. Den första bollen var en väl sliten, kasserad fotboll. Året var 1966. Understödda av idrottslärarna Kjell Åström och Torsten Selander anmälde laget sig till seriespel under namnet Ängelholms Läroverks Idrottsförening, förkortat till LvIF, skolan stod för kostnaderna. Grundarna var fyra elever i realskolan, Thomas Davidsson, Per-Olof Borggren, Lars Nilsson och Arne Wedberg. När eleverna stod inför slutet av sin skoltid ville de ändra klubbnamnet. BK Rasslet var deras förstaval. Namnet hade sitt ursprung i det ljud som skapas av bollen när den glider genom nätet. För namnbyte krävdes dock ett ombildande av klubben. Det kostade pengar och det hade inte ”killarna”. Bandet med läroverket fick vara kvar. 1968 antogs namnet ÄLI-Basket. I början var det bara elever på skolan, som var medlemmar.

Den 13 november 1968 spelade den nya klubben sin första seriematch på hemmaplan mot Hörby, matchen slutade 32-36. I mars 1969 firade Läroverkets idrottsförening sitt 40-års jubileum och i samband med detta mötte ÄLI-Basket IFK Helsingborg, ett av de bättre lagen i Sverige vid den här tiden. Det gav inspiration till en ökad satsning. I början av 1970-talet hade klubben ett femtiotal medlemmar och nu var alla basketfrälsta ungdomar välkomna. Klubbens stora problem var att man inte hade någon godkänd matcharena. Träningen kunde man bedriva i läroverkets gamla gymnastiksal, som gick under namnet ”råtthålet”. Hösten 1971 placerades Ängelholms basketstolthet i division 3. Laget vann tolv av fjorton matcher och kvalificerade sig därmed för division II men tvingades delvis av ekonomiska skäl att avsäga sig spel i den högre serien. En annan orsak till avhoppet var att godkänd spelplan för ”tvåan” saknades. Säsongen 1973/74 vann laget på nytt division III och efter ett lyckat kval tog klubben steget upp i ”tvåan”. Arenafrågan var löst. ÄLI-Basket spelade nu sina matcher i Toftaskolan i Munka Ljungby. Detta historiska lag hade följande uppställning:

Per-Olof Borggren, Christer Sellin, Per-Arne Davidsson, Arne Wedberg, Stefan Svenningsson, Peter Närenborn, Per-Olof Holmgren, Morgan Svensson, Mats Öberg, Ulf Örnhag, Lennart Bengtsson och Lennart Nilsson.


En av de tidigaste lagbilderna på ÄLI-Basket, säsongen 1974/75 med bland två av upphovsmännen till föreningen. 
Stående från vänster: Lennart Nilsson, Mats Öberg, Stefan Svenningsson, Per-Olof Borggren, Per-Arne ”Pelle” Davidsson, Christer Sellin.
Knästående från vänster: Lennart Bengtsson, Arne Wedberg, Ulf Örnhag, Morgan Svensson.

Sejouren blev ettårig och ÄLI fick återvända till ”trean” för att ta sats för en snabb comeback i division II. Inför spelåret 75/76 blev ÄLI-Basket farmarklubb till IFK Basket i Helsingborg. Åsikterna inom klubben gick starkt isär huruvida detta var något positivt. Under säsongen rekryterade klubben för första gången en coach utanför de egna leden. Hans namn var Didi Garth Junior men kallades kort och gott ”Didi”. Denne amerikan boende i Helsingborg inspirerade spelarna och lyfte laget till en högre nivå. ÄLI-Baskets avslutning av serien var mästerlig. Nu väntade kval till division 2. Ängelholmarna hängde inte riktigt med i kvaldansen. Åt gruppens suverän, Kungsmässan från Kungsbacka, fanns inget att göra men inför sista omgången behövde ÄLI ”bara” vinna över kvalets strykpojke Kalmar för att ta steget upp i tvåan. Ett oinspirerat Ängelholmslag föll dock tungt men fick ett erbjudande om att fylla en vakans i ”tvåan”, klubben valde emellertid att tacka nej.

Spelåret 1977/78 vann ÄLI åter serien. Nu var det andra tongångar som rådde och ÄLI-Basket tog steget upp. Utöver det gamla gardet spelade nya profiler, som Jörgen Sellin och Lasse Martens framträdande roller i laget. Efter ett lyckat kval blev det spel i division 2 säsongen 1978/79. Där nådde laget en mittenplacering, vilket innebar kvalspel till nya division1. Kvalet blev dock en besvikelse och det blev ingen uppflyttning för ÄLI.

ÄLI-Basket blev under 1970-talet en av de största ungdomsklubbarna i kommunen och räknades snart till dominanterna inom Skånsk ungdomsbasket. 1971 startade pojkbasketen och 1972/73 gjorde tjejerna sitt inträde i klubben.

Säsongen 1977/78 innebar ett genombrott för dambasket i Ängelholm. ÄLI: s Flickor A erövrade en andraplats i Skåneserien under sitt debutår. Dessutom vann åldersgruppen under DM och lagets stora stjärna Pie Burestedt blev utnämnd till turneringens bäste spelare. Säsongen 1978/79 fortsatte framgångarna. Laget tog sig hela vägen till final i Riksmästerskapet, där det blev en knapp förlust mot storfavoriten Hageby från Norrköping. Pie Burestedt utsågs till ”Årets spelare” och därmed korad som bäst i landet, i sin åldersklass. Våren 1979 tog ÄLI: s rekordunga damlag steget upp i division 2.

Samtidigt på pojksidan skördade klubben också stora framgångar. Den stora stjärnan i vardande var den 16-årige Anders Thomasson, som förväntades bli klubbens nästa export till elitserien. Den förste som gick den vägen var Peter Närenborn.

Bob Rich, enligt egen utsago född in i basketen, kom till ÄLI 1979. Det blev en nytändning för hela klubben. En poängmaskin, som gjorde 72 poäng i sin avslutningsmatch i klubben.

Nu höjdes målsättningarna. I oktober 1979 anställde ÄLI-Basket, högst sensationellt, en ny coach med uppdraget att utveckla basketen i föreningen, både på herr- och damsidan. Hans namn var Bob Rich, enligt egen utsago född in i basketen. Det blev en nytändning för hela klubben. Publiktillströmningen ökade. Herrlaget vann träningsmatcher mot division 1-lag och gick fram som en ångvält i division 2.

Våren 1980 vann herrseniorerna sin serie och kvalade sedan upp till ”ettan” efter en avgörande match mot kvalfavoriten KFUM Nässjö. Damerna ville inte vara sämre. Efter en rafflande seriefinal mot IFK Helsingborg tog också ”tjejerna” steget upp till ”ettan”. Hösten 1980 fortsatte framgångarna för de båda ÄLI-lagen. Herrlaget blev direkt ett topplag och låg på andraplats då serien tog jullov. Herrlaget nådde en fjärdeplats under sin debutsäsong, klart över klubbens målsättning.  

Damlaget, Sveriges yngsta på den här nivån, med en snittålder på 16 år, var ännu bättre och ledde sin serie inför juluppehållet. Den osannolika framgångsvågen för tjejerna fortsatte. Serien vanns våren 1981utan förlust.

Laguppställning ÄLI, damseniorer säsongen 1982/83. 
Stående från vänster: Anette Johansson, Pie Burestedt, Annika Borgström, Lena Christensson, Carina Andersson. 
Knästående från vänster: Linda Närenborn, Mia Pörscke, Anneli Ahlquist, Barbro Karlsson, Irené Gustavsson.

Det blev dock inget elitseriekval för ”tjejerna”. Det unga oerfarna laget ansågs inte mogna för så stora uppgifter. Suverän skytteligavinnare blev Pie Burestedt med 299 poäng, ett snitt på imponerande 20 poäng. I Riksmästerskapen för Flickor A(16 år) nådde ÄLI stora framgångar, kvartsfinal 1980/81, bäst av lagen utanför elitserieklubbarna, en tredjeplats säsongen efter. Irené Gustavsson blev det året uttagen i turneringens ”Allstar-lag". Spelåret 1982/83, blev det ännu en tredjeplats.

Tränaren och poängmaskinen Bob Rich lämnade nu ÄLI-Basket, kostnaden blev för hög. Trots de enorma framgångarna avbröts samarbetet. Inte utan protester, framförallt ”tjejerna” hade invändningar. Ersättare, både som damtränare och seniorspelare, blev en annan amerikan, Sandy Stewart, som hade spelat i Östersund i två säsonger. Bob Rich gjorde stora avtryck i föreningen inte minst i sin avslutningsmatch, då han satte 72 poäng.

Säsongen 1981/82 sattes höga sportsliga målsättningarna för klubben. Både damer och herrar skulle vara med i toppen, med sikte på elitseriekval. Herrlaget förstärktes med bröderna Peter och Håkan Närenborn, båda fostrade i ÄLI-Basket men som nu återvände till fadershuset från IFK Helsingborg. Anders Thomasson, stjärnskottet från 1978, var nu en etablerad spelare i laget. Endast 18 år hade han utvecklats till en av lagets bästa spelare. Under säsongen prövades flera egna talanger, som Pontus Johansson, Carl Flemark och Thomas Holmberg i seriespelet. Resultaten lät inte vänta på sig. Efter en tredjeplats i grundserien blev det ”Play- Off” spel till Elitserien.

Laguppställning ÄLI, herrseniorer säsongen 1982/83. 
Stående från vänster: Jim Rugsten, Anders Thomasson, Håkan Närenborn, Hans Hägg, Pontus Johansson, Hans Sköld, coachen Sten Wallmark. 
Knästående från vänster: Carl Flemark, Jörgen Sellin, Peter Närenborn, Roscoe Wilson, Lennart Nilsson.

Även damerna gick till elitseriekval. Uppgifterna blir övermäktiga, herrarna blir sist i kvalserien. Damerna, med kvalets yngsta lag med en snittålder på 17 år spelade slutkval mot Hammarby, Malbas och Järfälla. Motståndet blev nu för svårt men laget blev många erfarenheter rikare. Prestationerna uppmärksammades på riksplanet och Mia Pörschke togs ut i flicklandslaget.

Hösten 1982 anställdes förre elitspelaren Sten Wallmark som coach. Ny amerikan i klubben blev Roscoe Wilson. Från Helsingborg hämtades elitspelaren Jim Rugsten. ÄLI: s herrlag spelade nu i gamla idrottshallen, som tog 1200 åskådare, vilket möjliggjorde en stor satsning på sponsor- och PR-sidan. Målet var att ÄLI säsongen1984/85 skulle spela i elitserien. Anders Thomasson blev uttagen till seniorlandslagsläger, ÄLI: s förste på herrsidan. Ängelholmarna hängde på i tabelltoppen och publiken strömmade till. Damernas spelartrupp var betydligt tunnare vid säsongstart men de yngre talangerna utvecklades snabbt och förstärkte truppen. Efter fem omgångar var damerna obesegrade och i höstfinalen besegrades förra elitlaget Högsbo från Göteborg men det unga Ängelholmslaget nådde inte ända fram. Det blev en andraplats efter Högsbo och inget elitseriekval. För herrarna gick det tyngre. Laget var spelmässigt ojämnt och det blev inget elitseriekval säsongen 1982/83.

Pat Ryan hette ÄLI-Baskets nye amerikan inför spelåret 1983/84. Sten Wallmark fortsatte som coach. Nya spelare i truppen utöver Ryan var Anders Åkesson samt Håkan Närenborn, som gjorde comeback efter skada. Jörgen Sellin lämnade för Linköping och elitseriespel.

Damlaget försvagades inför säsongen 1983/84, när den formidabla förstafemman splittrades, Barbro Karlsson lämnade för yrkesutbildning, Mia Pörschke för basketspel i USA samt poängmaskinen Pie Burestedt, för elitseriespel i Malbas. Trots de tunga spelarförlusterna nådde damerna en mittenplacering i serien. Andra spelare steg fram och tog ansvar, t ex. Irene Gustavsson och Linda Närenborn.


En fartfylld bild av Pie Burestedt i kvalmatch mot Hammarby i mars 1982.

Pie Burestedt är, så här långt, Ängelholms bäste damspelare genom tiderna. Kom med i landslaget 1983/84 och spelade tre landskamper. Gjorde drygt 50 matcher i elitserien med, utöver Malbas också Högsbo. Pie avslutade sin karriär 1985, efter tio år på elitnivå. Trots ett erbjudande från storklubben Solna, att få spela basket på halvtid valde hon att sluta tvärt för att kunna leva ett vanligt liv.

Herrarna fick en dålig start men spelade sedan allt bättre och efter fem förlustfria matcher under hösten spelade ÄLI höstfinal mot Köping i december 1983. Den matchen förlorades. ÄLI fortsatte sin vinnande stil och jakten på elitseriekval men förlorade de avgörande matcherna i serieepilogen. En svag inledning av serien var egentligen det som grusade ÄLI: s drömmar om elitseriekval 1983/84.

Laget två största stjärnor, Pat Ryan och Anders Thomasson stannade, trots ihärdiga flyttrykten kvar. Coachen Sten Wallmark bedömde att ÄLI skulle bli ännu bättre säsongen 1984/85. Om Anders ”Ankan” Thomasson, sa Wallmark, efter de inledande matcherna, ”han håller landslagsklass”.

Efter sex omgångar ledde ÄLI serien och så långt hade Pat Ryan snittat 35 poäng, en osannolik prestation. Först efter nio raka vinster förlorade ÄLI, i höstfinalen mot Göteborg och därmed också serieledningen. Men inget kunde stoppa ÄLI-herrarna. I en fullsatt Rönnehallen, vann ÄLI vårens seriefinal mot Göteborg. Nu väntade elitseriekval, en väldigt dyr historia. ÄLI-styret beräknade att det skulle kosta ca 100 000 Kr. Pengar, som inte fanns i budgeten.

ÄLI-Täby i allsvensk match våren 1986 (kval till elitserien). Hemmaspelarna, nummer 12 Pat Ryan, Jim Rugsten mellan två Täby-spelare och Anders Åkesson i bakgrunden.

Kvalet inleddes mot Brahe-Basket i Huskvarna. En sanslös nagelbitare, som Ängelholmarna vann med 66-64. Den 16 februari 1985 spelades för första gången allsvensk basket, liktydigt med kval till elitserien i Ängelholm. ÄLI-Basket mötte de svenska cupmästarna Täby-Basket från Stockholm. En anmärkningsvärd prestation i Ängelholms idrottshistoria, som bara kan jämföras med Rögles prestationer i Allsvenskan i mitten på 1960-talet. Det blev en klang- och jubelföreställning. I den nästan fullsatta, kokande Rönnehallen krönte ÄLI det historiska tillfället med att ta en sensationell seger med 88-78. Det var en jättesensation, inte minst om man ser till lagets sammansättning. Av de elva spelarna i truppen var åtta fostrade i klubben.

Vid presskonferensen uttryckte Täby´s coach, att ÄLI höll elitserieklass. Efter två kvalmatcher rådde det basketfeber i Ängelholm. Nästa match var mot lokal-konkurrenten Helsingborgs Basket. Nu fick Ängelholmarna en lektion. Inför 714 betalande, nytt publikrekord för basket i Ängelholm visade HB att storebror var bäst. Nu började raset för ÄLI. Det blev åtta nederlag på rad och elitseriedrömmen var krossad.  I jumbofinalen mot Ockelbo blev det äntligen seger och den förnedrande sistaplatsen undveks. Kvalserien sågs som ett stort misslyckande. En tredjeplats från slutet var inte vad ÄLI hade räknat med, inte efter den fina inledningen. Sjukdomar var huvudorsaken till det platta fallet. Nu började Helsingborgs Basket att rycka i ÄLI: s bästa spelare men även i coachen Sten Wallmark. Satsningen hade kostat ÄLI stora pengar, pengar man inte hade. Styrelsen kontaktade kommunledningen för att få hjälp. ÄLI fick varken bidrag eller låna pengar. Nu lämnade allt fler spelare det sjunkande skeppet och efter sommaren 1985 begärde klubben sitt utträde ur division 1 för att få börja om i den tredje divisionen. Sex av de tio spelarna som var med och kvalade lämnade ÄLI inför säsongen 1985/86. Trean vanns direkt men redan efter ett år i tvåan begärde klubben inför säsongen 1987/88 sig ned i ”fyran”. Hösten 89 spelade ÄLI-Basket i division 3 och tog sats inför 1990-talet.

Två av ÄLI: s främsta spelare genom tiderna, Peter Närenborn och Anders ”Ankan” Thomasson. Båda blev elitspelare i Helsingborgs Basket.


Coach var Peter ”Fonda” Närenborn och i laget spelade också Håkan Närenborn, Thomas Holmberg och Carl Flemark, som även de hade varit med under ”storhetstiden”. Även Anders ”Ankan” Thomasson var kvar om än ofrivilligt. Thomasson, ÄLI: s förste seniorlandslagsman blev svårt knäskadad under en fotbollsmatch hösten 1985. En stor tragedi för Anders. Han gjorde ett försök till comeback i november 85 men knät höll inte. ”Ankan” med tio landskamper och sju träningsmatcher med landslaget tvingades kliva av sin elitsatsning. Konsekvensen blir ett uppehåll på nästan två år. Under uppehållet ställde han upp som coach för sin moderklubb. Våren 1988 gjorde han comeback på allvar, då i Helsingborgs Basket, där han spelåret 1988/89 tillsammans med Pontus Johansson, den förre ÄLI-spelaren, kom att bli Helsingborgslagets ledande bästa spelare. En tredje Ängelholmsspelare i laget var Tommy Lundahl.

Satsningen i fortsättning fokuserades på att behålla damlaget i ”ettan” men den dåliga ekonomin påverkade även dem. Laget tillhörde inte längre favoriterna i serien och valde själva att hålla en låg profil. Våren 1987 degraderades damerna och hösten 1988 spelade ÄLI-damerna, för första gången på 1980-talet, i division 2. ÄLI: s storhetstid var slut men klubben fortsatte att fostra landslagsspelare. 1988 togs Dennis Aulander ut i pojklandslaget. Han hade dock lämnat Ängelholm för Småland och gick på basketgymnasium representerande Huskvarnalaget Sanda. Aulander var från 1995 och t.o.m. sekelskiftet en av de dominerande spelarna i svensk basket, vann 4 SM-guld med Plannja i Luleå och spelade 50 landskamper.


Dennis Aulander har bringats på fall i EM-kvalet i basket mot Schweiz 1995.


ÄLI Basket valde ungdomen      

ÄLI slickade på 1990-talet såren efter den ekonomiska baksmällan från storhetsperioden under decenniet före. Med mycket små medel drev man verksamheten vidare. Damerna var de som lyckades bäst, åtminstone i inledningen av årtiondet. De nådde kval till division 1 både 1990 och 1992 men det blev inget avancemang någon av säsongerna. Hemvisten under 1990-talet kom att bli division 2. Där tillhörde tjejerna ständigt toppskiktet men några större resurser kunde eller ville inte klubben satsa för att ta steget upp. Men det fanns många lovande spelare i åldersgrupperna födda 1976,1977 och 1978, som Marie ”Hedde” Hedin och Camilla Ekenberg. Tillsammans med veteraner från det gyllene 80-talet, som Irene Gustavsson och Linda Närenborn gjordes ett försök att lyfta dambasketen 1994. Största framgången nåddes 1997/98, då laget nådde division 1-kval men där tag det tvärstopp mot Nässjö. ÄLI fortsatte dock att tillhöra toppskiktet i division 2 fram till millennieskiftet.

Herrarna spelade också i division 2 under 1990-talets inledning. Från storhetstiden fanns några spelare, som varit trogna eller återvänt efter spel på elitnivå, Anders Thomasson, Pontus Johansson, Christer Sellin samt Thomas Holmberg. Säsongen 1994/95 gjordes en satsning på herrseniorerna. En ny coach med meriter från eliten, Jan-Erik Frisk, anställdes. Målet var att gå upp en division och klubben var snubblande nära att lyckas. Resten av 90-talet tillhörde ÄLI-herrarna toppskiktet i division 2 dock utan att lyckas avancera.  Seniorbasketen fick stå tillbaka både på dam- och på herrsidan till förmån en satsning på ungdomarna. Även på 1990-talet dominerade Ängelholmsklubben ungdomsbasketen i Skåne. DM-titlar var mer regel än undantag. Stora framgångar på riksplanet skördades också. 1990 nådde ÄLI: s fjortonårsflickor SM-slutspelet och blev där tvåa. 1991 och 1992 upprepade klubben prestationen att tillhöra de bästa lagen i landet. 1996 nåddes samma framgångar. Vid säsongsavslutningen 1997 kunde Anders Åkesson, ungdomsansvarig i ÄLI, konstatera att av elva lag i seriespel hade fem vunnit sina serier, fem kommit tvåa och ett placerat sig i mitten av tabellen.

Sommaren 1996 startade ÄLI tillsammans med basketföreningarna i Helsingborg och Höganäs en basketskola. Lägret blev en succé, inte minst p.g.a. de gästtränare klubben engagerade. Den mest kände var Dennis Aulander. 1998 fick ÄLI ta emot utmärkelsen Skånes bästa ungdomsförening. Talanger fortsatte klubben att leverera, 1998 togs Alexander Sundberg ut till pojklandslaget. Ett nytt grepp tog föreningen 1999, då en av 1980-talets stora profiler, Jörgen Sellin anställdes, som talangutvecklare. Samma år fick den endast 15-årige Johan Åkesson sitt genombrott i klubben. Den 204 cm långe ynglingen spåddes en stor framtid inom svensk basket och förväntades kunna bli landslagsspelare på 2000-talet.

Vid klubbens 30-års jubileum 1998 återvände ärrade veteraner, som kunde se tillbaka på en minst sagt händelserik klubbhistoria. Från en omsättning premiäråret på 562 kronor och 50 öre till miljonrullningen i mitten på 1980-talet, när jakten på en elitserieplats var som intensivast, till den prioriterade satsningen på klubbens ungdomar på 1990-talet.

ÄLI efter millennieskiftet 

ÄLI Basket bedriver idag en stabil verksamhet med inriktning på barn/ungdomar. Målsättningen är, dels att ge ungdomar en meningsfull och utvecklande fritid, dels att utveckla duktiga basketspelare som antingen spelar i föreningens representationslag eller söker sig vidare till högre nivåer i seriesystemet. ÄLI är en av Ängelholms största ungdomsföreningar. De senaste åren har inneburit en allt större verksamhet, allt fler ungdomar söker sig till klubben.                                              Det råder en stark föreningskultur i ÄLI-Basket, som skapat en sammanhållning och vikänsla utöver vad som är vanligt. En förklaring till detta är att de flesta ledamöterna i föreningens styrelse spelat A-lagsmatcher för klubben, något som inte är helt vanligt i dagens föreningsliv.

Föreningens seniorlag har, i stort sett, efter 2000 bestått bara av egna produkter och spelat i de regionala serierna. Avancemang har inte prioriterats inte utan fått ske naturligt, när duktiga årgångar dykt upp. Senaste sejouren i de nationella serierna var damlagets spel i div. 1 säsongerna 2005-2008. Sedan säsongen 2014/15 har ÄLI inte haft några seniorlag men inför spelåret 2020/21 kommer klubben att spela i Skåneserien division 3 med både dam- och herrseniorer.

Under perioden har ÄLI fått fram ett flertal spelare som representerat Sverige i ungdomslandslag och gått vidare i seriesystemet.


Johan Åkesson i HB-Basket mot Pearl–Dolphins, Norrköping, säsongen 2004/05.”Dunkarmonstret” dominant under båda korgarna.


Johan Åkesson är den mest framstående. Efter sin debut i ÄLI:s a-lag 1999 spelade han åtskilliga säsonger i elitlag, som 08 Stockholm, Helsingborg, Plannja Basket i Luleå samt i efterföljaren LF Basket, där han även var lagkapten. Han blev utsedd till årets center i Svenska Basketligan 2008/09. Under sin proffskarriär spelade Johan 301 matcher i basketligan, gjorde 31 seniorlandskamper men hann också med ett kortare proffsäventyr i både Österrike och Irak. Johan är nu tillbaka som ideell ledare i ÄLI.   

En annan landslagsspelare från ÄLI är Stefan Nguyen, som efter Basketgymnasium i Luleå och spel i flera elitklubbar valde att fortsätta sin basketkarriär i sina föräldrars hemland Vietnam. Med dubbla medborgarskap kunde han snabbt byta landslag och är idag en av Vietnams mest kända idrottsmän.


Elin Gustavsson den senaste ÄLI-produkten, som nått stjärnstatus. Efter collegebasket i USA, har Elin gjort karriär i Europa.


På damsidan är Elin Gustavsson den senaste ÄLI-produkten, som nått stjärnstatus. Efter collegebasket i USA, har Elin gjort karriär i Europa och spelar för närvarande i den spanska toppligan. Hon har hittills gjort 99 landskamper för Sverige i U16, U18 och U20 och togs ut i OS-kvaltruppen inför Tokyo-OS. Elin är nu på god väg, att passera Pie Burstedt, som ÄLI: s meste meriterade damspelare någonsin. Senast i raden av ÄLI-fostrade spelare i elitbasketen är Anton Lindqvist. I juni 2020 fick han kontrakt i Umeå BSKT i den högsta serienivån i Sverige, Svenska Basketligan Herr.

ÄLI: s flaggskepp, som har gjort klubben omtalad i hela Basketsverige, North West Summercamp skulle genomfört sin 25: e upplaga i år. NWSC startade som ett samarbetsprojekt mellan basketklubbarna i Nordvästskåne och har, från en anspråkslös start, vuxit till Sveriges största basketläger. 300 spelare, ett 50-tal coacher/ledare och olika ungdomslandslag brukar delta. Tyvärr blev jubiléet uppskjutet till 2021 på grund av Coronapandemin som drabbat svensk idrott hårt.  Drivande under lägrets första 20 år var ledarna Anders Åkesson och Jörgen Sellin. Numera har ansvaret gått vidare till nästa generation ÄLI-spelare. Landslagsprofilerna Dennis Aulander och Johan Åkesson är numera lägeransvariga och garanter för fortsatt verksamhet av högsta kvalitet.

ÄLI-Basket firade, tämligen obemärkt, sin 50-åriga tillvaro 2018, en i svensk idrottshistoria en tämligen kort period men halvseklet har varit innehållsrikt för Ängelholms basketstolthet. De beslut föreningen tog i början av 1990-talet har man hållit fast vid och det har burit frukt, vilket sammanställningen av ÄLI-fostrade landslagsspelare vittnar om.

ÄLI: s flaggskepp, som har gjort klubben omtalad i hela Basketsverige, North West Summercamp skulle genomfört sin 25: e upplaga i år. Bilden är från lägret 1997.