Idrottskrönika 35 Ungdomsfotboll 1944-1947 

Ungdomsfotbollen startar 

Idag är det en självklarhet, att varje fotbollsförening med självaktning har en ungdomsverksamhet men så har det inte alltid varit. Före andra världskriget hade klubbarna, med få undantag, inga spelare under 17 – 18 år. Juniorlaget var det yngsta laget. De, som var ännu yngre, d v s barnen fick ordna sin fotboll själva bäst de kunde.

I Ängelholm bildade initiativrika ynglingar ett antal pojklag och minnesgoda Ängelholmare känner säkert igen klubbnamn som IK Stjärnan, IK Elit och IF Triumf. Mindre kända är nog IS Örnen, BK Sport samt IK Fram.

En av Triumfs grundare var den sedermera välkände ÄIF-ledaren Bengt ”Boja” Borggren och Hall of Fame-medlemmen nummer 3.

Tack vare hans unika dokumentsamling vet vi hur det började.

Det började på samrealskolan 1944. De som var med från början var Sven ”Putte” Bergh, Bengt Roslund, Bengt Borggren, Sven Stensson, Karl-Axel Borggren, Kurt Grankvist och Yngve Jönsson. De bildade den första styrelsen och de tre förstnämnda fick i tur och ordning ikläda sig rollen som ordförande, kassör och sekreterare. En imponerande pionjärgärning av ett gäng grabbar i tretton- fjortonårsåldern. En av pionjärerna, Sven Stensson berättar om hur det började:

”I tidernas begynnelse spelades det matcher mellan Epadalarna och Skörpinge regelbundet. Skörpingegrabbarna kom till vår lilla plan i ”parken”, där det fanns en skylt ”Bollsparkning förbjuden”. När vi blev bortkörda flyttade vi till ”Sparta” vid järnvägen, en sandplan med en del små träd mitt i. Växelvis cyklade vi Epa-dalare upp till Skörpinge och spelade på deras plan, en smal grusplan längs järnvägen. Det jag särskilt minns från den tiden är att det aldrig uppstod bråk eller handgemäng mellan lagen. Vi var alltid goda vänner och när vi blev alltför oense om ”domsluten”, vilket naturligtvis hände ibland, så cyklade ”gästande”lag helt enkelt hem till sig. 

När klubben var bildad spelades den första matchen på Havsbadsplanen men så småningom släpptes pojkarna in på den av ÄIF ägda idrottsplatsen. Låt vara på den mindre glamorösa b-planen men det hände att man fick tillträde till a-planen och då blev det var det stor fest. Det fanns nog en baktanke hos stadens förstalag, att vara tillmötesgående. Pojklagsfotbollen var en utmärkt rekryteringsbas för klubben.I det seriespel, som drogs igång deltog utöver Ängelholmslagen, lag från Helsingborg, som IK Minerva, BK Drott, BK Nordstjärnan, BK Söder och BK Silver. Matchutbyte hade man även med juniorlag från grannsocknarna.

Ekonomin var naturligtvis ett stort bekymmer. Intäkterna kom från medlemsavgifter, lotterier och ”kollektupptagning” vid hemmamatcherna. Pojklagsfotbollen var, enligt Bengt, uppskattad av Ängelholmarna och många lade gärna lite extra i kollektbössan. Klubbdressar, fotbollar och styrelsematerial betalade klubben. Hur klubbdressen finansierades minns Sven Stensson: 

”Några av spelarna hade de en lärare vid namn Artur Larsson även känd som amatörmålare. Denne skänkte en tavla till oss, på vilken vi ordnade ett s.k. amerikanskt lotteri. Lotterna var numrerade 1-99 och köparen betalade i ören det antal som stod på lotten. Ett sådant lotteri gav 49:50  i intäkt. Lotterna såldes i de områden, där vi spelare bodde. Vi fick in 49:50 plus en del extra som dricks och avrundningspengar. Med dessa pengar plus de första medlemsavgifterna (kanske 100 kr totalt?) kunde vi inhandla vårt första matchställ, gula tröjor, svarta byxor och tigerrandiga strumpor med IF Elfsborg som förebild. Till att börja med fick varje spelare ta hand om sin utrustning men senare när laguppställningarna började växla fungerade inte denna lösning utan en materialförvaltare fick utses.”

Kostnader för fotbollsskor och vanligtvis resor till och från bortamatcherna fick grabbarna själva stå för. Det senare kunde någon gång innebära att spelare saknade medel för att ta sig till match. Problemet löstes oftast med glans av uppfinningsrika lagkamrater, inte alltid på ett lagenligt sätt. En och annan ”tjuvåkning” på tåg förekom men förseelserna är sedan länge preskriberade.

Domarkostnaden var en annan tung post, som dock löstes elegant genom domarklubbens välvillighet att döma gratis. Inför de ”stora” matcherna gjordes handgjorda affischer, som sattes upp på strategisk plats i staden. 

Årets viktigaste matcher var de mot lokalkonkurrenten IK Elit. Matcherna lockade en talrik publik till idrottsplatsen och intresserade även lokalpressen. Här följer ett referat, som var infört i Skånska Socialdemokraten den 19 maj 1947. 

“Den av det yngre fotbolls-Ängelholm med så stor spänning emotsedda pojklagsmatchen mellan Triumf och Elit igår på idrottsplatsen hade samlat en talrik publik, och efter en särdeles spännande match stod det förstnämnda laget som segrare med 2-1. Första perioden blev skäligen matt och mållös, men i andra halvleken blev det andra takter från båda håll. Efter avspark gick Elit direkt ner och tog ledningen och hade därefter ett ganska gott grepp om spelet. På ett överraskande anfall lyckades Triumf utjämna genom hy Grankvist och detta verkade givetvis sporrande på hela laget. Det ena anfallet avlöstes av det andra, men först i de sista sekunderna kunde matchen definitivt avgöras. Triumf fick en straffspark som hi Roslund förvaltade på rätt sätt.” 

All verksamhet finns noggrant dokumenterad i häftade skrivpärmar, årsmötesprotokoll, styrelseprotokoll, laguppställningar, matchstatistik och underhållande matchreferat, emellanåt illustrerade med fantasifulla teckningar. Ibland kunde kommentarerna vara ganska syrliga, speciellt efter förlustmatcher.

Här ges ett par exempel på detta skrivna av den då fjortonårige Bengt Borggren, sedermera sportreporter i NST med signaturen ”BB”. 

15 april, 1945 Båstad – IF Triumf 3 -0 

“Triumf prövade denna gång A. Eklund i mål, vilken dock gjorde en olycksam debut. Två av Båstads mål voro alldeles onödiga. Kedjan verkade sövd och man spelade för mycket på vänsterkanten, där ”Lillis” och S. Velin tog och sköt bort allt, som kom. ”Rosa” i centern har man sett bättre, bl.a. brände han en straff – utanför (!!!) Höger vingen kunde Triumf vara utan. Inte för att h.i. ”Kutte” och h.y. ´Hasse´ misskötte sig men försvaret matade bara på vänstervingen/…/Nästa gång måste någon annan hoppa in i målvaktströjan, och kedjan måste bli bättre” 

29 april, 1945 Munka Ljungby – IF Triumf 4 – 3 

“Det finnes fyra skäl till varför Triumf förlorade i dag:

a)     Dommaren b) Ett självmål c) Triumfs målvaktsproblem d) Vädret/…/Triumf tycks ha särskilt svårt att få fram en ordentlig målvakt. Denna gång var fick ”Kirre” Johansson jobbet, men godkänd kan vi knappast ge honom. De två ”tabbamålen” var stora minus, men om han får chansen en gång till kanske han tar den/…/Till sist – vädret!!! Under större delen av matchen regnade det, och detta var på något konstigt vis, ett minus för Triumf, som icke höll sig på benen lika konstnärligt som motståndarna” 

Sommaren och hösten 1947 gick Triumf upp i ÄIF. Erbjudandet att få bli klubbens juniorlag var smickrande och på sikt kanske den bästa lösningen. Skoltiden på Realskolan var över och klassen skingrades för vinden. Många tyckte det var smärtsamt att överge ”den egna skapelsen” men nu fick man chansen att spela i en ”riktig förening, ansluten till RF och Svenska Fotbollsförbundet, få delta i junior-Dm, ja, frestelsen blev för stark”.

Några av spelarna kom att göra succé i ÄIF: s representationslag, t ex Bengt Bohlin och Bengt Roslund. Den senare gjorde så småningom en uppmärksammad fotbollskarriär i allsvenska HIF och dåvarande division II laget Åtvidabergs Fotbollsförening. Bohlin skulle senare spela division 2-fotboll med Höganäs Bollklubb. En annan i Triumflaget, som gjorde karriär var Jan Brändström men inte i fotboll. Han blev allsvensk spelare i handboll i LUGI och IS Göta, Helsingborg. Där blev han svensk mästare säsongen 1965/66. Kunde också titulera sig som världsmästare i sin sport Var med i det lag, som vann akademiska VM 1963 i Sverige. Spelade 10 landskamper för Sverige mellan åren 1950-1961. Jan Brändström blev efter karriären Stor Grabb i handboll.