Idrottskrönika 33 1942

Prolog

Andra världskriget gick nu in på sitt fjärde år och lidandet var obeskrivligt. 1942 skulle innebära vändpunkten på kriget. ”Turn of the Tide”, som den amerikanska utrikesministern Gordell Hull[1] uttryckte det. Krigets vändpunkter ansågs vara, tyskarnas nederlag vid Stalingrad, vid El Alamein, som innebar att tyskarnas expansion i Afrika stoppades samt vid slaget om Midwayöarna, då USA återtog initiativet i kampen om herraväldet i Stilla Havet. Avgörande var även bombningarna dygnet runt av den tyska infrastrukturen, som utfördes av allierade flygare från baser på de brittiska öarna. I Sverige var det val till Första Kammaren(FK) och stads/kommunfullmäktige. I Riksdagen behöll socialdemokraterna sin egen majoritet i FK och t.o.m. stärkte den. Socialdemokraterna vann 16 av 25 mandat i Stadsfullmäktige, vilket också innebar egen majoritet. Emancipationen i våra folkvalda institutioner förbättrades. Efter valet var nu var tjugonde riksdagsledamot kvinna. Det rådde stor kolbrist i landet, vilket ledde till att varmvattnet fick ransoneras. Sveriges humanitära insatser ökade 1942 och allt fler judar fick en fristad här. Ängelholmarna bidrog till de humanitära insatserna, när 60 finska barn anlände till staden för placering på de två barnhem[2], som Ängelholm hade. Den kalla vintern 1942 skördade offer. I mars, utanför Kullens fyr, hade ett trettiotal människor samlats för pilkfiske knappt en kilometer nordost om Kullens fyr. På eftermiddagen bröt isen upp och isolerade drygt 20 personer på två olika isflak. De flesta kunde räddas men tre människor fick sätta livet till. Några av de inblandade var från Ängelholm.

I mars började ÄIF sina förberedelser inför den ödesmättade avslutningen av säsongen 1941/42. Vårens enda träningsmatch spelades mot Höganäs Bollklubb den 19 april. Inkallelserna gjorde att ÄIF fick ställa upp med ett reservspäckat lag. Ett flertal juniorer fick debutera och de vägde lätt mot division 2-laget från Höganäs. Resultatet 1-5 indikerade, att Ängelholmslaget gick en tung våravslutning till mötes.  En vecka senare var det seriepremiär mot Malmö Sportklubb på idrottsplatsen för det unga ÄIF-laget. Matchen slutade 3-3 och de unga spelarna fick mycket beröm. Hemmalagets mål gjordes av Torsten Hansson, Sven Källström och Fride Wendt, som trots allt hade lyckats få permission till matchen. För att rädda nytt kontrakt i Sydsvenska serien krävdes det av ÄIF, i stort sett full poäng, resten av matcherna. Det var förstås ett helt orimligt krav. ÄIF hade fem matcher kvar att spela. I de matcherna tog man bara två poäng. Hemma mot Malmö BI blev det storförlust, 0-5. Den 3 maj höll klubben sitt årsmöte. Ett odramatiskt möte med idel omval. Den fria idrotten lade fram ett förslag, att sektionen skulle få en egen ekonomi, att besluta om. Ärendet hänsköts till styrelsen för att utreda. Frågan var befogad. Internt i förening fanns ett missnöje med att fotbollen hade tagit för stora resurser i anspråk. Nästa match gick mot IFK Höganäs och den väckte ett litet hopp. Segern med 3-1 var enligt skrivande journalist tursam men två poäng blev det. Den nye centern Torsten Hansson gjorde två mål och en annan junior, Alarik Kristensson stod för det tredje. Trots segern var ÄIF fast förankrade i botten av serien, fem poäng från placering för förnyat kontrakt. Två matcher återstod, Eskilsminne på bortaplan och BK Drott hemma. Båda matcherna förlorades med 4-2 och därmed var ÄIF: s öde definitivt beseglat. I den sista matchen mot Drott ställdes Sven-Ove Svensson mot sina gamla lagkamrater i ÄIF och var ofin nog att göra ett mål för gästerna. Nu hjälpte det inte utan Söderlaget från Helsingborg fick ta det tunga steget ner till Skåneserien tillsammans med ängelholmarna. Domare i matchen var Gunnar Dahlner med förflutet i Ängelholm, som dömde på elitnivå och var en av Skånes mest ansedda rättskipare. I denna match fick han betyget god men något nonchalant. Ängelholms IF: s första storhetstid hade kommit till vägs ände. Division 1 Skåneserien var den fjärde nivån inom svensk fotboll och fjärran från de matcher, som ÄIF hade spelat på 1930-talet mot storheter, som Malmö FF, HIF och Halmstads Bollklubb. Nu väntade en serie mot Billesholms GIF, BK Drott, Hälsingborgs BIS(HBIS), Råå IF, Högaborgs BK, Stattena IF, IFK Knislinge, Åhus IF och Hälsingborgs AIS(HAIS).        På sommaren arrangerade ÄIF, som vanligt idrottsmässan med, på den tiden välkända artister, som Geo Magini, Eric Källqvist, Diana Miller. och Hector el Neco med titeln hovtrollerikonstnär, vad det nu kunde innebära. Dansade gjorde man på Hotell Skälderviken till Lennarts specialorkester med utsträckt danstid, vilket torde ha inneburit dans till framåt småtimmarna. Här kunde ÄIF-arna kanske trösta sin degradering med en trevlig kväll.  

Fyra vänskapsmatcher spelades, inför den kommande seriestarten. Två mot grannklubben Jonstorps IF och båda vanns av ÄIF, 2-1 och 5-2. Den tredje var mot en korpkombination, som bestod av korporationslag från, framförallt Sydläder, Grönvalls. I det laget kunde man lägga märke till kämpar från ÄIF: s forna division 2-lag, som Pelle Weiman, Karl Magnusson, Fride Wendt, ”Kille” Wahlkvist. Den matchen vanns av ÄIF: s unga lag med 2-1. Genrepet inför seriepremiären var mot Perstorps SK. En match som slutade 8-5. ÄIF comeback i Skåneserien blev inte av det uppmuntrande slaget. Förlust mot Högaborg med 2-0. Högaborgs mål gjordes av, den i fotbollskretsar välkände, Stanley Apeltoft, som senare skulle göra karriär i HIF men då som centerback. Motgångarna fortsatte för det vit-svarta laget. ÄIF förlorade de följande tre matcherna, Stattena, 1-2, Knislinge, 2-3, HAIS, 1-5 och förankrades i botten på serien. I spalterna får laget beröm för sitt underhållande spel men effektiviteten framåt var obefintlig. Vad som saknades får vi reda på i ett citat efter förlusten mot HAIS.

”Om segrarna skola komma beror helt och hållet på om laget lyckas anskaffa en kedjeledare, som kan göra mål, gårdagens var omöjlig. Likaså bör försvaret lägga bort sin allt för mycket hasardartade offsidetaktik, som med så pass klena domare, som förekommer i Skåneserien, endast kan bringa olycka.”

I den femte omgången vann man så äntligen en match, Åhus IF på hemmaplan, 2-0 men i de följande fem omgångarna vann ÄIF ingen match. Från början av september till den 4 oktober mötte man i tur och ordning, BK Drott, 2-4, Billesholms GIF, 3-3, Åhus IF, 0-1, HBIS, 0-1,  Högaborg, 1-3. Så kom äntligen en seger mot bottenkollegan Råå IF. Segern med 3-0 innebar, att ÄIF tog sig upp ovanför nedflyttningsstrecket. I höstavslutningen mot HAIS, borta, blev det förlust med 1-4. I det lag, som gästerna ställde på benen fanns nu bara Kalle Olsson kvar av laget från ”storhetstiden”. När serien gick till vintervila parkerade ängelholmarna på den näst sista platsen. En match till spelades det här året. Det var ett lokalderby mellan ÄIF, och Ängelholms AIK(ÄAIK), med flera gamla ÄIF-spelare. Man spelade om ett vandringspris uppsatt av Remfabriken[3], som skulle avgöras över sex matcher. Den första kampen vann ÄAIK med 2-1.

Epilog

Våren 1942 avslutades Ängelholmfotbollens första storhetstid, då ÄIF degraderades till Skåneserien division 1, vilket då var den fjärde nivån i svensk fotboll. Under nio säsonger spelade ÄIF, fyra i division 2 och fem i Sydsvenskan, som motsvarade den tredje divisionen. En prestation, som inte skulle överträffas förrän första decenniet av 2000-talet. Det var inte bara fotbollen, som hade problem utan även andra idrotter i Ängelholm tappade sin konkurrenskraft. Orsakerna diskuterades livligt i olika forum och nedan följer en redovisning av ett reportage i NST i oktober 1942.

”Ängelholmsidrottens kris. Varför saknar idrotten toppmän i Ängelholm? Ängelholm hade ett elegant simstadion, en högmodern idrottshall och en idealistisk idrottsplats. Detta till trots så saknas det elitidrottare bland idrottsfolket i staden.”

Frågan besvarades av företrädare för idrotterna, brottning, rodd, friidrott, fotboll, handboll och simning. Här följer några svar och kommentarer kring frågeställningen. Den fria idrottens svar innehöll en viss intern kritik. Friidrotten hade nonchalerats under fotbollens glansdagar. Fotbollen hade tagit stora ekonomiska resurser i anspråk. Det innebar bland annat att friidrottarna själva fick sköta sina banor. De hade fått lägga sin kraft på skötsel istället för träning. De resulterade även i att man inte kunde arrangera några inkomstbringande tävlingar, då arenan tappat i kvalitet. Högst på friidrottarnas önskelista låg möjligheten att anställa en vaktmästare på idrottsplatsen och man ställde följande intressanta fråga:

”Varför skulle det inte kunna tänkas att de kommunala myndigheterna på något sätt ställde arbetskraft till förfogande.”

Avsaknaden av en ungdomsavdelning för att rekrytera talanger var ett annat skäl till den mediokra standarden på friidrotten, enligt talesmannen köpman Gustaf Henriksson. Det var dock inte helt nattsvart. Klubben hade en ”fixstjärna” i kastaren Karl-Erik ”Kula” Melin samt ett par lovande juniorer, i löparen Claes Sturm och hopparen Arne Wendt. Fotbollen var det största sorgebarnet. Från en aktad plats i division II hade ÄIF på tre år dalat ned till division IV. ÄIF: s sekreterare, urmakare F.A. Bjärby, menade att:

 ”De evinnerliga inkallelserna” hade gjort att man tvingats ställa upp för många juniorer i laget, vilka visats sig vara ”för korta i rocken och inte inspelta i laget”.                                

 Han erkände också att ”uttagningskommittén för länge hållit på med samma lag och glömt vidtaga föryngring”. Bjärby avslutade dock i positiva ordalag:

”Nu har lagandan förbättrats oerhört och när bara våra juniorer fått växa till hoppas jag på vägen tillbaka, d v s vägen uppåt i tabellsystemet.”   

 En positiv sak för idrotten i Ängelholm inträffade dock 1942. Det var när Handbollssällskapet Sierra(HS Sierra) bildades. 


 

[1] Cordell Hull fick Nobels fredspris 1945 för sitt engagemang kring bildandet av FN.

[2] Det låg en gång ett barnhem nära lasarettet i Ängelholm, Villa Solbacken, som revs 1937 och ersattes av ett nytt på samma plats. Hemmet drevs av stadens barnavårdsnämnd fram till 1945. Det var här de finska barnen bodde.

[3] Sydsvenska Läderfabriken i Ängelholm kallades i folkmun för ”Remfabriken” eller bara ”Remmen”.