Idrottskrönika 31 1940 

Prolog

Våren och sommaren 1940 genomförde Tyskland en kraftfull och framgångsrik offensiv i Västeuropa. Norge, Danmark, Holland, Belgien, Luxemburg och Frankrike ockuperades inom loppet av några månader. I september gick Japan med i alliansen mellan Tyskland och Italien. De tre staterna bildade en tremaktspakt och kallades för axelmakterna. I slutet av året anslöt sig Ungern och Rumänien till axelmakterna. I mars besegrades Finland av Sovjetunionen och det finska vinterkriget var över. En timme före gryningen den 9 april 1940 landsteg tyska trupper i Oslo och Köpenhamn. Danmark, som hade en illa utrustad armé med bara 16 000 man erövrades inom fyra timmar. I Norge däremot skulle hårda strider pågå under hela året. Några månader senare ockuperades Estland, Lettland och Litauen av Sovjetunionen. Paris ockuperades av tyskarna den 14 juni 1940. Den 22 juni undertecknades vapenstilleståndet mellan Frankrike och Tyskland. Sverige mobiliserade och i takt med det ökade inkallelserna till krigsmakten. För Ängelholms Idrottsförening, liksom många andra föreningar innebar det problem att få ihop ett slagkraftigt lag. ÄIF låg illa till serien och det skulle till ett mirakel om klubben skulle stanna kvar i division 2.

Den 21 mars håller föreningen årsmöte. En helt odramatisk möte med idel omval. Drygt en vecka senare spelades en av två träningsmatcher inför seriestarten. Det blev förlust med 4-0 mot IFK Höganäs på bortaplan. I genrepet mötte ÄIF BK Drott från Helsingborg och det blev ännu en stor förlust, 1-7. Den 19 april var det seriepremiär på Ängelholms Idrottsplats. F.d. allsvenska laget Halmstads BK kom på besök. ÄIF var hårt drabbade av inkallelserna och inte mindre än fem debutanter fanns med i laguppställningen. Det blev ännu en storförlust nu med 0-7 och enligt skrivande journalist kunde det ha blivit ännu mer. Domare i den matchen var elitdomaren Gunnar Dahlner, som en gång i sin ungdom spelat fotboll i ÄIF: s juniorlag. Under resten av seriespelet fram till avslutningsmatchen den 26 maj tog ÄIF en poäng. Det var i bortamatchen mot Höganäs BK, som slutade 3-3. Resultaten i övriga matcher var nedslående, BK Landora 0-6 och 3-4, Olofström 2-4 och MBI 0-1. Degraderingen var oundviklig och ÄIF slutade klart sist i division 2 södra. Åter till Sydsvenska serien men det fanns ett gott hopp om återkomst. Klubbens juniorlag var av hög klass. Flera av spelarna hade redan fått chansen i ÄIF: s A-lag. Mest meriterad var Sven-Ove Svensson, som var ordinarie i representationslaget. Laget var nu framme i åttondelsfinal i junior-DM. Där ställdes man mot Höganäs Bollklubb. Chanserna ansågs goda till avancemang men det hängde mycket på om Sven-Ove Svensson fick ledigt från A-lagsfotbollen. Det fick han och en seger med 2-1 kunde bärgas. I kvartsfinalen väntade Hässleholms IF och en ny seger togs. Ännu än gång skrevs segersiffrorna till 2-1. I semifinalerna lottades ÄIF mot allsvenska HIF:s juniorlag. I den andra semifinalen spelade Malmö FF mot MBI. HIF blev en alltför svår motståndare och kunde åka hem till Helsingborg med en 4-2-seger i bagaget. Det var nu dags, att ta nya tag i Sydsvenska serien. Inför premiären spelade ÄIF mot Gunnarstorp. Och flera spelare från division 2-tiden gjorde comeback, som Bengt Bengtsson Pelle Weiman, Kalle Olsson och Kalle Möller. Flera nya spelare tog en plats i startelvan, U Lindskog, A.Johansson, Carlén och Rune Roslund. Det blev inget lyckat genrep, förlust med 2-3. ÄIF var lite av seriefavoriter men seriestarten gav en signal om, att det inte skulle bli en lätt resa tillbaka till ”tvåan”.

Hemma på idrottsplatsen blev det förlust mot Klippan med siffrorna 1-3. Efter två segrar, IFK Höganäs borta, 1-0 och Stattena hemma, 6-4, var man på vinnarspåret igen. I den senare matchen gjorde Sven-Ove Svensson tre mål. I de nästkommande två matcherna, på bortaplan, blev ÄIF poänglösa, Bjuv, 2-4 och Malmölaget, Sofielund, 1-2. Det var ömsom vin och ömsom vatten i ÄIF: s prestationer under höstens. Man förlorade varannan match och vann de övriga. Limhamn hemma slutade övertygande 3-0. Därefter följde BK Drott borta, förlust  1-2, IFK Hässleholm hemma, 2-4, IFK Trelleborg, borta, vinst med 4-1, Samma lag på hemmaplan, förlust, 2-3. I sista hemmamatchen för året, mot BK Drott, tog ÄIF revansch, på söderlaget från Helsingborg genom att vinna med 3-2. Avslutningsmatchen, borta mot IFK Hässleholm blev ytterligare ett nederlag, 1-3. En del av förklaringen till de ojämna prestationerna var den stora spelaromsättning, som var under året. Totalt hade 21 seriematcher spelats, vårens division 2-matcher inräknade. I dessa hade 35 spelare använts. Med 18 matcher var Sven-Ove Svensson den som spelat mest. Han vann också den interna skytteligan med tio mål. I matchen mot Limhamn gjorde han sitt andra hattrick för året. Det var generationsväxling i ÄIF: s A-lag hösten 1940. Flera juniorer fick chansen, att spela in sig i laget och klubben fick i lokaltidningen beröm för detta arbete. Dock kan man utläsa i laguppställningarna under höstmatcherna, att det var det gamla gardet från division 2-åren, som spelade. Den ende, som tycks ha tagit en plats i laget var Sven-Ove Svensson. Emellanåt spelade också Tage Claesson. Nu var de ”de gamla” inte värst ålderstigna. De var runt 30 år men hade passerat sin topp i karriären och de civila gärningarna tog över och därmed var det kanske lite si och så med träningsfliten.

Epilog

Det hölls val till de båda kamrarna i Riksdagen i september detta år. Trenden höll i sig. Socialdemokraterna ökade åter sitt väljarstöd och Per-Albin Hansson kunde tryggt leda sin regering, som nu hade blivit en samlingsregering. Alla riksdagspartierna var representerade i regeringen utom kommunisterna, som inte ansågs tillförlitliga. Det var så man utryckte det. Per-Albin lugnade det svenska folket genom att tala om att, ”Sveriges beredskap är god”. Detta var en sanning med modifikation men den skulle bli det alltefter, som inkallelserna ökade. Ängelholm skulle påverkas mycket av mobiliseringen, då flygflottiljen på Bulltofta i Malmö, succesivt, började flyttas till Valhall i oktober 1940. Den permanenta lokaliseringen till Ängelholm skulle dock dröja till 1945. Ängelholmfotbollens storhetstid gick mot sitt slut. Det var inte bara inkallelserna, som vållade klubben bekymmer. Den viktiga intäktskällan, dansbanan vid Tullakrok, gick med minus och därmed fick fotbollen i föreningen skära ned på sina kostnader. Man fick satsa på de egna ungdomarna, nu när den ”gyllene generationen”, som tagit ÄIF från division 1 Skåneserien till den nationella division 2-serien, ”lade skorna på hyllan”. Tabelläget hösten 1940 var allt annat än bra. ÄIF tycktes gå en mörk framtid till mötes och det fanns risk för degradering till Skåneserien och därmed tillbaka på samma ruta, som laget stod i början av 1930-talet.