Idrottskrönika 27 1936 del 2

Så var det dags för seriepremiär för fotbollssäsongen 1936/37. Efter två bra säsonger fanns det förhoppningar inom ÄIF, att kunna överträffa den femteplats, som erövrades säsongen 1935/36. Första matchen spelades mot IFK Hälsingborg, ett lag som ÄIF, genom åren, hade haft väldigt svårt att besegra. ÄIF: s premiärlag såg ut som följer:

”Willy Nilsson, Bertil Bengtsson, Nils Persson, Karl Magnusson, Harry Persson, Paul Weiman, Bertil Björklund, Karl Möller, Bertil Frid, Karl Olsson och Fride Wendt.”

Trots bra hemmaspel blev det förlust med 3-1. Fride Wendt gjorde ÄIF: s reduceringsmål och var bäst i hemmalaget, tillsammans med Weiman och Harry Persson. Det blev en bedrövlig fortsättning av höstsäsongen. Efter fyra matcher var ÄIF poänglösa med målskillnad på 2-15. Hemma på idrottsplatsen mot ex-allsvenska Halmstads Bollklubb blev det 0-4. Domare i den matchen var Gunnar Dahlner. Han hade i sin ungdom bott i Ängelholm och spelat i ÄIF: s juniorlag. På Julivallen i Höganäs fick ängelholmslaget en lektion i fotbollens ädla konst. Utan en storspelande Willy Nilsson hade det kunnat bli tvåsiffrigt, enligt skrivande sportjournalister. Nu stannade siffrorna vid 3-1, ett väldigt smickrande resultat för ängelholmarna. I den fjärde matchen mötte man HIF, också en av favoriterna till seriesegern även om de inlett svagt. ÄIF hade haft ett tufft inledningsprogram och hoppades nu på en vändning. Skribenten ”Gneus” menade, att viljan fanns där men tyvärr inte kunnandet. HIF vann bekvämt med 5-0 men denna gång var de vit-svarta ursäktade av att de tvingades spela med tio man större delen av matchen, när Weiman blev justerad. Plåster på såren var de 1400 åskådare, som kunde räknas in och gav ett bra tillskott till klubbkassan. Nu engagerades Gunnar Olsson, ”Lille-Gunnar”, ex-HIF-aren, som tränare för att få ordning på laget. En träningsmatch mot IFK Hässleholm, som spelade i ”Sydsvenska” serien, anordnades med gott resultat efter bra spel, seger 5-2. I den femte matchen kom så den första segern. Mot Halmia verkade formen ha infunnit sig och det blev seger med 4-2 efter tre mål av Fridh och ett av Björklund. Poängtrenden hängde i och hemma mot IFK Kristianstad blev det ytterligare en. En ny spelare hade tagit plats i laget efter Weimans skada, Yngve Nilsson men han gjorde inga större avtryck i matchen. Det gjorde emellertid målvakten Willy Nilsson. Matchen slutade 1-1, där journalisten sammanfattade som följer:

”Rätteligen borde laget från ”Lilla Paris”[1] fått båda poängen med sig hem och att så inte blev fallet får till allra största delen tillskrivas Ängelholms charmante målvakt Willy Nilsson, som utan tvekan räddade sitt lag från ett smärtsamt nederlag.”

Så var det dags för returmöte mot HIF på Olympia. Ett starkt nederlagstippat ÄIF lyckades få en ”pinne” med sig hem. Gunnar Olsson hade verkligen fått stil på laget. Bertil Fridh, som nu hade tagit över, som lagets skyttekung, efter Kalle Möller gjorde ÄIF: s mål. Men återigen var det Willy Nilsson, som räddade poängen till de vit-svarta. Dåtidens journalister skrev annorlunda, ibland brutalt. Här ett citat från matchen, som belyser det:

”Svorén, som ersatte Kalle Möller på h.i. var sämste man på plan och hade tydligen inte mycket kondition.”

Nu hade lagledningen i ÄIF en annan uppfattning så Sworén spelade i nästa match också och det var lokalderbyt mot Höganäs Bollklubb på idrottsplatsen. Statistiken talade emot ÄIF. Totalt hade lagen drabbat samman vid 41 tillfällen sedan första matchen 1913. Av dessa hade HBK vunnit 19 matcher, ÄIF åtta och 14 slutat oavgjort. Speciellt perioden 1930 till 1933 var Höganäslaget överlägset. Även denna gång fick ängelholmarna en lektion. Matchen slutade 3-0 till gästerna i en match där ÄIF: s forwards ännu en gång fick bister kritik. Det enda, som kunde glädja ÄIF-ledningen var publiksiffran på nästan 1200 åskådare. Läget var nu väldigt prekärt för de vit-svarta och nu väntade jumbofinalen mot Växjö på bortaplan. Hoppets låga tändes i smålandsmetropolen, när ÄIF kunde åka hem med en 2-0-seger och två poäng i bagaget. Målgörare för gästerna var Fridh och Wendt, som också utsågs till matchens lirare. ÄIF: s hemmafacit var en dyster läsning. Ingen hemmaseger så långt i seriespelet 1936. Laget, som varit ett stabilt hemmalag under tidigare säsonger darrade på manschetten så fort de skulle spela på Ängelholms Idrottsplats. Nu väntade i årets sista hemmamatch MBI, som tagit sju av tio poäng på bortaplan. Laget ändras på två platser. Yngve Nilsson ersatte på nytt Weiman, vars skada slogs upp i Växjö. En intressant comeback gjorde Karl ”Kille” Wahlkvist. Laget i övrigt bestod av, Willy Nilsson, Harry Persson, Nisse Persson, Karl Möller, Karl Olsson och Fride Wendt. De vit-svarta lyckades bryta den negativa trenden och vann med 3-1. För ängelholmarnas målskörd stod, Bertil Björklund, två och Fridh ett. Bäste man i ÄIF, enligt skribenten, var Jack Magnusson. Årets sista seriematch gick mot hemmastarka nykomlingen BK Landora. Landskronalaget var obesegrade på hemmaplan i årets seriespel. I den första halvleken tycktes dock ÄIF göra processen kort och tog snabbt ledningen med 2-0 men i den andra vände Landora på tillställningen och gjorde tre snabba mål. Ridån gick ned för ängelholmslaget, som fick finna sig att övervintra, som nästjumbo med bara Växjö bakom sig i tabellen. Nu var det emellertid inget hopplöst läge. Upp till fjärdeplats skilde det bara tre poäng. Division 2 Södra leddes överraskande av Höganäs BK, tätt följda av Halmstads BK och HIF. När året 1936 summerades i november var det lätt, att hitta förklaringar till de svaga resultaten. ÄIF hade i seriespelet använt 20 spelare och bristen på kontinuitet påverkade menligt, enligt signaturen ”Gneus”. Den svaga hemmastatistiken var en annan bidragande orsak, endast en seger på fem matcher och det fanns inte mycket, som talade för ängelholmarna, när serien återupptogs i mars/april. Under året hade 31 matcher spelats, 14 vunna, sex oavgjorda och 11 förluster med målskillnaden 90-63. Fyra spelare medverkade i samtliga kamper, Harry Persson, Nisse Persson, Karl Magnusson och Karl Olsson. Bäste målskytt var Fride Wendt med 21 mål, följd av Bertil Fridh 16.

Epilog

Tyskland hade tilldelats de olympiska spelen 1936 innan nazisterna kom till makten. Olympiaden blev en stor propagandamanifestation i det nazistiska Tyskland och för Adolf Hitler. Över 4 000 idrottsmän från 49 länder deltog i sommarolympiaden i Berlin. Hitler bevittnade spelen så gott som dagligen och möttes av stort jubel från den tyska publiken på Olympiastadion. Utländska besökare och journalister imponerades av det storslagna arrangemanget och många var positiva till den ordning och disciplin som rådde i Tyskland. OS i Berlin blev den propagandaframgång som Hitler hade hoppats på. Med 33 guldmedaljer, 36 silver och 30 brons blev Tyskland dessutom spelens vinnare, före USA som kom på andra plats. Sverige vann sex guld-, fem silver- och niobronsmedaljer främst tack vare brottarna. I den inofficiella poängtävlingen mellan nationerna hamnade Sverige på sjunde plats. Sveriges lag bestod av 150 aktiva. Dessutom hade Sverige skickat två 600-mannatrupper inom gymnastik för att delta vid uppvisningar. 16 000 svenska turister reste till Berlin i samband med spelen. I Sverige ifrågasattes Berlinolympiaden väldigt lite. Det var några få kulturpersonligheter, som protesterade mot att Sverige skulle vara med. I USA var protesterna mycket större och det amerikanska riksidrottsförbundet var bara tre röster ifrån en bojkott. USA skickade till sist en idrottstrupp till Nazityskland 1936, med bland annat den fenomenale Jesse Owens som tog fyra guldmedaljer. När Berlin-OS inleddes den 1 augusti hade Europa satts i brand. Den 17 juli utbröt det Spanska inbördeskriget, förspelet till det Andra Världskriget.

[1] Kristianstad