Idrottskrönika 27 1936 del 1

Prolog

En stor idrottsfråga i många länder 1936 var huruvida landet skulle delta i de Olympiska Spelen (OS). Efter Hitlers maktövertagande 1933 växte kritiken mot att två OS, vinterspelen i Garmisch-Partenkirchen och sommarspelen i Berlin, förlagts till en diktatur. Ett land där grupper i samhället diskriminerades och förföljdes, speciellt judarna. Nu var besluten tagna innan Hitler kom till makten och därför handlade det mest om bojkott av spelen eller inte. Det största motståndet kom ifrån USA, där idrottsrörelsen med knapp majoritet beslöt sig för att delta. Ledarna för den tyska idrottsrörelsen försäkrade att tyska judiska idrottsmän inte skulle hindras från att delta, något som hade stridit mot den olympiska tanken. Dåtida pampar inom idrottsrörelsen som Edström[1], Brundage[2] och den åldrande initiativtagaren till OS, fransmannen Pierre de Coubertin, hade alla vänskapliga förbindelser med arrangörerna och lät sig övertygas om deras goda vilja. Det kunde senare konstateras att i den tyska truppen till Garmisch-Partenkirchen fanns bara en deltagare av judisk börd, ishockeyspelaren Rudi Ball. Något officiellt förbud rådde inte men verkligheten blev en annan. I praktiken var det omöjligt för judiska idrottsmän att delta. I Sverige förekom, i stort sett inga protester utan tvärtom var enigheten stor om att vi skulle vara. Sverige tog två guld i skidspåren, Erik Larsson på 18 km och Elis Wiklund på 50 km. Mest omtalat var loppet över 50 km, där vårt land belade de fyra främsta platserna, utöver Wiklund, Axel Wikström, Nisse Englund och Hjalmar Bergström.

ÄIF spelade med följande lag, Folke Johansson (inlånad från BK Hälsan), Bertil Bengtsson, Nisse Persson, ”Jack” Magnusson, Harry Persson, ”Palle” Weiman, Bertil Björklund, ”Kalle” Möller, ”Kille” Wahlkvist, ”Kalle” Olsson och Fride Wendt. HIF:s lag, Folke Friis, Knut Fritz, Nils Axelsson, Lars Flodin, Nils Rosén, Karl Räntzlöv, Malte Mårtensson, Elis Persson, Eric Jönsson, Helge Lindstedt och ”Knutte” Kroon.

Beträffande publikrekordet skulle det stå oöverträffat ända fram till 2010, då det i ÄFF: s match mot Hammarby IF, i ”Supperettan”, kom 3014 till idrottsplatsen. 2011 slogs det rekordet i sista matchomgången också det mot Hammarby, då 3544 åskådare fick se en högdramatisk kamp om olika kvalstreck.

Nästa match var mot jumbotippade Lessebo och trots en, enligt ”Gneus” medioker match vinner de vit-svarta med 5-2. Nu var det dags, att möta de stora seriefavoriterna MFF i deras ”egna kula”. Inför den matchen spelade ÄIF en träningsmatch mot Eskilsminne, som spelade i ”Skåneettan”. Den matchen slutade 3-3 således ett svagt genrep inför Malmö-matchen, som spelades på klassiska Malmö idrottsplats den 17 maj. Willy Nilsson var tillbaka i målet i ett övrigt ordinarie ÄIF. Ängelholmarna blev helt utspelade och 6-1 var klart i underkant, enligt skrivande sportjournalist. Den ende, som fick godkänt, likt många gånger tidigare, var Nisse Persson. Nu väntade lindrigare motstånd. Mot IFK Malmö blev det en klar vinst med 4-2 och ”Kalle” Möller gjorde tre mål och Wendt ett. Willy Nilsson visade åter upp gott målvaktsspel efter den mindre goda insatsen mot MFF och tog bland annat en straff. ÄIF låg på behörigt avstånd från nedflyttningsstrecket på en fjärdeplats. Ett lag, som ängelholmarna historiskt haft svårt att besegra kom till Ängelholms Idrottsplats i den följande omgången, Halmstadslaget Idrottssällskapet Halmia, allsvenskar säsongerna 1932/33 och 1933/1934. Även denna gång fick hemmalaget se sig besegrade med matchens enda mål. En viss ursäkt var att ÄIF hade spelat tre matcher på åtta dagar men också det faktum att kontraktet redan var säkrat. Halv revansch fick de vit-svarta i returmötet mot Halmia på Örjans Vall i vårepilogen, som slutade 1-1 efter mål av Fride Wendt. Willy Nilsson tog återigen en straffspark.

Nu var det dags för spel i Skåne-DM. Första matchen var mot Hälsans BK, som ÄIF förlorade mot tidigare under våren i en träningsmatch. Först avverkades en match i kampen om ”Klippankannan”. Klippan vann rättvist, hemma med 2-0 och lagen låg nu lika inför kommande avgörande om var den vackra pokalen skulle hamna. Det skall sägas att Klippan var ett väldigt bra lag säsongen 1935/36 och var på vippen att ta steget upp i division 2. DM-matchen mot Hälsans BK slutade mållöst. Dock konstaterar ”Gneus”, att ÄIF borde vunnit med minst, tre, fyra mål men ineffektiviteten hos de vit-svarta var stor. Helsingborgslaget, som hade blivit trea i ”Skåneettan” under våren var ett lag, som ÄIF mött flera gånger på 1930-talet och som varje gång vållat ängelholmarna stora bekymmer. Detta bekräftades, när lagen möttes i en omspelsmatch på Fredriksdals idrottsplats veckan efter. ÄIF blir överraskande utslagna ur DM. Hälsans BK vann med 2-1 över ett, enligt skribenten, nonchalant Ängelholms IF. Men ängelholmarna kunde emellertid trösta sig med att besöka dansbanan i Tullakrok, där ÄIF anordnade ”sommarfest” i slutet av juni med de för oss okända artisterna ”Ruth & C:o” i ett luftskådespel, vad det nu kunde innebära.                          I början av juli fortsatte kampen om Klippankannan på Åbyvallen i Klippan. För ÄIF: s del skulle oavgjort räcka för att pokalen tills vidare skulle vara i Ängelholm. Matchen slutade 4-4 och ängelholmarna fick lite plåster på såren efter uttåget ur DM. Matcher mot grannen i öster drog alltid mycket publik, denna gång nära 800.  Seriespelet för division 2 säsongen 1936/37 startade den 2 augusti. Första motståndare var IFK Helsingborg. Övriga lag i serien var Halmstads BK, HIF, Höganäs, Malmö BI, Halmia, Kristianstad samt nykomlingarna Växjö och Landora från Landskrona. Före seriestarten spelades ännu en match i pokalturneringen mot Klippan och den vann ÄIF med 3-1 men den kampen var inte avgjord utan skulle fortsätta. Bertil Frid från den lilla kvartersklubben Haradal debuterade i den matchen. Ytterligare tre träningsmatcher avverkades före seriepremiären. Vejbyslätts IF (VIF) från grannkommunen Barkåkra väntade i den första. VIF, som spelade i de lägre skåneserierna hade inget att sätta emot och trots berömmande ord från ”Gneus” fick de åka hem med 0-7 i bagaget. IFK Malmö, som degraderats under våren, var nästa motståndare. Det blev en bra värdemätare för de vit-svarta, som visade upp bra spel när ”Kanariefåglarna” besegrades med 3-1. Fride Wendt var i storform och gjorde alla tre målen. Han spåddes kunna vara ”en ackvisition även i division 1”. Den ”gamle krigaren”, dvs Nisse Persson fick också mycket beröm. Genrepet inför seriestarten mot IFK Hälsingborg, mot IFK Höganäs, gick också bra. Det efter, som det beskrevs i lokaltidningen, ”vederhäftigt forwardsspel”. Den som övertygade mest var den nye centern Bertil Frid, ursprungligen från Vegeholm och han beskrevs, som följer:

”Den unge Vegeholmspojken har god blick för vad som skall göras och är ej rädd att ge sig i strid med motpartens försvar. Hans litenhet är kanske ett handicap men detta uppväges tillfullo av hans övriga förtjänster.”

ÄIF vann med 5-0. Frid och Wendt gjorde vardera två mål, Kalle Möller det sista, när skymningen började lägga sig över idrottsplatsen, vilket innebar att Höganäskeepern hade svårt att se bollen innan den hamnade i nätet.                                                                      

 Fortsättning följer……

[1] Vice ordförande från 1931 och ordförande från 1946 i Internationella Olympiska Kommittén(IOK).

[2] Amerikansk ledare vid de olympiska spelen i Tyskland 1936 och ordförande i IOK 1952-1972