Idrottskrönika 26 1935 del 1

Prolog

Följetongen, om diskvalifikationen av Malmö FF från seriespel 1934 (Läs krönikorna om 1934) fick sin avslutning i februari 1935. Då accepterar Malmös styrelse, efter krav från Svenska Fotbollförbundet, att dra tillbaka de hedersbetygelser, som klubben gett de avstängda ledarna och spelarna året före. Utmärkelserna hade naturligtvis uppfattats, som en grov provokation av förbundsledningen. Förbundet reagerade kraftfullt och avkrävde MFF, att hedersbevisningarna skulle annulleras omedelbart, vilket också gjordes.

Därmed drogs ett streck över detta illaluktande ärende och Malmö FF kunde på allvar börja sitt återtåg till den högsta divisionen och det i samma serie, som Ängelholms IF.

ÄIF höll sitt årsmöte i Folkets Hus den 21 februari. Ragnar Olowsson omvaldes, med acklamation, till ordförande för två år, en något ovanlig mandatperiod. Föreningen bedrev nu idrott i tre sektioner, fotboll, allmän idrott samt brottning. Varje sektion hade sin egen styrelse som ansvarade för verksamheten.

Ekonomiskt var föreningen välmående efter ett bra år. Stora publiksiffror gjorde att fotbollen kunde betala planhyror till ÄIF: s idrottsplatskommitté. Välbehövliga pengar för kommittén, idrottsplatsen var i stort behov av underhåll.

Fester och tivolinöjen drog in stora belopp till klubbkassan. Klubben hade fått många nya supporters under de föregående säsongerna. Framgång föder framgång och många i staden verkade vilja vara med i dansen kring guldkalven.

Dansbaneverksamheten uppe i Tullakrok var emellertid ett sorgebarn. Den hade fått konkurrens av andra dansbanearrangörer och gick under 1934 med förlust, samtidigt som pengar behövdes för att rusta upp dansbanan.

Årsmötet bestämde att klubbens 30-åriga tillvaro skulle firas speciellt och sektionsstyrelserna fick i ansvar, att tillsammans planera festiviteterna.

Den gamle backkämpen och friidrottaren Gustav Hansson avtackades efter många års arbete för ÄIF och valdes till ”ständig ledamot av föreningen”. 

ÄIF: s första sparring i förberedelserna inför seriestarten var Förslövs IF. Den nyanlagda Bjärevallen (Förslövs hemmaplan) fick således fint främmande, när bygdens stolthet kom på besök redan den nionde mars. Trots en bister väderlek strömmade massor av folk till den lilla idrottsplatsen. Det var ju inte varje dag det kunde bjudas på allsvenskt motstånd, låt vara av allsvenskan division II. Fint var det och uppståndelsen var stor på Bjärevallen.

ÄIF ställde upp med följande premiärlag från mål räknat:

Willy Nilsson, Bertil Bengtsson, Nils Persson, Jack Magnusson, Harry Persson, Pelle Weiman, John Lindkvist, Einar Lindberg, Karl Wahlkvist, Karl Olsson, och Fride Wendt. Reserver var S. Svorén, Bertil Björkman, Egon Lindahl samt Åke Pettersson.

Resultatet, 5-1 i Ängelholmsfavör, var en fjäder i hatten för hemmalaget men ett dåligt omen för gästerna. Skillnaden borde varit mycket större, vilket påpekades i pressen.

Veckan efter var det dags för ett mycket svårare test för de vit-svarta. Den första matchen om ”Klippankannan”, ett nyuppsatt pris, skulle spelas. Pokalen hade skänkts av en affärsman i Klippan och tillföll det av lagen, som över tre år, samlat flest poäng. Varje år skulle två kamper utkämpas.

ÄIF ställde upp med samma ”elva”, som mot Förslöv. ”Lergökarna” tog revansch på sina kritiker och krossade Klippans BoIF med solklara 4-0. Inför 500 åskådares begeistrade ögon visade ängelholmarna upp en imponerande kondition på den blöta planen ute på Ljungen. Men så hade också försäsongsträningen letts av den legendariske Albin Dahl, olympisk bronsmedaljör vid Paris-OS 1924. Dahl hade efter den aktiva karriären i Landskrona och HIF gett sig in på tränarbanan.

Den tredje träningsmatchen spelades mot seriekonkurrenten Stattena IF på Olympia i Helsingborg. ÄIF visade återigen prov på bra fotboll men var för dagen ineffektiva framför mål. Stattena vann något oförtjänt med 3-2, Einar Lindberg och Kalle Olsson

exekverade ÄIF: s mål. I genrepet inför seriestarten mot Malmö FF mötte de vit-svarta HIF, som kom till idrottsplatsen den 31mars och ÄIF kunde för fjärde veckan i rad ställa upp med samma startlag.

HIF imponerade inte även om de vann med 5-1. Skribenten menade att 2-4 eller t o m

2-3 i HIF-favör mer hade speglat händelserna på plan. ÄIF tog också ledningen i kampen genom Einar Lindberg men HIF: s två anfallsess, Torsten Bunke och Knutte Kroon vände på matchen genom att göra fyra mål, varav den förre tre egenhändigt. Dessa två var också de enda i HIF, som fann nåd inför journalistens ögon. I ÄIF-laget fick i stort sett alla beröm utom backen Bertil Bengtsson och målvakten Willy Nilsson, som tillsammans, av tidningsmannen, lastades för minst två av målen. Mest lovord hos de vit-svarta fick centerhalvbacken Harry Persson, som jämställdes med HIF: s landslagsmeriterade Nils Rosén.

Intresset för matchen var stort. Nästan 1000 personer hade sökt sig ut till den vackra idrottsplatsen på Ängelholms Ljung. Senare under våren skulle HIF: s brister bekräftas, då laget degraderades från allsvenskan.

Willy Nilsson tog en snabb revansch för sin mindre goda insats mot HIF vid vårpremiären mot Malmö FF.

Trots ett nederlag på 1-4 så lovordades Ängelholms målvakt. En annan, som imponerade på Malmöpubliken var den gamle kämpen Nisse Persson, som tycktes evigt ung i sitt spel.

I tidningen Arbetet kunde man läsa följande levande beskrivningar av ÄIF:

”Ängelholm lever stort på sin kraft, åtminstone, vad försvaret beträffar. Båda backarna spelade nästan med brutal force, speciellt då den högra, som var i hårdaste laget. Men god nytta gjorde de båda förstås liksom målmannen, som fångade många vackra pärlor och egentligen endast brast i omdömet, när det gällde utrusningar/…/centern verkade något kantig men visade hum om spelet och skulle säkerligen ha kunnat uträtta mycket mer, om han haft åtminstone en av inrarna vid sin sida/…/Hr Persson spelade i Ängelholmslaget för det mesta back men uppdök för övrigt litet varstans som ett påpassligt och platinablont spöke och ställde till oreda för våra ljusblå små gossar.”

Trots sin starka fotbollsinsats blev Persson mest omtalade insats i matchen något helt annat, något mera spektakulärt.

I andra halvlek, vid ställningen 4-0, tilldöms MFF sin andra straff, något tveksamt. Vad gör Persson?

Jo han rusar ut till linjemannen och säger:

”Hör du, skulle du inte kunna ordna så att den här straffen blir en frispark istället.” Linjedomaren går på Perssons linje och förmår matchledaren att bollen flyttas utanför straffområdet.

Vilda protester från hemmalaget hjälpte inte och i villervallan så blev det inte ens frispark utan en något konfys domare nöjde sig med att göra ett uppkast.

Linjedomaren hette O. Persson och var från Helsingborg och kusin med den gode ”Nisse”, vilket inte gör historien sämre.

Den tredje vårmatchen spelades hemma mot IFK Malmö. ÄIF ställde upp med följande lag, från målvakt räknat:

Willy Nilsson, Bertil Bengtsson, Nils Persson, Jack Magnusson, Harry Persson, Pelle Weiman, John Lindkvist, Einar Lindberg, Karl Wahlkvist, Karl Olsson samt Fride Wendt.

Efter en väl genomförd match på en regntung ”vårmatta” vann hemmalaget med 3-2.       ”Kille” Wahlkvist blev stor matchhjälte, när han en kvart före slutet lyckas ”tråckla” sig igenom Malmöförsvaret och sätta ”trean”. Dessförinnan hade Kalle Olsson i slutet av första halvlek gett sitt lag ledningen med 2-1. För dagens stora överraskning stod målvakten Willy Nilsson, när han i första halvlek sprang rakt över hela plan och ”med force och ackuratess” slog dit den straff, som innebar ÄIF: s kvittering till 1-1.

Detta var ett litet brott mot vedertagna regler, att en målvakt slog en straff och journalisten ställde i referatet frågan:

”Handlade han rätt?” Det spelade nu ingen större roll. Willy var hjälten för dagen och segern firades säkert med omsorg både på hemfärden och vid hemkomsten till ”Lergökastan”. Det fanns flera goda restauranger att välja på.

ÄIF parkerade nu på tredje plats i serien efter Halmia och Malmö FF, i nämnd ordning.

En av ÄIF: s svåraste motståndare vid den här tiden, trots att laget inte var ett topplag, var IFK Hälsingborg[1]. På något sätt så passade kamratlaget ÄIF illa. Den 22 april möttes de båda lagen på Olympias gröna matta. ÄIF som trea från toppen och IFK som trea från botten av serien.

Traditionen makt höll i sig. De vit-svarta fick åka hem poänglösa. Dessutom blev de långa stunder av drabbningen utspelade och hade inte målvakts-Willy storspelat så hade siffrorna skjutit i höjden. Inför 950 åskådare vann hemmalaget med 2-0, vilket var klart i underkant även om Nisse Persson hjälpte Helsingborgslaget med 1 mål.

Domaren får svidande kritik för att han inte behärskade offsideregeln. 

”Han blåste, inte när bollen spelades utan, när spelaren fick bollen”. 

IFK Hälsingborg var verkligen ett ”boggeyteam”[2] för ängelholmarna och i den följande omgången bekräftades det ännu en gång. Kamratlaget vann välförtjänt med 2-0. En välmotiverad seger, som kunde varit ännu större ifall Willy Nilsson inte hade storspelat mellan stolparna. Det krävdes ett självmål av backkämpen Nisse Persson för att få hål på Nilssons nolla. 

Fortsättning följer…..

[1] Hälsingborg stavades med ä fram till början av 1970-talet.

[2] Ett lag man hade speciellt svårt att besegra, mardrömsmotståndare.