Idrottskrönika 25 1934 del 2

Åter till den olycksaliga MFF-affären. Det var en anmälan från lokalrivalen, ”gentlemannaföreningen”, IFK Malmö, som satte dit ”Di blå”. IFK: s färg är gul och för lång tid var den gula färgen som ett rött skynke för åtminstone arbetarsonen Eric Persson, den legendariske Malmöledaren, som var en av arkitekterna bakom spelarersättningarna.

Den utlösande faktorn var, att en IFK: are hade utsatts för ett värvningsförsök av MFF.

Dåtida och senare kritiker, som påstått att MFF skulle ha skulle ha blivit orättvist behandlade och att föreningens straff inte stod i proportion brottet, är, som jag ser det, fel ute.

Malmöklubbens brott mot amatörreglerna var flagrant, att även andra klubbar borde ha synats och fällts, är en helt annan historia.

 Ärenden blev nu en delikat fråga för Svenska Fotbollförbundet, att hantera. Det handlade ju inte bara om MFF utan i lika hög grad om deras dåvarande och kommande konkurrenter. I mars hade förbundet funderat färdigt. Malmö degraderades ur högsta serien och spelarna blev proffsförklarade under ett halvårs tid. Styrelseledamöterna diskvalificerades för en tid av ett till tre år. De allsvenska konkurrenterna gjordes sportsligt skadeslösa men för de blivande medtävlarna i division II södra innebar beslutet, att serien, inledningsvis, riskerade att halta betänkligt, eftersom MFF, enligt beslutet inte skulle få inträda i seriespelet förrän i slutet av september.

Spelordningen för inför höstens seriespel publicerades i början av juli. En stor positiv överraskning var, att Höganäs BK fick vara kvar i serien, trots vårens degradering. Skälet var, att Kalmar placerats i den Östra tvåan och på så sätt lämnat en plats vakant i den södra. Bra för söderlagen, i allmänhet, då Kalmarresan för de flesta, skulle ha inneburit en stor kostnadsökning. Vad ÄIF anbelangar så var det rena lyckovinsten, då hemmamatcher mot ”gruvlaget” alltid hade varit stora publikmatcher med goda inkomster.

Den 29 juli sparkade serien igång och för ÄIF: s del innebar det hemmamatch mot exallsvenskarna Stattena IF.

Före den historiska debuten skulle dock ytterligare tre träningsmatcher spelas. Först ut var det lilla kvarterslaget Hälsans bollklubb från Helsingborg, som kom till idrottsplatsen den 13 juli. I samband med denna tillställning utdelades medaljerna för seriesegern i ”Sydsvenskan” 1933/34. De tretton, som fick medalj var:

Alvar Månsson, Bertil Bengtsson, Egon Lindahl, ”Kille” Wahlkvist, Harry Persson, Pelle Weiman, John ”Proppen ” Lindqvist, Einar Lindberg, Kalle Möller, Karl Olsson samt Fride Wendt. Fyra spelare, som inte hade spelat tillräckligt med matcher fick vars en liten tennpokal. Dessa var, Nils Persson, Gösta Lindblad, Sven Holst samt Eric Törngren.

Matchen mot Hälsan vanns lätt av Ängelholmarna med 2-0, efter mål av Kalle Möller och Fride Wendt, ett i vardera halvleken.

ÄIF ställde upp med det tilltänkta serielaget. Det betydde, att man nu definitivt hade bytt målvakt från, Alvar Månsson till Willy Nilsson. Reserver var Torsten Svorén och Egon Lindahl.

I nästa match mot Halmstads BK kunde inte Pelle Weiman spela och i hans ställe gick Egon Lindahl in i laget.

Halmstads Bollklubb hade gjort sensation genom, att under sitt debutår i allsvenskan 1933/34 belägga en fjärdeplats. Nu kom laget till ”Ljungen” för att ta sig ett nappatag med de nya allsvenskarna, låt vara division II men i alla fall. Halmstadslaget var också ett av de lag, som ÄIF under sin då snart trettioåriga tillvaro, hade haft störst utbyte med.

Halmstads BK bildades 1914 och under åren fram till 1920 spelade de vid ett flertal tillfällen mot ÄIF, om den s.k. ”Ängelholmspokalen”. Även 1922 deltog HBK i en triangelturnering i Ängelholm 1926/27 spelade båda lagen i Sydsvenskan. Den säsongen vann Halmstadslaget båda mötena, i Ängelholm med 3-1 och i Halmstad med 3-0. Då hade ÄIF en slitstark halvback, som hette Carl Lundahl, som sedermera skulle spela 188 matcher för HBK: s A-lag, mest som division II spelare.

Sommaren 1933 hade lagen senast mötts och då vann ”Laxarna” med 5-2.

Halmstadsborna vann även denna uppgörelse. ”Gneus” slutsats, ”HBK spelade som ett allsvenskt lag, Ängelholm som ett division II-lag”, var ett väldigt gott betyg åt hemmalaget. Han tyckte visserligen, att ÄIF ”verkade lite visset” och att ”det inte var någon riktig fart på de vit-svarta” men hans referat var något motsägelsefullt. Samtidigt som han talade om, ”trevlig fotbollsunderhållning” och ”gott motstånd av hemmalaget” så tyckte han, att det saknades ”7-tusan humör i pojkarna” och att det ”brast för mycket i samspelet och koncentrationen på spelet”. Det var nog så, att ”Gneus” hade byggt upp stora förväntningar på ett ännu bättre resultat och besvikelsen, när den uteblev, gjorde honom frustrerad.

Sista matchen före seriestarten blev mot Eskilsminne, nyblivna ”sydsvenskar”. Kalle Möller tycktes, för tillfället vara helt ur slag och ersattes på centerpositionen av ”Kille” Wahlkvist. Det var inte mycket som talade för en succé för den gode ”Kille”. Hans ofta påtalade långsamhet gjorde egentligen honom direkt olämplig som centerforward. Laget var annars helt ordinarie med Svorén och Lindblad, som reserver.

Matchen blev en riktig målorgie och innan slutsignalen hade ljudit, har hemmalaget gjort sju och gästerna 4 mål. Att försvarsspelet brast, åt båda håll, var alla rörande överens om. De sju hemmamålen fördelades som följer:

Kalle Olsson 3, Einar Lindberg 2, John Lindqvist och ”Kille” Wahlkvist vardera 1.

”Killes” sätt att leda anfallet blev heller ingen omedelbar fullträff men det gick inte sämre än, att den blev en fortsättning för honom, som kedjeledare. När den stora dagen är inne och ÄIF gjorde sin debut i elitfotbollen var det trotjänaren Karl ”Kille” Wahlkvist, som fick äran att leda Ängelholmarnas kedja. Tongångarna inför matchen var positiva och det andades stor optimism bland de fotbollsintresserade i staden. På Engelholmstidningens sportredaktion spåddes det att ÄIF skulle tillhöra den övre halvan av serien. Premiären spelades på Ängelholms idrottsplats söndagen den 29 juli mot det exallsvenska laget Stattena från Helsingborg. De senaste tre årens möten lagen emellan, i DM och träningsmatcher, talade för hemmavinst. Stattena hade nämligen inte besegrat ÄIF på fyra år.

Ängelholms IF ställde upp med följande lag från målvakt räknat:

Willy Nilsson, Bertil Bengtsson, Nisse Persson, Jack Magnusson, Harry Persson, Pelle Weiman, John Lindqvist, Einar Lindberg, “Kille” Wahlkvist, Kalle Olsson samt Fride Wendt.

Reserver var Egon Lindahl och Torsten Svorén men dessa var, på den här tiden, inte ombytta utan fick bara medverka ifall skada uppstod före matchens början.

Det blev ingen vacker match. En såphal plan och en oberäknelig vind stoppade effektivt alla ansatser till ordnat spel. Så här måleriskt uttryckte sig Engelholms Tidningens utsände, den välbekante signaturen ”Gneus”: 

”Matchen blev med andra ord varken hackad eller malen… eller kanske rättare sagt; den blev för mycket hackad och malen, så att den för publiken blev knappt mera njutbar än en dålig stekt Biff à la Lindström, nästan utan vare sig lök, kapris eller andra kryddor. Fem pepparkorn fick Stattena inmundiga medan ett kom Ängelholm till del.” 

En bra publiksiffra, 650 betalande, bådade dock för fortsatta publikfester på idrottsplatsen.

För målgörande stod John Lindqvist och Einar Lindberg och Kalle Olsson. De två första gjorde två pytsar vardera, den senare fick nöja sig med en.

I den andra matchen seriematchen, den femte augusti skulle ÄIF ha ställts mot Malmö FF men Riksidrottsförbundets, RF, stod inte för sitt löfte från våren, att om MFF frivilligt avgick ur den allsvenska serien så skulle de få tillbaka sin amatörstatus i tid till seriestarten i division II södra.

Svenska fotbollsförbundet hade redan medgivet spel för Malmölaget vid seriestarten och

fotbollsförbundet agerade nu för Malmös sak genom att gå ut till sina medlemsklubbar och ställa fem frågor. Den viktigaste var ifall Svenska FF skulle utträda ur RF.

Det handlade inte bara om MFF utan också om det förryckta spelprogram, som södra serien drabbades av.

Fotbollsförbundet fick starkt stöd för sin skrivelse ute i landets klubbar och inför hotet, att dess största förbund skulle utgå, föll RF till föga och torsdagen den 23 augusti spelade MFF sin första match för säsongen.

Som ersättning för matchen mot Malmö, mötte de vit-svarta IFK Höganäs i en kvällsmatch på ”Ljungen” den 8 augusti. Det skilde två divisioner mellan lagen men vid vårens träningsmatch hade gästerna vunnit med 1-0 så ÄIF hade revansch att fordra.

Ett nytt grepp togs till denna match. För att locka fler kvinnor till idrottsplatsen halverades inträdet för dessa till 50 öre.

Ett helt ordinarie hemmalag bjöd på god underhållning inför 200 åskådare och enligt lokaltidningens rapport så var det ovanligt många kvinnor på plats. Resultatet 3-1 var klart i underkant men ett väl kämpande Höganäsförsvar, med en stor portion tur, lyckades hålla nere siffrorna. ÄIF: s mål gjordes av Einar Lindberg 2 samt Fride Wendt ett.

På tur i seriespelet stod det anrika Malmölaget Malmö BI, ett lag som ÄIF senast hade mött i ”Sydsvenskan” 1926/27. Den gången hade det blivit seger på hemmaplan och förlust borta. ”Lergökarna” ställde följande lag på benen:

”Willy Nilsson, Bertil Bengtsson, Nisse Persson, Jack Magnusson, Harry Persson, Pelle Weiman, John Lindqvist, Einar Lindberg, Kalle Möller, Kalle Olsson samt Fride Wendt.”

Möller återkom som kedjeledare sedan ”Kille” Wahlkvist bett att få stå över. Den gode Kalle tackade för förtroendet och gör matchens enda mål, vilket betydde två viktiga poäng men i övrigt övertygade han inte, enligt Engelholms Tidningens utsände. Det gjorde däremot debutanten på ytterplatsen, en viss Svorén, som, med kort varsel, fått hoppa in istället för Fride Wendt. ”Gneus” skrev i sitt referat att ”det är en pojke att taga vara på”.

Nu hjälpte det inte ynglingen för i nästa match mot Lunds BK ställdes han åt sidan, när Wendt var tillbaka. ”Kille” Wahlkvist kom emellertid åter i laget men nu som reserv, i ett i övrigt ograverat lag.

Lund hade så långt inte rosat marknaden och hade en nolla i vinstkolumnen. Ängelholmarna var stora favoriter och hade heller inga besvär med att leva upp till förväntningarna och vann, dock med vissa besvär, med siffrorna 4-2.

Möllers formkurva pekade nu ständigt uppåt och han gjorde två påpassliga mål. De övriga av Harry Persson på nick samt Einar Lindberg på straff.

Efter en bra start blev nu intresset för ÄIF: s väl och ve allt större. Till och med SJ engagerade sig och erbjöd rabatterade tågresor inför Ängelholmarnas nästa hemmamatch mot exallsvenska Halmia. Halmstadslaget, som föll ur allsvenskan våren 1934, satsade på en snabb comeback i finrummet. De hade en stor supporterskara, som följde lagets alla vedermödor. Båda lagen var så här långt utan förlust men gästerna hölls, som knappa favoriter i kraft av sina tidigare meriter. Den mest kände spelaren hos gästerna var Knut ”Buckla” Hansson, den tidigare Landskronaspelaren. Utöver sina fotbollskvaliteter, hade han tidigare väckt uppmärksamhet genom, att erbjuda sina fotbollstjänster i utbyte mot arbete. ”Buckla” hade till och med annonserat i ärendet under sitt riktiga namn. Hans tvivelaktiga övergångar, som otvivelaktigt bröt amatörreglerna, renderade honom ett års avstängning. Nu var han tillbaka i Halmstad efter avtjänat straff. Denne cigarrälskande skyttekung utmålades av Engelholmstidning, som det största hotet mot eventuella hemmapoäng.

ÄIF ställde, för dagen, upp med sitt absolut bästa lag.

Hemmafavoriterna förlorade med 3-1 men dagen blev inte ”Bucklas”. Han gjorde visserligen ett mål men Nisse Persson i sitt livs form raderade ut Halmias centerforward, som av många journalister hölls, som den främste av svenska kedjeledare vid den här tiden.

Inför en storpublik 1670 betalande, snudd på rekord, vann dock Halmia rättvist. ÄIF kostade på sig, att bränna en straff, Lindberg, vid ställningen 1-0. Mål där och sensationen hade kunnat förverkligas. Ensam målskytt för de vit-svarta var Ängelholmarnas vasse avslutare Kalle Möller.

”Krubban”, universitetsstadens ledande lag kommer till ”Ljungen” den 9 september. Lundalaget hade drabbats av, som det stod i tidningen, ”spelarfiskarna från Malmö”.

Bland annat hade de blivit av med sin bäste spelare och tillika skyttekung, en viss Werner Wernersson.

Med noll poäng och en målskillnad på 7-29 gavs inte lundensarna något större chans till poängkap. ÄIF ställde upp med helt ordinarie lag och frågan på ”stan” var huruvida gästerna skulle klara sig undan ett tvåsiffrigt nederlag.

Det gjorde lundalaget med råge, slutresultatet skrevs till 5-2. Det var, enligt Engelholms Tidningens utsände, en högst ordinär match helt utan finesser. Det mest uppseendeväckande var när Nisse Persson fem minuter före slutet sände bollen i eget nät. Dessförinnan hade Lindberg och Möller två gånger var samt Harry Persson en gång ”nätat” för de ”vit-svarta”.

De båda tvåmålsskyttarna fanns också med, när division II seriens skytteligatopp presenterades i pressen veckan efter. Kalle Möller delade en tredjeplats på 6 mål med bland annat den tidigare nämnde ”Buckla” Hansson. Einar Lindberg låg steget under med sina 5 mål.

Stattena hade under trettiotalet varit en tacksam motståndare för ÄIF. Vid de flesta av lagens möten vid den här tiden hade Ängelholmarna dragit det längsta strået. Så blev det inte den här gången. Matchdagen öste regnet ned över Olympia denna söndag, sent i september. Hösten hade infunnit sig och det talade inte för ÄIF: s något tungrodda försvar. Det blev en klar förlust på den såphala planen. Hemmalagets seger på 2-0 blev emellertid ifrågasatt av Ängelholmspressen och kommenterades i tidningen, som följer: 

”med en påpasslig och seende domare i söndagsmatchen borde Ängelholm fått sig tilldömt två eller tre straffsparkar för hands och krokningar inom straffområdet. Ovan sagda torde tillfyllest förklara söndagens 0-2och utgör ingalunda något slags försök till bortförklaring av det lidna nederlaget.” 

Under rubriken, ”Amatörlaget MFF till Ängelholm”, introducerades mötet mellan Ängelholms Idrottsförening och Malmö Fotbollsförening söndagen den 30 september 1934.

Efter en lång infekterad debatt hade Malmös arbetarlag reamatöriserats, mycket tack vare det tryck, som Svenska Fotbollförbundet satte på Riksidrottsförbundet och trots det tvivelaktiga i MFF: s agerande så var det Malmölaget som troligtvis vann mest på affären. Hela Fotbollssverige hade unisont ställt sig bakom ”Malmöpågarna” och gett dem dess sympati och deltagande.

Det var inga duvungar, som ÄIF skulle ställas mot. Efter comebacken hade laget gjort fem mål per match och frågan, som signaturen ”Gneus” ställde, var hur ÄIF skulle klara sig mot detta proffstränade garde. Journalisterna hade inför matchen roade sig med att värdera Malmölaget. Summan slutade på 13 873 kronor och 75 öre, en summa som motsvarar ca 420 000 kronor i dagens penningvärde.

ÄIF gjorde en ändring i laguppställningen från de tidigare matcherna. ”Kille” Wahlkvist gick in som kedjeledare istället för Kalle Möller. Som skäl angavs ”Killes” starkare fysik samt ”hans goda taktiska egenskaper”.

Det förväntades en stor folkvandring till ”Ljungen”. Det var bråda tider för fotbollsföreningen.

Dagen före började ÄIF: s höstfest på tivoliplatsen vid Nybrovägen. I dagarna sex bjöds Ängelholmarna på förstklassigt nöjesfält med ”radiobilar, flygkaruseller, zoologisk varieté med vilda djur såsom björnar, ormar, vampyrer och dresserade abekatter”.

En mänsklig björn från Sörmland, kristnad till namnet Charles Pettersson, utlovades också.

Det påstods, att han ledigt kunde lyfta tio välvuxna karlar, tillverka korkskruvar av järnstänger och riva itu dubbla kortlekar med bara händerna.

Ryktet gjorde även gällande, att han på söndagen skulle göra ett gästspel i Malmös blåa skrud, som centerforward men det var, som journalisten, underströk ”endast hörsägen”.

Något nytt publikrekord blev det inte. Hösten hade börjat infinna sig och därmed också kylan och blåsten och den avskräckte säkert en hel del från att söka sig ut till idrottsplatsen.

Nästan 1000 åskådare var emellertid inte fy skam. Dessa fick se hemmalaget göra en stormatch och de såg länge ut att gå mot en rättvis seger men en minut före full tid lyckades gästerna kvittera, slutresultatet 2-2. Wahlkvist, som centerforward blev en succé. Med sina två mål blev han matchens förgrundsfigur.

ÄIF hade verkligen gjort succé, som nykomling i division II. Snart skulle serien gå till vintervila men först väntade två svåra bortamatcher för Ängelholms stolthet. Den första var mot Halmia, som toppade. Efter ÄIF fina match mot MFF förväntades en massinvasion från ”Lergöksstaden” av trogna supporters. SJ ställde även upp den här gången, liksom vid mötet lagen i Ängelholm och erbjöd förmånliga grupprabatter för tågresan till Halmstad.

Hela 3629, varav många Ängelholmare, hade löst inträde och de fick se en fartfylld match där gästerna på intet sätt var underlägsna, såsom förutspåtts.

Matchen blev lite av en repris av Malmömatchen. ÄIF tog ledningen med 2-0, vilket även var halvtidsresultatet. Det såg länge ut, som Ängelholmarna skulle kunna fullborda sensationen men Halmia lyckades i en av matchens sista skälvande minuter slå in den för dem förlösande kvitteringsbollen. Einar Lindberg och ”Kille” Wahlkvist exekverade ÄIF: s mål. Den senares mål var en fullträff, som det skulle talas länge om. Faktum är, att vid en intervju 2003, talade en gammal ÄIF veteran fortfarande om det målet, som ett av det mest fantastiska nickmål han någonsin sett.

I efterskörden till matchen fick ÄIF mycket beröm. Matchen betecknades i pressen, ”som en av de bästa och friskaste som spelats på Örjans Vall under hela hösten”.

Ängelholm fick lovord för sin taktik med starkt försvarsspel med ”snabba framstötar i centern och på yttrarna”. Idag skulle vi kallat det för snabba omställningar. Här följer några citat hämtat från tidningen Halland: 

”Fart, energi, ambition och hårdhet kännetecknade lagets spel/…/Snabbheten på bollen var en genomgående egenskap och vad som stundom brast i tekniskt kunnande uppvägdes i rikt mått av ambition och segervilja/…/backarna voro säkra i sparken och Nils Persson härjade lika friskt på parternas halva som sin egen.” 

I tidningen kallades den gode Nisse för ”den vildsinte skåningen”. Engelholms Tidningens sportjournalist påpekade dock i sin kolumn, veckan efter, det orättvisa i detta påstående genom att påvisa, att Ängelholms backkämpe endast hade gjort sig skyldig till en av de 7 frisparkar för allvarliga förseelser, som Halmia tilldömts. Att han sedan även orsakat en straff fäste journalisten inget avseende vid eftersom, ”denna felaktigt hade utdömts av en, för dagen, inkompetent rättskipare, som inte hade gjort en enda människa glad på hela Örjans Vall”.

Från serieepilogen uppe i småländska Värnamo den 15 oktober rapporterades om, ”en god match under besvärliga omständigheter med en mycket hal och sörjig spelplan, där lagen dominerade vars en halvlek, Ängelholm den första”. Slutresultatet 1-1 fastslog vara rättvist även om gästernas ”slumpartade” kvitteringsmål, inslaget av den pånyttfödde ”Kille” Wahlkvist, endast var en av två Ängelholmschanser på hela matchen, allt enligt Jönköpings läns tidning.

De mest framträdande spelarna i Ängelholmslaget var, enligt Värnamo Nyheter, målvakten Willy Nilsson, backen Nisse Persson, halvbacken Harry Persson samt forwardsspelarna Fride Wendt och ”Kille” Wahlkvist.

Inför serieuppehållet låg ÄIF på en femte plats i serien med raden 9 4 3 2 21 – 15 11 p.

Ett klart godkänt resultat, inte minst med tanke på att laget hade spelat färre matcher än sina konkurrenter, Malmö FF undantaget.

1934 var ett av de mest framgångsrika åren i ÄIF: s historia. Två seriesegrar, en i fotboll och en i brottning. Mest uppmärksammat var fotbollslagets avancemang till Allsvenska serien division II. Laget hade under året spelat 34 matcher. Nitton hade vunnits, nio förlorats och sex matcher slutat oavgjort. Målkvoten var imponerande 109-66, ett målglatt gäng således. Karl Olsson och Nils Persson hade spelat samtliga kamper. Ett prydligt publikrekord på 1808 åskådare sattes på våren mot Klippan, i seriefinalen i den ”Sydsvenska serien”. Bäste målskytt under året var, med råge, Kalle Möller med 27 fullträffar, närmast följd av Einar Lindberg med 21. 

Epilog

På hösten hölls val till kommuner, städer och landsting i Sverige. Vid stadsfullmäktigevalet i Ängelholm kunde man glädjas åt, att ytterlighetspartierna inte hade någon större framgång. Arbetarpartiet behöll makten i stadshuset med samma knappa marginal som 1930, 13 mot 12. Den hätska kampanj, som bedrevs 1930, lyser tack och lov med sin frånvaro.

Bland de styrande i stadshuset med anknytning till Ängelholms idrottsförening kan nämnas:

Handlaren Karl Dalfelt, montören Victor Bergström, snickaren Otto Eldh, reparatören

C.W. Nilsson, exekutionsvaktmästaren Ragnar Olowsson samt ingenjören Nils Gunnar Wallin.”

Att vara intresserad av fotboll kunde på trettiotalet ha sina komplikationer. Följande historia utspelade sig i folkskolan i Hyllstofta utanför Klippan.

En yngling vid namn Tore Bertil hade av sin lärare Edvin Blixt tilldelats två eller möjligtvis tre rapp av en hasselkäpp. Motivet till bestraffningen var att gossen under pågående kristendomslektion, otillåtet, viskat något till sin bänkkamrat och därefter vägrat att berätta vad han meddelat. Folkskolestyrelsen i Vedby, som handlagt ärendet hade bedömt tillrättavisningen som välförtjänt och ”att något men av agan icke kunde anses vara för handen”.

Pojkens föräldrar, toffelmakaren Sven Nilsson med hustru, hade emellertid med stöd av läkarintyg från en läkare vid namn A. Rickard i Klippan, anmält saken till domkapitlet i Lund.

Domkapitlet hade dock avskrivet ärendet.

Vad hade då den stackars Tore Bertil viskat i örat på sin kamrat? Själv hade han ju varit ståndaktig och inte avslöjat sitt budskap men kamraten hade, inför hotet om även han skulle få smaka på hasselkäppen, avslöjat den hemska sanningen. Det den fotbollsintresserade Tore Bertil hade förmedlat var följande:

”Hälsingborg vann i fotboll”. De svenska mästarna var populära!