Idrottskrönika 25 1934 del 1

Det idylliska och amatöriska Fotbollsverige väcktes brutalt ur sin Törnrosasömn i januari 1934, när det avslöjades, att Malmö FF brutit mot amatörreglerna. En revision av åren 1932/33 gav vid handen, att MFF med bred marginal överträtt gällande amatörbestämmelser.

Under ovan nämnda år hade, enligt idrottsbladet, en spelare fått ut 1 600 kr och nio andra runt 1 100–1 200 kronor. Tränaren, som var professionell men också spelat i laget, hade kvitterat ut 3 200 kronor om året.

Pengarna betalades ut, som segerpremier, signing fee, julklappar, födelsedagsgåvor etc.

Till detta skall läggas det lagenliga dagtraktamentet vid allsvenska matcher på ca 350 kronor per år men också traktamenten för de matcher, som spelades utöver, allsvenskan.

Hur mycket, som de olika spelarna exakt fick är det ingen som vet men Torbjörn Andersson skriver i den utmärkta boken Kung Fotboll, att det rörde sig om minst ca 1000 kronor om året i reda pengar per spelare.

Utöver pengar försågs spelarna rikligt med goda middagar, krogrundor och kafébesök. Representationskontot för perioden hamnade på över 31 000 kronor en, på den tiden, svindlande summa.

Malmö FF: s fotbollsspelare hade utan tvekan bra betalt för en, trots allt tidsbegränsad insats. På den här tiden innebar allsvenskt spel 3-4 aktiviteter per vecka i form av träningar och matcher. Det bör för förståelsens skull nämnas, att en manlig industriarbetare 1933 tjänade ca 2 700 kronor om året.

Det är förståeligt, att det stack i ögonen på de arbetslösa gifta män, som kvitterade ut en fjärdedels dagsinkomst i dagunderstöd.

På detta funderade nog inte ÄIF: s styrelse. Seriesegern i sydsvenskan och därmed en uppflyttning till samma serie, som ”proffslaget” MFF låg hägrande nära men ännu var inte det vit-svarta laget i mål och vägen dit tycktes krokig och lång.

Träningsmatcherna startade rekordtidigt den 11 mars mot den lilla kvartersklubben Haradal, på deras hemmabana.(Ängen vid Luntertun, troligtvis hästhagen intill Rönneås utlopp)

Lagen ställde upp enligt följande:

Haradals Idrottsförening:  

Olle Holm, Ragnar Fridh, Karl Olsson, Einar Nilsson, Valter Jönsson, Knut Berg, Åke Pettersson, E. Höst, Uno Nilsson, Bertil Fridh och Sven Nilsson.

Ängelholms Idrottsförening:

Björkman, Bertil Bengtsson, Nisse Persson, ”Kille” Wahlkvist, Harry Persson, Pelle Weiman, John Lindqvist, Einar Lindberg, Gösta Lindén, Karl Olsson, Fride Wendt samt som reserver, Egon Lindahl och Bertil Björklund.

Storebror vann enkelt med 6-0, rimligt med tanke på att det skilde tre divisioner mellan lagen.

Första riktiga värdemätaren kom mot Höganäs BK på bortaplan. Den matchen slutade 3-3. Helgen efter blev det da capo men nu ute på ”Ljungen”.

Alvar Månsson gjorde hemmadebut för året. Erik Törngren, bandyvirtuosen ersatte Gösta Lindén, som inte ansågs hålla måttet. Gösta Lindblad, som tagits ut som reserv gick in i laget, då det på matchdagen visade sig, att Weiman inte kunde spela.

Över 250 åskådare såg matchen, trots ett uruselt väder. En fantastisk siffra med tanke på, att det var en träningsmatch. Spelet blev av förklarliga skäl inte av bästa märke och journalisten ville helst ”draga en sekretessens dimslöja över det, som utspelat sig haver på den leriga planen”.

Drabbningen slutade 2-2 efter hemmamål av Kalle Olsson och Einar Lindberg.

Nästa match spelades även den mot ett Höganäslag men nu mot ”kamratlaget”. Matchen ingick i spelet, om ”Ängelholmspokalen”, som efter ett längre uppehåll åter tycktes sätta igång igen.

Weiman var tillbaka och dessutom gjorde den kontroversielle men duglige centerforwarden Kalle Möller comeback efter en disciplinär avstängning. Törngren blev reserv medan Lindblad ställdes utanför laget.

”Gott spel i vackert väder” så löd ingressen till matchreferatet. De 300 åskådarna kunde glädja sig åt en säker hemmavinst med 4-2. Lindqvist, Möller Wendt och Olsson så hette målgörarna i tur och ordning men bäst var ”linluggen och yrvädret” på vänsterbacksposten, Nils Persson. ÄIF var överlägsna och gästerna tilläts göra två mål alldeles i slutet av kampen.

Kampen om Ängelholmspokalen gick vidare nu mot HIF: s reservlag. Det blev en rivig match där HIF visade upp det bästa spelet och ÄIF skapade de farligaste målchanserna. Gästerna ledde med 2-0, när den sista halvtimmen inleddes men hemmaelvan spurtade frenetiskt och lyckas kvittera till 2-2, då endast 5 minuter återstod.

Veckan efter blev det returmöte i Helsingborg och då vann HIF med 3-2. Ängelholmarnas mål fabricerades av Einar Lindberg och Kalle Möller.

I mitten av april kunde man läsa i lokaltidningen, att MFF ”bett om amnesti”, hos Riksidrottsförbundet. Ifall de beviljades nåd skulle de få återinträda i seriespel under augusti månad, om inte riskerade de, att för alltid vara uteslutna ur seriesystemet.

Den 22 april startade ”Sydsvenskan” på nytt. ÄIF: s spelprogram väckte förhoppningar hos de trogna ”fansen”. Långt borta i tunneln, bortom ”Sydsvenskans” trötta serielunk anade de trogna, de saftigt gröna gräsmattorna i division II. Man kan verkligen säga, att ”lergökarna” kämpat väl för en plats i solen.

Motståndarna i premiären var Blekingelaget från Sölvesborg, en helt ny bekantskap för de vit-svarta. ÄIF ställde upp med helt ordinarie lag och var storfavoriter till segern.

Vårpremiären kunde inte ha startat bättre. Efter ett blixt rande anfallsspel slogs ett defensivt spelande Blekingelag tillbaka med hela 7-0. Hörnstatistiken, 10-0 i hemmafavör, talade sitt tydliga språk. Lindkvist var på hugget värre och exekverade tre av målen. Lindberg var inte mycket sämre med sina två. De övriga slogs in av ”Kallarna” Möller och Olsson.

Redan veckan efter gick returmatchen i Blekinge mot samma lag. ÄIF mönstrade samma elva spelare, som reserv medföljde Olle Nicander. Signaturen ”Gneus”,i Engelholms Tidning, varnad för underskattning i förhandsreferatet och gav ÄIF rådet, att inte ”sälja skinnet förrän björnen var skjuten”.

Det blev, som förutsagt, ingen promenadseger men segern på 2-0 var aldrig hotad. Lindkvist och Kalle Olsson ”målade” och såg därmed till, att Ängelholmarna befäste sin plats i toppen på serien.

ÄIF var inne i en särdeles medgångsperiod. Jämna matcher gick deras väg och seriematchen mot Lunds GIF den 6 maj blev inget undantag. En halv minut före slutsignalen avgjorde, den lille kvicke, centerforwarden Kalle Möller till ”Lergökarnas” fördel. Trots att viktiga kuggar, som Einar Lindberg och inte minst lagkaptenen och pådrivaren Harry Persson saknades, lyckades ÄIF ta med sig alla poängen från lärdomsstaden. Segern på 3-2, var inte på något sätt orättvis. Ängelholmarna gjorde, enligt sportjournalisten i Sydsvenskan, sin bästa bortamatch för året. Kalle Möller befäste sin plats i skytteligatoppen och gjorde två mål, det första och sista. Den vindsnabbe vänsterforwarden Fride Wendt exekverade mål nummer två.

Det rådde fotbollsfeber i Ängelholm under maj månad 1934. Nu skulle det avgöras huruvida ÄIF skulle nå sin största framgång någonsin. Ett avancemang till allsvenska serien division II saknade motstycke i klubbens snart 30 åriga historia. Två hemmamatcher, Klippan och ”Trälleborg” samt serieepilogen på bortaplan mot IFK Kristianstad, återstod.

Klippans BoIF var en av ÄIF: s mesta motståndare vid den här tiden. Mötet den 10 maj var lagens nittonde möte sedan 1926. Ängelholmarna hade vunnit 10, Klippan 6 och 2 hade slutat oavgjort. Målskillnaden var 45-39 i ÄIF: s favör. När lagen möttes hösten före i Klippan hade kommit 2070 åskådare, varav minst 300 från Ängelholm, till Klippans idrottsplats. ÄIF fick även i denna match undvara sin store strateg Einar Lindberg. Han ersattes av den målfarlige Erik Törngren. I övrigt ställde de vit-svarta upp med helt ordinarie lag. Egon Lindahl fick, som många gånger tidigare, ikläda sig reservrollen.

Speciellt uppmärksammad före matchen blir ”Kille” Wahlqvist, som dagen till ära spelade sin 250 match för ÄIF: s A-lag. En fantastisk siffra vid den här tiden, då lagen inte spelade lika många matcher per säsong som idag. Den då 32 årige hedersmannen Karl Wahlqvist hade tillhört ÄIF: s A-lag i över tio år och varit med, i såväl medgång, som motgång. Några ”ålderdomssvaghet” syntes inte i sikte.

Över 1800 själar, nytt publikrekord, hade sökt sig till ”Ljungen” för att se matchen. De blev skäligen besvikna på det spel, som visades upp. Det ”vackra spelet” lyste med sin frånvaro. Ett tidigt hemmamål avgjorde. Efter 26 minuters spel blev Kalle Möller krokad i straffområdet och straffen var odiskutabel. Kalle Olsson gjorde inget misstag på det, som det skulle visa sig, bli matchens enda mål.

Efter ledningsmålet drog sig de vit-svarta tillbaka och bevakade sin ledning, inte speciellt vackert men effektivt. Kalle Olsson utsågs till Ängelholms bäste spelare. Hur gick det för dagen jubilar? Någon publikfavorit blev han inte denna dag, snarare det motsatta. Han och parhästen på halvbacksplatsen Pelle Weiman ådrog sig publikens stora missnöje för sitt hårda och opolerade spel.

Sista gästen på Ängelholms idrottsplats i den Sydsvenska serien 1933/34 var kamratlaget från ”Trälleborg”. Ett lag, som ÄIF hade haft många och svåra duster med på 1930-talet. Hemmalaget ställde ordinarie manskap på benen, vilket betydde att taktikern på högerinnerplatsen, Eina Lindberg återinträdde i laget.

Matchdagen, den 13 maj bjöd på ett utmärkt väder för fotbollsspel. Solen strålar värmde den stora publiken, liksom spelet. 540 själar hade sökt sig till ”Ljungen” och de fick uppleva ett mästerlig ÄIF under den första halvleken. Trelleborgarna stod som statister och tittade på, när målen med jämna mellanrum sökte sig in i gästernas nät. Matchen var så klart avgjord redan efter 45 minuter, då anslagstavlan visade 4-0. Att ”Trälleborg” i andra halvlek tilläts göra ett reduceringsmål, väckte ingen större känslor bland publiken.

Kalle Möller upplevde, efter den sorgliga höstavslutningen 1933, något av en renässans under våren 1934. Mot Söderslätts stolthet slog han till med full kraft och gjorde ÄIF: s samtliga fyra mål.

Ängelholmarna var i lysande form. Fem matcher hade gett maximal poängutdelning och en målskillnad på 17-3 och det osannolika höll på att hända. Tappade IFK Kristianstad poäng i sin nästa match mot Varberg var ÄIF: s seriesegrare ” kavaj” och då blev den sista matchen, mot Kristianstad, betydelselös.

Eftersom Ängelholmarna hade speluppehåll i två veckor så antog de ett erbjudande från HIF om match. ”Di röda” behövde generalrepetera inför avslutningen av allsvenskan. Liksom året innan, som slutade lyckligt för Helsingborgs storhet, hade de slagläge för att upprepa serietriumfen. Bortsett från Lennart Bunke, mönstrade HIF sitt ordinarie lag. ÄIF ställde upp med sitt absolut bästa lag. Nästan 1400 betalande åskådare hade bänkat sig kring Olympia för att se ”kattens lek med råttan” men så blev det inte. Istället blev det en tuff, nästan brutal tillställning, där gästerna på intet sätt vek ner sig. Slutresultatet 6-2, var enligt signaturen S: et, något mål för stort. Han påpekade dock, att Ängelholmarna spelade onödigt hårt, vilket förstörde det i övrigt goda intrycket

Skytteligaledaren i Sydsvenskan Kalle Möller imponerade genom, att göra två påpassliga mål men Helsingborgarnas lagledning var nog inte intresserad av hans tjänster, därtill var den gode Kalles karaktär allt för svag.

Varberg knep ena poängen mot kamratlaget från residensstaden och därmed var saken klar. Ängelholms Idrottsförening tog klivet in i elitfotbollen för första gången.

Nu började spekulationerna i fotbollspressen, om ÄIF möjligheter, att hävda sig i finrummet.

Det var ingen tillfällighet, att ”Lergökarna” tog hem serien. Man hade visat upp ett underhållande och vägvinnande spel, som byggde på ett starkt försvarsspel med snabba, effektiva omställningar. Längst bak hade man Alvar Månsson, som hade haft oturen, att hamna i Sigge Lindbergs skugga. Han var utan tvekan en målvakt av allsvensk kaliber.

Backparet Nisse Persson och Bertil Bengtsson var likt kardborrar och måste ha varit väldigt otrevliga, att möta. Den förre, som begåvats med det mindre trevliga smeknamnet ”grisen”, hade dessutom redan med framgång prövat på division II spel i BK Drott.

Ytterhalvbackarna, Wahlkvist och Weiman var aldrig populära hos motståndarna. De spelade oerhört tufft, på gränsen till brutalt och det hände emellanåt, att de gick över gränsen. Den store ledaren, i dubbel bemärkelse, var lagkaptenen Harry Persson. Han position, som centerhalv var idealisk. Huvudet högre än de övriga på planen, hade han en fältherres överblick av allt, som förkom på den gröna mattan.

Laget var begåvat med två snabba och dribblingssäkra ytterforwards, i Fride Wendt och John Lindkvist, båda värdiga arvtagare till den legendariske Helmer Ekelin. Liksom ”Ekis” kunde de spela på båda kanterna. John ”Proppen” Lindkvist var dessutom lagets näst bäste målskytt.

Innertrion bestod av ”småkallarna” Möller och Olsson. Den senare var en briljant tekniker med ett sällsynt bra spelsinne. Han var även en god skytt och en given kandidat, när det skulle slås straffar och frisparkar. Kalle Möller, var utan tvekan urtypen för en ”måltjuv”. Likt en kobra högg han innanför straffområdet. Hänsynslöst gick han, trots sin litenhet, in alla närkamper. Påpassligt höll han sig framme på returer och i den positionen gjorde han många av sina mål.

Ärrade veteraner på 1950- och 1960-talet hävdade att Ängelholmsfotbollen aldrig hade haft en vassare forward.

Till sist laget store strateg Einar Lindberg, hade det funnits en assistliga, på den tiden, hade han vunnit den överlägset. Heller ingen oäven målskytt, trea i den interna ligan och dessutom hade han rutin från allsvenskt spel i Stattena.

De mest anlitade reserverna, som också skulle medaljeras var Gösta Lindblad och Egon Lindahl.

Av dessa tretton spelare hade elva fostrats i ÄIF och genom spel det egna junior- och b-laget tagit steget upp i a-laget. Det var endast Alvar Månsson och Einar Linberg, som hade importerats. Kalle Möller och Nisse Persson hade varit på utflykter men återvänt till fadershuset.

Det var således ett väl sammansvetsat gäng med stor klubbkänsla och ett stort hjärta för Ängelholmsfotbollen.

Det bör också påpekas, att två spelare, Nisse Persson och ”Kille” Wahlkvist var med i det lag, som kallades för ”Kometen från Ängelholm”. Det var vårsäsongen 1926 och innebar, att ÄIF 1926/27 spelade i ”Sydsvenskan” för första gången.

I slutet av maj lottas Skåne DM och ÄIF får på sin lott landsortslaget Skromberga GoIF. Dessförinnan skall den betydelselösa matchen mot IFK Kristianstad spelas. Motivation slår klass, är ett uttryck som har gällt i alla tider. I residensstaden fick ett fåtal medresta Ängelholmssupporters uppleva det på ett brutalt sätt. Det blev en målorgie av sällan skådat slag, där Ängelholmarna för en gångs skull fick spela statistens roll. De åtta målen i baken var, enligt rapporterna, blivit, fullständigt rättvist, att sedan gästerna lyckades sparka in två mål genom Harry Persson och Kalle Olsson var det väl ingen mer än domaren, som noterade.

Det var säkert ett generat ÄIF, som återvände till hemstaden med förhoppningen om att inte träffa på någon, som visste hur det hade gått.

Nåja, olycksfall i arbetet kan inträffa och det var ingen, som kunde ta i från dem följande briljanta segerrad:

18 13 2 3   52 – 32   28 poäng

Förlusten satte inga djupare spår. Redan veckan efter slogs Skromberga enkelt tillbaka med siffrorna 4-1, efter, som det stod i tidningen, typiskt ”semesterspel”. Hemmalaget satte rekord i målsumpningar. B-lagets målvakt, Björkman får i Alvar Månssons frånvaro, chansen att visa upp sig, i ett i övrigt ordinarie hemmalag. Målen fördelas broderligt på, i tur och ordning, Lindkvist, Möller, Lindberg samt Persson.

Det blir ingen seger i skytteligan för Kalle Möller. Hans främste konkurrent, Oskarströms kedjeledare, en herre vid namn Torsten Matsson, gör i sista matchen mot den hopplösa jumbon Hallandia ett dubbelt hatric.

Affären Malmö FF är ingalunda ur världen. Det råder delade meningar huruvida diskvalifikationen av Malmöspelarna skall hävas eller ej.

En annan diskussion handlar om vid vilket datum MFF-spelarna skall återinträda i seriespelet. Ursprungligen är det sagt den 18 augusti men med tanke på seriestarten vore den 1 augusti ett datum att föredra.

MFF frågan diskuterades säkert i ÄIF: s styrelse och bland de i övrigt fotbollsintresserade i bygden. Malmö FF skulle bli ett fantastiskt dragplåster och därför höll man säkert tummarna för en gynnsam behandling av dessa ”fotbollsbrottslingar”.

Under tiden förberedde sig ÄIF för det som komma skall. ÄIF hade blivit en populär sparringpartner efter prolongeringen och de lokala lagen stod i kö för matcher. Den 7 juni mötte det nya division II laget, Vejbyslätts IF.

I ett förhandsreferat raljerade ”Gneus” över, som han skriver ”landsbygdslagens brist på taktiska kunskaper”, vilket innebar att ”de mest är intresserade av att anfalla, mycket lite av att försvara sig”. Resultatet 9-3 till de vit-svarta bekräftade med all önskvärd tydlighet hans teori.

Gösta Lindén, som hade ratats av ÄIF, gjorde två mål för gästerna. Hemmalagets målskörd ombesörjdes av, Einar Lindberg 3, Harry Persson, Kalle Möller 2 samt Kalle Olsson och Fride Wendt vardera 1.

En ny kamp om Ängelholmspokalen spelades i mitten av juni, nu mot IFK Höganäs, i Höganäs. Ett omotiverat ÄIF fick överraskande stryk med ett mål mot noll.

I nästa omgång av DM lottades ÄIF mot Bromölla, som vid den här tiden höll till i Skåneserien division I.

Matchen var en parantes i förberedelserna inför höststarten i allsvenska serien division II. Ingen ifrågasatte hemmavinst. Det var bara en om hur många mål de vit-svarta skulle hinna göra under de 90 minuterna.

Hemmalaget var ordinarie sånär som på Alvar Månsson, som för dagen ersattes av reservmålvakten Björkman. Det blev ett verkligt målkalas, efter överlägset spel vinner ÄIF med 8-0. Målskyttar var, John Lindkvist 3, Fride Wendt och Kalle Möller 2 samt Harry Persson1.

Redan två dagar efter DM-matchen gästade de kommande seriemotståndarna IFK Malmö ”Ljungen”.

ÄIF hade inte mött Malmölaget sedan 1926/27, då vann ”Lergökarna” i Malmö med 2-1 men förlorade på hemmaplan med 1-2.

ÄIF förväntades ställa upp med samma lag, som i DM-matchen, sånär som på ett ”hemligt nyförvärv”.

Denne visade sig vara BK Drotts eminente halvback Jack Magnusson. Nisse Persson hade säkert ett finger med i denna värvning. Han och Jack hade spelat många matcher tillsammans för BK Drott i andra divisionen.

Magnusson gjorde en bejublad debut och var bäste man i hemmalaget. Nu räckte det ändå inte för att rå på ”gentlemannalaget” från Malmö. Förlustsiffrorna skrevs till 4-6 men ÄIF var, enligt referatet i lokaltidningen, väl så bra, som de mer namnkunniga motståndarna men ett par tabbar av reservmålvakten avgjorde till gästernas fördel.

Nästa sparring på ”Ljungen” var om möjligt ännu mer känd. Gästen var Gårda BK, ett Göteborgslag, som i slutet av juni kom till Ängelholm.

Mest känd var utan tvekan förre IFK Göteborgsspelaren Filip Johansson, även kallad ”Svarte Filip”. En oförliknelig kanoniär i allsvenskan, som med sin rekordnotering 39 mål på en säsong fortfarande är oöverträffad i den allsvenska skytteligans maratontabell.

Sexton landskamper hann Filip med under sin karriär, innan han trappade ned.

I Ängelholmslaget var Möller och Lindkvist justerade och ersattes av Svorén och Wahlkvist. I målet inträdde ett nyförvärv, Willy Nilsson, från IFK Helsingborg. I övrigt var laget helt intakt. Reserver var Björkman och Lindahl.

Efter ett stabilt och förtroendeingivande spel vann ÄIF med 2-0, efter mål av Kalle Olsson och ”Kille” Wahlqvist. Av ”Svarte Filips” förväntade dominans blir intet, han utnämndes

t o m till sämste anfallare på plan. Förklaringen låg i att den oförbrännelige Nisse Persson på sitt karakteristiska sätt fullkomligt neutraliserade den forne skyttekungen.

Hela 711 åskådare hade samlats på idrottsplatsen och de fick nog en föraning om vad som komma skulle.

I distriktsmästerskapet ställdes ÄIF i den följande omgången mot ”storebror” HIF. En svårbemästrad uppgift för det nya allsvenska division II laget. Willy Nilsson, den nye målvakten var inte spelklar och eftersom Alvar Månsson tycktes ha lämnat föreningen fick reservmålvakten Björkman den otacksamma uppgiften, att ställa sig mellan stolparna. Annars var det samma gamla garde, som vanligt, i den 13 man starka truppen, som äntrade tåget den 30 juni för transport till Helsingborg.

Ett reservbetonat HIF fick slita hårt föra att betvinga Ängelholmarna men efter en oviss och länge spännande match drog allsvenskarna det längsta strået och vann med 3-2. Kalle Möller och Fride Wendt gjorde målen för ÄIF, som spelmässigt inte gjorde något av sina bättre framträdanden.