Idrottskrönika 24 1933 del 2

Den 2 juni skrevs det i Engelholms Tidning om en kooperationsmatch i staden. Detta var första gången en dylik match spelades.

Lagen, som möttes denna historiska afton var Grönvalls och Remfabriken, två av stadens största arbetsplatser vid den här tiden. Dagen rättskipare var den välkände fotbollsdomaren från Ängelholm Joel Berg.

De båda elvorna såg ut som följer från mål räknat:

Grönvalls: ”Sofus målmand, Liljekvist, Nordkvist, Bror Wendt, Willy Holm, E. Nilsson, G. Hansson, S. Bergman, Karl Wahlkvist, Einar Nilsson samt Nils Nord.”

Remfabriken: ”C. Nilsson, S. Andersson, S. Nilsson, B. Pettersson, Nils Söderberg, S. Bengtsson, Tage Olsson, Bertil Frid, Björklund, Fride Wendt samt Sölve Olsson.”

Många kända fotbollsspelare från ÄIF på respektive sida således, att Ängelholms Idrottsförening, vid den här tiden, fortfarande var en utpräglad arbetarförening gick inte, att ta miste på.

En spännande fotbollssommar för de vit-svarta inleddes den 9 juni. För motståndet svarade Stattena och matchen ingick i Skåne DM. Det blev inledningen till ett framgångsrikt deltagande i Skånemästerskapet. Även om gästerna spelade i en högre serie så troddes hemmalaget om att kunna gå segrande ur kampen. Vid de två tidigare mötena inom loppet av ett år hade det inte lyckats Helsingborgs andralag, att besegra ”Lergökarna”.

ÄIF: s på sistone segerrika representationslag kunde återigen ställa upp med ograverat lag.

Det vackert blå-skrudade division II laget från Helsingborgs norra utkant var chanslöst. Med tennissiffrorna 6-1 skickades ett förnedrat Stattena tillbaka till hemstaden. Kalle Möller var i sitt livs form och jorder fem av målen och beskrevs, som ”smart, snabb och påpasslig”. Det sista målet i matchen, 6-1, gjorde ÄIF: s andre store målgörare John Lindqvist.

Ett bakslag i framgångsvågen inträffade, när ÄIF: s B-lag åkte till Höganäs för seriematch den 11 juni, en mindre skandal faktiskt.

ÄIF kom till Höganäs med ett helt annat lag än aviserat, enligt uppgift från lagledningen så berodde det på sena återbud. Det innebar, att fyra ordinarie a-lagsspelare iklädde sig B-lagsdressen. Det var Kalle Möller, ”Kille” Wahlkvist, Kalle Olsson samt Harry Persson, som dock inte blev långlivad på plan efter det, att han likt sin riksbekante namne började använda nävarna istället för fötterna. I fotboll är det som bekant inte tillåtet att använda sig av sparringpartners. ÄIF ledde med 2-0 efter mål av ”Kille” och Kalle Olsson, när incidenten inträffade. Med tio man på plan blev Ängelholmarna i den andra halvleken pulveriserade av ett vild satsande ”gruvlag”. Slutresultatet 7-2 till hemmalaget var något, som det talades tyst om i Ängelholmskretsar. Huruvida Höganäs spelade med a-lagsspelare de också förtäljer inte historien.

Trettiotalet innebar svåra tider, speciellt för arbetarklassen. 1933 var inget undantag. För att hjälpa de nödställda anordnade arbetarna själva jippomatcher. Avkastningen gick oavkortat till de arbetslösa. Två sådana matcher gick av stapeln sommaren 1933. I den första matchen möttes Haradals gubbalag och ett nyuppsatt ”hantlangarlag”. Den andra kampen avgjordes i slutet av juli och spelades mellan Charkuteristerna och Bryggeriarbetarna. Matchen fick stort utrymme i tidningen, allt för att locka publik och därmed dra in pengar till de nödställda.

I de båda lagen kunde man se flera av fotbollskämparna från 10- och 20-talet.

Kampen om distriktsmästerskapet fortsatte nu för ÄIF: s del med match mot seriekonkurrenten IFK Helsingborg. Harry Persson var förhindrad och i hans ställe gick den forne skyttekungen Erik Törngren in i truppen i ett annars från Stattenamatchen oförändrad lag.

ÄIF gick segrande ur bataljen med uddamålet av tre. Den förre ÄIF centern John Eriksson nätade för Hälsingborgskamraterna. Gästernas mål gjordes av Wendt och Möller i nämnd ordning. Segermålet kom då det endast återstod 3 minuter av matchen.

Det är sommar och sol och ÄIF arrangerade den traditionella midsommarfesten i Tullakrok. Det förutspåddes folkvandring till festplatsen och därmed behövliga kronor till ÄIF: s allt intensivare satsning på en topplats i ”Sydsvenskan”.

Skånemästerskapet var nu framme vid kvartsfinaler och ÄIF ställdes mot division 2 laget BK Drott med den gamle ÄIF-profilen Nisse Persson. Matchen spelades på Ängelholms idrottsplats den 30 juni. Hemmalaget tvingades avvara Harry Persson och Pelle Weiman. De ersattes av Adolf Nordkvist, en debutant, som hämtats från friidrotten samt comebackande Otto Andersson. Reserver var Erik Törnkvist, Egon Lindahl samt Hammarlund.

Drabbningen blev inledningen till en tvekamp mellan de båda lagen och det skulle behövas tre matcher för att skilja kombattanterna åt innan ”trippelkampen” var avgjord.

ÄIF var ytterst nära, att avancera till semifinal. I de två första matcherna ledde de vit-svarta med 3-1 respektive 4-2 men tappade båda till 3-3 respektive 4-4.

I den avgörande sista matchen, som spelades den 12 juli, var de dock chanslösa och förlorade med 4-2. Därmed var DM rysaren över för det året.

ÄIF: s målgörare i de tre kamperna var, Kalle Möller 5, John Lindkvist och Einar Lindberg vardera 2.

Det kom allsvenskt besök till ”Ljungen” den 23 juli. Halmstads bollklubb var på 10-talet en ofta sedd gäst på idrottsplatsen. Nu återkom de för en träningsmatch mot Ängelholmslaget.

I ÄIF: s lag saknades ännu Harry Persson. Han ersattes för dagen av Egon Lindahl. Gästerna visade sig vara numret större vad det gäller tekniskt kunnande och i en snabb och välspelad match gick Halmstad segrande ur striden med siffrorna 5-2. Möller och Wendt exekverade ”Lergökarnas” båda mål och var hemmalagets bästa spelare. Speciellt den sistnämnde visade briljant spel fullt i klass med sina mer berömda motståndare.

Den 30 startade 1933/34 års sydsvenska serie. ÄIF närde stora förhoppningar inför premiären mot Varbergs BoIS på bortaplan. Vårens avslutning och sommarens goda resultat mot lag från högre serier hade skapat förväntningar och fotbollsintresse utöver det vanliga i Ängelholm med omnejd. Övriga lag i serien var, Sölvesborg, Lunds GIF, Oskarström, Varbergs GIF, IFK Kristianstad, Hallandia, Klippan BoIF samt IFK Trelleborg.

I Hallandposten kunde man läsa följande om ÄIF: s premiärmatch: 

”Ängelholmarna kunna i första hand tacka den utmärkte målvakten Månsson (f.d. Stattena och HIF) för de båda poängen. Han uträttade ett ovanligt gott dagsverke. Centern Möller var farlig och skottsäker och en annan herre, som gång efter annan ställde till otrevligheter i hemmaförsvaret, var v.y. Wendt.” 

ÄIF vann, enligt rapporten, en fullt rättvis seger med 2-1, efter mål av Einar Lindberg och Kalle Möller.

Den nya säsongens första hemmamatch gick mot Kristianstadskamraterna. I hård konkurrens med det berömda Vramloppet trodde ändå lokaltidningen att det skulle bli ”en livlig invasion till Ängelholm Ljung”. Matchen spelades den 6 augusti och ÄIF mönstrade följande elva spelare:

”Alvar Månsson, Sven Holst, Bertil Bengtsson, Karl Wahlkvist, Harry Persson, Pelle Weiman, John Lundqvist, Einar Lindberg, Kalle Möller, Kalle Olsson, Fride Wendt samt Egon Lindahl, som reserv.”

I Kristianstadslaget spelade på ett framgångsrikt sätt, Ivar Stenberg, bördig från Ängelholm. Han beskrevs i förhandsreferatet, som en vass avslutare och hade matchen före gjort tre mål.

Ivar Stenberg hade mycket riktigt spelat för Ängelholmslaget och där bland annat ingått i det mycket framgångsrika juniorlaget i slutet av 1910-talet. Stenberg kom dock inte till spel. Han lämnade ett sent återbud på grund av skada.

Det blev, enligt Engelholmstidningens utsände, ”en vacker och fartfylld match med bra spel från båda lagen”. ÄIF vann med 2-1 och målskyttar för de vit-svarta var Kalle Olsson och Fride Wendt, som återigen blev utnämnd till matchen bäste spelare. Hela 600 åskådare hade sökt sig ut till idrottsplatsen denna vackra augustisöndag.

Haradals IF, den lilla förortsklubben, mötte storebror ÄIF i en kvällsmatch den 10 augusti. Matchen spelades på Haradals hemmaplan, som låg där Brukshundsklubben har sina lokaler idag.

ÄIF kom till spel något reservfyllt. Saknades gjorde Alvar Månsson, Sven Holst, Kalle Olsson samt Einar Lindberg. Ersättarna hette Björkman, G. Bengtsson, Egon Lindahl samt B. Nilsson.

Det går inte, att hitta något resultat från matchen men det antyddes i pressen inför ÄIF: s nästa seriematch, om veckans dåliga genrep ute i Haradal. Hemmalaget gjorde troligtvis en heroisk insats och kan till och med ha besegrat ”storebror”. 

Hemmahjältarna ställde upp med följande lag:

”Truedsson, R. Fridh, K. Olsson, Berg, Valter Jönsson, Höst, G. Nilsson, Å. Pettersson, Gösta Lindén, Bertil Fridh och S. Nilsson.”

Bertil Fridh skulle framgångsrikt senare under 1930-talet spela i ÄIF. I Haradal spelade Gösta Lindén, inte främst känd som fotbollsspelare i Ängelholm. Han representerade också Vejby, Hjärnarp, Ängelholms Bollklubb under sin karriär.

Hur det nu än gick i genrepet så var ÄIF ändå nederlagstippade i nästa seriematch mot Oskarström, ett lag som de brukade ha svårt för. Einar Lindberg och Kalle Olsson var fortfarande indisponibla och i deras ställe uppträddde Egon Lindahl och Gösta Lindblad.

Referatet i Tidningen Halland var full av superlativer. Matchen beskrev som en av de bästa, som någonsin spelats i Oskarström. Gästerna tog ledningen genom reserven på högerytterplatsen Gösta Lindblad men när slutsignalen förkunnats har hemmalaget vänt kampen och vunnit med rättvisa 3-1.

Ett nytt Hallandslag med det lämpliga namnet Hallandia var nykomlingar i serien 1933/34. Även detta lag var från Oskarström men inte alls av samma dignitet, som ortens huvudlag. Einar Lindberg kom tillbaka till laget men istället fick ”Kille” Wahlkvist kasta in handduken i en i övrigt ograverad laguppställning. 

”Lergökarna” vände på siffrorna från förgående omgång och vann med 3-1. Målskyttar var Gösta Lindblad, John Lindkvist och Kalle Möller i nämnd ordning. Lokalpressen riktade i slutet av referatet kritik mot ÄIF och uppmanade dem till, ”att lägga bort det ideliga gnatet och skället på plan”. 

Idag är alla fotbollsutövare försäkrade och får ersättning i mer eller mindre omfattning. På trettiotalet var olycksfallsförsäkringar för fotbollsspelare en sensationell nyhet. Försäkringen skulle gälla både under resan till och från matchen som under själva kampen. Premien var lägre ju längre ned i divisionerna man spelade. Det var säkert ett välkommet tillskott i kassan för dem, som olyckligtvis blev skadade och därmed också utan arbetsinkomster. På den tiden fanns det ingen sjukförsäkring utan det var upp till var och en, att klara sig bäst de kunde. Nu var det tyvärr också så, att de flesta klubbar på lite lägre nivå inte ansåg sig ha råd med att försäkra sina spelare. Till den kategorin hörde med all säkerhet Ängelholms Idrottsförening

Hösten 1933 innebar ett märkligt spelprogram för ÄIF. De vit-svarta spelade från söndagen den 27 augusti och ytterligare tre söndagar framåt fyra matcher på ”Ljungen”. Ett bra tillfälle, att bita sig fast i serietoppen. Signaturen ”Gneus” klagade på att det var ”ett illa avvägt spelprogram” men det skulle visa sig innebära en stor fördel för Ängelholmarna. Den första matchen spelades mot Varbergs GIF och ÄIF ställde upp med ordinarie lag med Lindahl och Lindblad som reserver. Det blev ett målkalas, som slutade med hemmavinst med 4-3. Inte mindre än fyra straffar, två åt vartdera laget, dömdes ut av den i övrigt, enligt ”Gneus” bedömning, kompetente domaren Karl Christiansson från Hälsingborg.

Gästerna gjorde mål på båda sina elva metersskott medan Kalle Olsson i ÄIF missade en av hemmalagets. Einar Lindberg satte säkert den andra straffen för ”Lergökarna”. De övriga tre målen exekverade Kalle Möller, ”på ett oefterhärmligt sätt”. Apropå straffarna så tycktes skribenten, att ”det ideliga straffsparksdömandet förstörde matchen och gav den en oviss karaktär”. Oskarström var nästa gäst på idrottsplatsen. Ett lag, som ÄIF dittills under året inte lyckats ta poäng mot. Två raka nederlag, båda på bortaplan, ett hedersamt med 1-3 men det andra en förnedring av värsta slag, som inte slutade förrän Oskarströms ledde med

7-0. Laget mot Hallänningarna blir detsamma som föregående söndag. Efter ”medelmåttigt spel” slutade kampen 0-0. Gneus skrev: ”Det blev en underhållning, som vi kunde ha varit förutan. Skall nämnas någon må det bliva Wendt”.

Ett tredje Hallandsbesök blev det den 10 september, då bottenlaget Hallandia intog den intensivt gröna gräsmattan på idrottsplatsen. Den i det civila, skadade Sven Holst saknades, vilket betydde att Weiman spelade back samt att Lindahl fick spela från start. Även Wendt var förhindrad, vilket innebar att Lindblad fick spela högerytter och att Lindkvist flyttar över till vänstersidan.

Det blev kattens lek med råttan och trots att ÄIF inte gjorde en toppmatch så vann de komfortabelt med siffrorna 7-0 mot ”ett alltför vekt, ineffektivt och skolpojksmässigt Hallandia”. Det mest uppseendeväckande var att Kalle Möller gjorde fem mål. Så här långt hade han gjort elva av ÄIF: stjugo mål i serien. De övriga två slogs in av Harry Persson och Einar Lindberg, den senare på ännu en straff.

Nästa motståndare är Varbergs BoIS. Wendt återtog sin plats i laget och Lindblad sin på reservbänken. Även den fjärde matchen på hemmaplan blev förlustfri och nu blandade sig ÄIF på allvar in i toppstriden.

Dagen tillhörde John ”Proppen” Lindkvist, ett äkta ”hattrick” och dessutom en genial frispelning av Kalle Möller vid det fjärde målet. Slutresultatet, 4-2 till de vit-svarta, var odiskutabelt.

Första bortamatchen på en månad spelades nere på Söderslätt, närmare bestämt i Trelleborg mot stadens kamratlag. ÄIF åkte med helt ordinarie lag till denna mycket svåra bortamatch men bär, enligt pressen, inte något favoritskap utan troddes komma till korta mot det robust spelande hemmalaget. I en regnvädersmatch av sällan skådat slag lyckades Ängelholmarna trots allt, att betvinga Söderslätts stolthet med 2-1. Målskytt och stor hjälte i denna, för toppstriden, viktiga kamp, var skyttekungen Kalle Möller, som med två skarpa mål såg till att cementera ÄIF i serietoppen.

I toppen tronade nu de gamla antagonisterna Klippan BoIF och Ängelholms IF. Den förste oktober spelades det seriefinal på Klippans Idrottsplats. Det sattes ett prydligt publikrekord. Hela 2070 personer hade sökts sig till matchen, vilket var mer än dubbelt så mycket, som det förra rekordet. Nykomlingen Klippan ledde serien efter en rad av imponerande insatser. Vid vinst skulle Klippanlaget göra ett litet ryck i serietoppen.

Fride Wendt, som genomgående varit en av ÄIF: s mest framträdande spelare under hösten råkade tyvärr skada sig på träning och kunde inte ställa upp till match. I hans ställe slängde lagledare Olowsson in den gamle skyttekungen Erik Törngren, som emellertid visade sig vara fjärran från sin tidigare form. Klippan tog snabbt ledningen och såg ut, att avgå med segern. ÄIF: s våldsamma forcering i den andra halvleken gav resultat och räddade en poäng till ”Lergökarna”, målskytt, den notoriske måltjuven Möller.

Det var en knäskada, som besvärade ÄIF: s elegante vänsterforward Fride Wendt. Det bekräftades i förhandsreferatet inför nästa match, nu mot välspelande Lunds GIF, ett lag som hemmafavoriterna inte hade lyckats besegra i de två senaste drabbningarna. Gösta Lindblad fick, efter Törngrens mindre lyckade inhopp, chansen att spela på högerytterplatsen. Det gjorde han med den äran och gjorde, enligt ”Gneus”, sin bästa insats i ÄIF-elvan någonsin. Ett mål och en assist samt ”ypperligt spel på kanten” blev hans facit. John Lindkvist och Einar Lindberg gjorde de övrig målen i denna match, som de vit-svarta komfortabelt vann med 3-0. Mest omtalat efter matchen blir Pelle Weimans privata uppgörelse med motståndarnas högerhalv Åberg. Det slutade med, att lundaspelaren får lämna planen. Pressens man på platsen tyckte domaren bedömning var felaktig och ansåg att även Weiman borde ha renderats samma straff, eftersom att han långtifrån var utan skuld.

De andra resultaten gick ÄIF: s väg och nu ledde man ”Sydsvenskan”.

Det blev inte ÄIF förunnat, att leda serien över vintern. Den sista matchen före vinteruppehållet spelades mot Varbergs GIF på bortaplan, en match som inte borde vålla Ängelholmslaget några bekymmer, även om Varbergslaget hade visat sig svårslagna på hemmaplan.

”Lergökarna” förlorade med 7-3, efter, att haft ledning med 3-1 tio minuter in i andra halvlek. Vad hände? Hur kunde serieledarna släppa in sex mål de sista 35 minuterna? En kollektiv kollaps skulle man säga. En orsak kan ha varit den dåliga uppladdningen. Följande hade inträffat.

När laget, som vanligt vid bortamatcher, samlades vid Stortorget saknades två spelare, Sven Holst och Kalle Möller. I all hast fick Egon Lindahl och Gösta Lindblad kallas in. Gösta har själv berättat för mig hur Ragnar Olowsson stormade in på posten och bönade och bad om, att Gösta skulle beviljas ledighet för att kunna följa med till Varberg så att ÄIF kunde ställa upp med fullt lag. Postchefen lät sig bevekas och gav postiljon Lindblad ledigt. Kalle Möller hade vid det här laget lokaliserats men lagledningen ansåg, att det var lämpligare, att han stannade hemma i sängen!

IFK Kristianstad tog nu  över ÄIF: s ledarskap i Sydsvenskan under vintern. Ängelholmarnas långa segerrad var bruten och självförtroendet hade fått sig en liten törn.

ÄIF avslutade året med en träningsmatch mot serieledarna i Skåneserien division I, Hälsans BK. Två unga spelare, Björkman i mål samt B. Pettersson, som högerhalv, fick chansen att visa upp sitt kunnande liksom Haradals fruktade kanoniär Gösta Lindén.

ÄIF bättrade på sin självtillit genom att enkelt vinna med 4-2. Den goda Gösta gjorde bra ifrån sig och sin vana trogen också ett mål. De andra tre tillverkades av Lindberg, Lindkvist och Olsson i tur och ordning. Det mest intressanta för dagen var, att Nisse Persson, den legendariske ÄIF backen, efter några succéfyllda år i BK Drott, gjorde comeback i den vit-svarta dressen, ett trumfkort, som skulle bli värdefullt inför slutspurten i sydsvenskan framåt vårkanten. 

Epilog

En marsch från kön till toppen så kunde ÄIF insatser under året 1933 beskrivas. En jämförelse med klubbens position ett år tidigare, som nykomling i Sydsvenskan, visade på sensationella framsteg. Under hösten1933 hade man tagit 8 poäng mer än året före och en bottenplacering då hade förvandlats till en tredje placering nu när fotbollen gick i vinteride.

En viktig förklaring var den kontinuitet i laget, som rått under året. Spelarstatistiken visar, att med några få undantag när, hade samma elva spelare spelat i de 31 matcherna under våren och hösten. Flest matcher spelade John Lindkvist och Einar Lindberg med vardera 30.

En annan viktig orsak till succén, var att Kalle Möller axlat manteln som en skyttekung, nästan i klass med, den i ÄIF legendariske, Brynolf Ekelin. Under året gjorde Möller 40 mål på 27 matcher, fantastiskt. Bara under höstens 12 matcher nätade han 15 gånger. Tvåa i den interna skytteligan var John Lindkvist med 18 mål.

Årets rysare var kvartsfinalspelet i Skåne DM mot BK Drott, som krävde tre jämna matcher innan Helsingborgarna kunde dra det längsta strået gav självförtroende.

Den hårda försäsongsträningen hade verkligen burit frukt och under den följande vårsäsongen skulle ÄIF få uppleva en exempellös framgång.