Idrottskrönika 24 1933 del 1

Prolog

 På trettiotalet började fotbollen på allvar, att förbereda den kommande säsongen genom, att träna även under vinteruppehållet. I en artikel i NST, från januari 1933, ges läsarna följande uppmaning: 

”Ut i naturen unga och gamla, pojkar och flickor och förbered er för de kommande strapatserna.”

Reportaget handlade om hur viktigt det är, att skaffa kondition för att kunna njuta av idrotten och publicisten hade en bestämd uppfattning hur man bäst förbereder sig för inför kommande idrottsuppgifter. 

”Varje idrottsintresserad bör veta och förstå att kroppen nödvändigt måste vara i viss trim för att tåla hårdare påfrestningar, vi måste vara i kondition och detta gäller både vinter- och sommaridrottsmän/…/Kraftiga rörelser, helst i fria luften, är i de flesta fall tillräckligt för att kroppen tämligen snabbt skall vara så uppmjukad och smidig att specialträning kan börja, när säsongen är inne.” 

Till förberedelserna hörde också det man på trettiotalet hade börjat kalla för ”idrottsgymnastik”, vilket naturligtvis skulle ske i ”Lings sanna anda” för att ge kroppen den mjukhet och smidighet, som, enligt publicisten, krävdes på ”idrottens fält” 

ÄIF hade inför säsongsstarten tagit fasta på de kloka råden. Så här stod det i lokaltidningen inför de vit-svartas säsongsdebut den 19 mars på ”Ljungen” mot division II laget Höganäs BK: 

”På de leriga skånska landsvägarna har konditionen grundlagts genom långa och hårda promenader. Gymnastik har bedrivits hela vintern och på sistone har taktiken och tekniken också diskuterats och praktiserats flitigare än vanligt. En smula träning på bollen utomhus har även ingått i programmet den senaste tiden.” 

Premiärlaget hade följande utseende:

”Clas Olsson, Sven Holst, Pelle Weiman, Kille Wahlqvist, Bertil Bengtsson, Gunnar Bengtsson, Helmer Ekelin, John Lindkvist, Karl Olsson, Einar Lindberg, Fride Wendt samt med Gösta Lindblad som reserv.”

Harry Persson, centerhalv och lagkaptenen samt skyttekungen Kalle Möller saknades.

ÄIF förlorade med 5-2 och signaturen ”Gneus” var syrlig i sina kommentarer. Han tyckte inte matchen var värd, att spilla alltför mycket trycksvärta på och var besviken på ÄIF: s brist på kondition.

Målgörare för hemmalaget var John Lindkvist och Einar Lindberg.

Söndagen efter var det dags för returmöte på ”Stallplanen” i Höganäs. ÄIF skickade exakt samma lag i elden. Höganäs Bollklubb var vid den här tiden en alltför övermäktig motståndare för ”Lergökarna”. Slutresultatet 3-0 var, enligt referatet, i underkant, trots ett tappert kämpande Ängelholmslag.

Karl Möller, den notoriske målgöraren, gör rentré i den följande matchen mot den nya bekantskapen Landora. Landskronalaget hade på kort gått från de lägre Skåneserierna till den högsta. ÄIF ställde upp med vad som i förhandsreferatet kallades för ett ”experimentlag”. Signaturen ”Gneus” hade synpunkter på laguttagningen och föreslog alternativ men det lag, som faktiskt spelade hade följande utseende:

”Clas Olsson, Sven Holst, Bertil Bengtsson, John Lindkvist, Karl Wahlqvist, Pelle Weiman, Helmer Ekelin, Einar Lindberg, Karl Möller, Kalle Olsson, Fride Wendt samt reserver Olle Nicander och Gösta Nilsson.”

Ängelholmarna satte nog frukostkaffet i vrångstrupen, när man slog upp lokaltidningen lördagen den 1 april och kunde läsa följande rubrik:

”Hakkorsflaggan vajar idag över Ängelholms rådhus.”

Till råga på allt elände så sades det i artikeln, att linan var kapad och därför gick det inte att ta ner fanan.

Med facit i hand, ett mycket opassande aprilskämt. Skämtet var nog inte så illa ment men i arbetarstaden Ängelholm tyckte de välinformerade nog inte, att detta var något att dra på smilbandet åt. Då var det trevligare, att läsa om ÄIF: s framfart under helgen. Landora gavs inte en chans utan fick åka hem till Landskrona med 2-8 i trunken.

”Gneus” ordade, av förklarliga skäl, inte så mycket om laguttagningen utan öste idel beröm över de svart-vita.

Möller återkomst blev en fullträff. Han gjorde egenhändigt fyra av målen. Den andra halvan av målskörden slogs in av Kalle Olsson två samt Fride Wendt och Einar Lindberg vardera ett.

Tvenne negativa saker från matchen påpekade emellertid den gode journalisten. Det ena var gästernas dåliga uppträdande inom laget. Det andra var hemmalagets bedrövliga spelardress: 

”När skola ÄIF uppträda i en enhetlig klubbdräkt? Tröjorna bruka vara lika men byxorna variera mellan himmelskt ljusblått och nattsvart.” 

Nästa gäst på ”Ljungen” var exallsvenska Stattena IF, ett lag som ÄIF vid den här tiden hade lätt att komma till tals med. Det var sällan, som Ängelholmarna tog stryk av Helsingborgs ”andra lag”. ÄIF sände samma manskap i elden som mot Landora.

En rapp och välspelad match, som slutade 2-2, efter hemmaledning med 2-1 i paus. Kalle Möller fortsatte sitt målgörande och svarade för hemmalagets båda mål. Den ofta kritiserade sista utposten i ÄIF, Clas Olsson, fick för en gångs skull god kritik medan den gamle eleganten Helmer Ekelin nu tycktes ha svårt att nå upp till sin gamla form.

Resultatet mot Stattena borde ha stärkt ÄIF inför vårpremiären mot Hallandslaget Oskarström men något hände. ”Lergökarna” åkte på det största nederlaget i seriesammanhang, någonsin. Clas Olsson fick släppa sju bollar bakom sig och framåt gjorde Ängelholmarna inte ett enda mål. Storförlusten innebar, att ÄIF var fast förankrade i den sydsvenska bottenstriden.

Nu var goda råd dyra. Föreningens styrelse tog till ett djärvt grepp för att vända motgångarna. Istället för att lägga sig platt på rygg så gick man på offensiven och lyckades få storlaget HIF till idrottsplatsen. Man skulle, som det kommer till uttryck i förhandsreferatet i Ängelholms Tidning: 

”Ta bort vemodsdraget över pannan och vända det till en sorg i rosenrött”. 

Det var inte ofta, som HIF: s representationslag kom till Ängelholms idrottsplats. Detta var endast den tredje gången sedan klubbens bildande 1907. De två förgående visiterna, 1914 och 1930 hade slutat med HIF seger 7-2. Det var ett av Sveriges absolut bästa lag, som gjorde ”Ljungen” den äran och laget innehöll många landslagsmeriterade herrar.

Från målvakt till vänsterytter ställde ”di röe” upp med följande lag:

”Friis, Axelsson, Arne Johansson, E. Lindberg, Rosén, Krassi Persson, Allan Jönsson, Torsten Bunke, Sigge Olsson, Björsell, Knut Kroon samt som reserv, Albin Dahl ”

Av laget från förra mötet lagen emellan återstod endast fyra, en av dem var den evigt unge och alerte Knut Kroon, som av många äldre fotbollsexperter har rankats som en av Sveriges bästa ytterspelare genom tiderna.

I ÄIF: s lag återinträdde lagkaptenen Harry Persson, en efterlängtad förstärkning, som innebar, att kämpen ”Kille” Wahlkvist fick sätta sig på reservbänken.

Vem som skall vakta målet i hemmalaget sägs det inget om. Ett rykte gjorde gällande, att det var legendaren Sigge Lindberg men därom höjdes tvivel i lokaltidningen.

Nästan 1100 män, kvinnor och barn kom till idrottsplatsen denna söndag. Av dessa var ett femtiotal ”gratisåskådare” utanför stängslet. I vilket fall som helst så var det snudd på publikrekord. Sensationen låg nära! Ett energiskt spelande Ängelholmslag ledde i halvtid med 2-1 men lyckades inte knyta ihop säcken. Ett oinspirerat HIF-lag lyckades trots allt vända på matchen efter paus och vinna med knappa 4-3.

Nej, det var inte legenden Sigge Lindberg, som uppenbarade sig i de vit-svartas mål utan en okänd yngling från Helsingborgsklubben Miatorp vid namn Malmström och så här skrev ”Gneus” om honom i Engelholms Tidning den 24 april: 

”Om man bortser från bristande förmåga att klistra bollarna var pojken bra, dock en smula kort i rocken på höjdbollar.” 

Möller och Wendt gjorde ÄIF: s två första mål och såg till att hemmalaget ledde i halvtid.

”Lergökarnas” sista mål, vid ställningen 2-3, gjordes av den för dagen mycket motiverade Helmer Ekelin. Målet beskrevs av reportern, som ”dagen vackraste mål, en klockren träff i bortre krysset, precis där stolpe och ribba möts”.

ÄIF: s ära och heder var återupprättad. Det var ett genidrag av styrelsen, att ordna denna match. Nu kunde man med tillförsikt se fram mot serieavslutningen i ”Sydsvenskan”.

Situationen inför avslutningen var snarlik den, som rådde 1927. Laget hade samma tabellplacering, poäng och nästan identisk målkvot. Det faktum, att ÄIF hade fyra hemmamatcher kvar på programmet talade dock för ett lyckligt slut på spelåret.

Den första matchen ute på ”Ljungen” gick mot det alltid välspelande laget Lunds GIF.

Hemmalaget ställde upp med samma elva spelare, som i matchen mot HIF sånär som på den nye målvakten, som av något skäll remplacerades av den tidigare gårdvaren Ove ”Pott” Andersson.

ÄIF var stora favoriter efter den lysande insatsen sistlidna söndagen men lyckades inte alls leva upp till de högt ställda förväntningarna.

Dock lyckades de vit-svarta rädda äran och klara 2-2 efter underläge 0-2 i halvtid. Lyckans smeder för ”Lergökarna” denna Valborgsmäss var Kalle Olsson, på straff och Kalle Möller på en stenhård nick.

Resultat i sig var inte tillräckligt för att ge Ängelholmarna arbetsro. Inför nästa match mot Varbergs GIF spekulerade Engelholms Tidning, om ÄIF: s chanser, att hänga kvar. Ängelholmslaget gavs inga större chanser, att klara kontraktet utan spåddes att tillsammans med Falkenberg få kliva av ”Sydsvenskan”.

Laget, som åkte till Varberg för ännu en ödesmatch, hade följande sammansättning:

”H. Malmsten, Sven Holst, Bertil Bengtsson, John Lindkvist, Harry Persson, , Pelle Weiman, Helmer Ekelin, Einar Lindberg, Karl Möller, Kalle Olsson, Fride Wendt samt reserv Karl Wahlqvist.”

Det var inte mycket, som talade för de vit-svarta i denna match. På sina tre tidigare Hallandsbesök hade ÄIF inte tagit en enda poäng, släppt in 13 mål samt endast förmått göra två mål framåt.

Det gick inte bättre nu heller. Förlusten, som stannade vid 2-4, innebar att ÄIF nu låg på den ena nedflyttningsplatsen med den ena av ”träslevarna” i sin hand.

Kallarna Möller och Olsson gjorde sina vana trogen varsitt mål men det räckte tyvärr inte till någon ”pinne”. För Kalle Olsson innebar det hans nionde mål i serien och därmed belade han en 6: e plats i densamma.

I den lokala pressen i Varberg beskrevs matchen, ”som en av de snabbaste och mest spännande, som spelats på Påskbergsvallen. Målchanserna formligen haglade hela matchen igenom och med en smula tur för ena eller andra laget hade siffrorna lätt kunnat komma att se ut på ett helt annat sätt.”

I artikeln, dagen efter framgick det att Varberg, som nu gick upp i serieledning, hade spelat med tio man sedan den 20: e minuten i första halvlek, då ett olyckligt benbrott drabbade Varbergs vänsterytter.

Det fanns ett stort missnöje, hos gästerna, med den Hallandsdomare, som dömde tillställningen. Detta var tydligen inget nytt. Missnöjet bland Skånelagen mot domartillsättningen i Halland var utbrett, vilket kommer till uttryck i Engelholms Tidnings referat av matchen: 

” Hallandsdomarna i all ära men, hur länge skall vederbörande envisas med att alltid använda domare från detta landskap, så snart skånelagen spela däruppe. Inte blott Ängelholm utan även de andra Skånelagen i serien äro missnöjda med denna sakernas ordning. Hur vore det t.ex att probera en domare från Göteborg då och då? Kostnaden härför bör vara överkomlig.” 

En av de verkliga stöttespelarna under många år i ÄIF, Helmer Ekelin, uteblev från matchen utan, som det står i artikeln, ”laga förfall”. Det gavs ingen vidare förklaring men det verkar, som det hade uppstått en konflikt mellan Ekelin och lagledningen.

Tre matcher återstod nu och den stora dramatiken återgavs så här av den filosofiske journalisten med signaturen ”Gneus”: 

”Ridån är i fallande, långsamt och med förfärande precision… och likväl förställer man sig, att äieffarna skola med gemensamma krafter kunna hejda fallet… ännu är icke tiden att med obönhörlig, kallt och tungt kors markera ÄIF: s dystra sorti ur sydsvenskans relativa solsken. Vi hoppas ännu bli förskonade från att ha den smärtsamma plikten tillkännagiva att gossen ÄIF gått till de ‘skåne seriösa’ jaktmarkerna”. 

Fantastiskt skrivet, eller hur, det finns väl idag ingen journalist, som skulle kunna eller ens skulle får för sig försöka att uttrycka sig på detta måleriska sätt.

Veckan före följande match rapporterade Engelholms Tidning om febril verksamhet hos de vit-svarta. Lagledningen lade t o m in en extra samling på ett av stadens caféer för att spelarna gemensamt skulle lägga upp taktiken inför kommande söndags ”måstematch” mot Kristianstad. Laget, som skulle vända på trenden var detsamma, som i kampen uppe i Varberg. Ekelin stod således utanför startelvan och det antyds i förhandsreferatet, att han nu var ute i kylan och att Ragnar Olowsson och kompani, nu satsade på den lojala gamle kämpen ”Kille” Wahlkvist.

ÄIF tog en helt rättvis seger med 4-3. I Tidningens beskrivning kunde utläsas, att veckans uppladdning hade varit framgångsrik: 

”Alla i ÄIF spelade för ÄIF. Laget besjälades av en riktig kamp- och spelglädje, inför vilken Kristianstad omöjligt kunde stå rycken.” 

John Lindqvist gjorde två mål från sin för dagen nya position på högerytterplatsen men dagens män, enligt skribenten, var Kalle Möller och Fride Wendt, som ständigt ”ställde till förtret för backlinjen hos residenslaget”. Det fjärde målet spelades in av den oförtröttlige lagkaptenen Harry Persson.

Det enda, som pressmannen inte var nöjd med var den sista utposten ”Hälsingborgaren Malmsten”.

ÄIF: styrelse hade arbetat intensivt för att lösa målvaktsfrågan. Det framgick i ett referat i lokaltidningen den 22 maj. Det antyds att, en i all hast arrangerad träningsmatch mot Haradal, skulle en mr X att vakta ÄIF: s mål. Nyförvärvet visade sig vara ingen mindre än HIF: s och Stattenas gamle gårdvar Alvar Månsson. En utmärkt målvakt, som hade kunnat gå långt, om han inte hade hamnat i skuggan av den legendariske Sigge Lindberg under sin tid i HIF.

I nästa seriematch, nu mot Hälsingborgskamraterna, vaktade sålunda Alvar Månsson Ängelholmarnas mål. I övrigt ställde hemmalaget upp med ordinarie manskap. I pressens uttalande framgår det tydligt, att ÄIF inte gavs några stora chanser till att ta hem några nya poäng.

Men ”lergökarna” överraskar återigen och reste sig likt en tapper pugilist på nio. Efter en hård batalj stod de vit-svarta, som segrare med siffrorna 3-0. Ängelholmspubliken hade mobiliserats. Hela 600 åskådare infann sig på ”Ljungen” för att heja fram de sina men de var ingen vacker fotboll de fick se. Det var mer kamp än skönspel och det gick ganska vilt till emellanåt. Det talades i reportaget bland annat, om ”Weimans och Calle Ceders privata guerrillakrig” och om att matchen i slutet urartade i något, som journalisten beskriv som ”fri brottning och fri skällning”.

I gästernas lag uppträdde två f d ÄIF spelare, John Eriksson och Ove Nilsson men ingen av dessa spelade någon framträdande roll.

John Lindkvist fortsatte med sin goda vana, att göra mål. Denna gång blev det två. Det tredje gjordes av Kalle Möller.

Segern innebar nu, trots allt tvivel, att ÄIF i nästa match mot Hälsans BK kunde förnya sin plats i Sydsvenska serien. Ifall det inte skulle lyckas så gavs det stora möjligheter till prolongering i ”Sydsvenskan” vid årets epilog mot absoluta jumbolaget Falkenberg

En förlorare hade bytt skepnad och blivit något av en segermaskin. ”Träsleven” syntes avlägsen men först måste ytterligare poäng ros hem och redan i matchen mot Hälsan säkrades kontraktet genom en säker 2-0 seger efter två nya mål av John Lindkvist.

Säsongsavslutningen blev en defilering. Falkenberg blev, som förutspått en enkel match och en härlig revansch för höstnederlaget med 2-4. Slutsiffrorna 5-0 var, enligt samstämmiga ögonvittnen, klart i underkant. Målskyttar var John Lindkvist och Kalle Möller 2 vardera samt Kalle Olsson 1 på straff.

För fjärde matchen i rad kunde ÄIF ställa exakt samma lag på benen, vilket spelade en stor roll. Segern innebar, att Ängelholmslaget kunde kravla sig upp till en hedrande femteplats i serien med raden 18 8 3 7 40-38 19.

Mer imponerande var de fyra avslutande matcherna, som gav 8 poäng och 14–3 i målskillnad.

Det kan också noteras, att sedan Alvar Månsson hade intagit platsen mellan stolparna hade ÄIF inte släppt in ett enda mål.

Det bör också påpekas, att det HIF, som med nöd och näppe lyckats besegra ÄIF med 4-3 på ”Ljungen” vann 1932/33 års allsvenska serie strax före GAIS från Göteborg.

ÄIF höll ett osedvanligt sent årsmöte detta år. Varför man inte höll det förrän den 1 juni vet jag inte men det måste varit ett möte där glädjen stod högt i tak.

Ragnar Olowsson omvaldes till föreningens ordförande. I styrelsen i övrigt skulle under året följande betrodda personer sitta, Gustaf Hansson, Hilmer Carlsson samt Nils Nordkvist. Bland revisorerna finner vi den kommande kommunalborgmästaren Carl Dalfelt. I det mäktiga fotbollsutskottet satt, ordföranden, Joel Berg, Ernst Johansson och Erik ”Bill” Svensson. I den ekonomiskt viktiga dansbanekommittén residerade Hilmer Carlsson, Nils Nordkvist samt urmakaren Fritz Bjärby. 

Brottningssektionen, som utökades från tre till fem ledamöter, hade följande sammansättning:

”Oskar Hansson, Folke Moberg, Yngve Hansson, Hjalmar Johansson samt Ernst Johansson.”

Nils Nordkvist och Erik ”Bill” Svensson omvaldes till materialare för den fria idrotten respektive fotbollen.