Idrottskrönika 23 1932 del 2

Det forna allsvenska laget Stattena IF kommer till Ängelholms IP den 1 juli. Matchen uppmärksammas stort i lokalpressen med ett fylligt förhandsreferat. Ängelholmarna, som är starkt nederlagstippade mönstrade följande elva, Ove Andersson, Sven Holst, Bertil Bengtsson, Karl Wahlqvist, Harry Persson, Pelle Weiman, John Lindqvist, Yngve Nilsson, Karl Möller, Karl Olsson, Helmer Ekelin, Egon Lindahl samt Edvin Magnusson. 

Lagets stjärna var Helmer Ekelin, som hade spelat för 10 matcher för Stattena under den allsvenska sejouren 1929/30. De två senaste mötena mot Helsingborgarna hade slutat 3-3 (1929) respektive 3-2 (1931) till gästerna så hemmalaget hade en viss revansch att kräva. 

Enligt journalisten, spelade ÄIF med en aldrig sinande energi och lyckades med ett visst flyt besegra exallsvenskarna med 4-3 efter tre mål av Karl Olsson och ett av John Lindqvist.

Bäst i hemmalaget var det solida backparet Bengtsson och Holst samt vänstervingen Olsson och Ekelin.

Skånes Fotbollsförbund höll sitt årsmöte i Ängelholm i juli 1932, vilket betraktades som en fjäder i hatten för Ängelholms IF och ett erkännande, att klubben nu tillhörde skiktet närmast eliten.

På mötet bekräftades, att Ängelholms Idrottsförening och Hälsans Bollklubb från Helsingborg nu flyttats upp till ”Sydsvenska serien”.

Två träningsmatcher spelas inför det efterlängtade återinträdet i ”Sydsvenskan”. Båda matcherna spelas mot Helsingborgslag, Eskilsminne och IFK Helsingborg.

ÄIF har nu hämtat en målvakt från Klippan, som skall försöka lösa Ängelholmarnas målvaktsproblem. Hans namn var Clas Olsson. Några unga spelare får chansen mot ”Eskils”, såsom Nicander, Egon Lindahl, Fride Wendt, Edvin Magnusson samt Yngve Nilsson. Det är således ett b-betonat lag, som ställs på benen. Det blir en enkel seger. Efter vardera två mål av Kallarna Olsson och Möller bärgas en säker 4-1 seger.

IFK Helsingborg var på pappret ett betydligt svårare motstånd. Efter flera år i ”Sydsvenskan” hade laget skaffat sig ett grundmurat rykte som ett bra fotbollslag. Detta blir det tredje Helsingborgslaget som på kort tid tar sig an de vit-svarta. Helsingborgskamraterna är stora favoriter i förhandsreferatet och det förväntas en ”rejäl överhalning för Ängelholmarna”.

Matchen är genrep inför seriestarten och ÄIF ställer upp med det tilltänkta premiärlaget, vilket innebar följande mannar, Clas Olsson, Sven Holst, Bertil Bengtsson, Karl Wahlqvist, Harry Persson, Pelle Weiman, Helmer Ekelin, John Lindkvist, Kalle Möller, Karl Olsson samt Fride Wendt, reserver Erik Törngren Yngve Nilsson och C. Bengtsson.

Efter en övertygande hemmaseger, 5-1 seger, skriver journalisten:  

”att laget befinner sig i verklig Hälsingborgsdödar-form, vilket bådar gott inför den kommande seriestarten/…/ Både individuellt och som lag befinner sig spelarna i mycket god form/…/ I gårdagens match fanns inte ett enda svagt punkt/…/ Alla gjorde sin plikt och litet till”. 

Sällan eller aldrig hade signaturen ”eau” sett ett ÄIF-lag besjälat med större spellusta och sjusärdeles spelhumör, som i denna match.

Ekelin tycktes gå mot en ny vår och gjorde nästan vad han ville på sin, för dagen, högerkant.

Den nu 30-årige skräddaren, gjorde två eleganta mål. De andra gjordes av Möller, Lindkvist och Kalle Olsson på straff.

Publiken kom tidigt i extas över det glänsande spelet och efter 2-0 målet skanderade en liten hejarklack taktfast:        

”Den som tredje målet gör, han får konjak och likör”. 

Den, som fick tilldelningen var matchhjälten Ekelin och jag tror faktiskt, att han också fick det, när drabbningen var över. Idrottsrörelsen är vår största folkrörelse och störst inom idrottsrörelsen är fotbollen. Det har den varit sedan 1920-talet. Så här skrev signaturen ”eau” i Engelholms Tidning inför starten av seriespelet 1932/33: 

”Mångtusende ögon följa bollarnas gång på de gröna gräsmattorna, applådåskorna dåna/…/Utanför tidningarnas depeschfönster komma söndag efter söndag mångtusende par ögon att stirra, hungriga efter dagens fotbollsresultat, som ivrigt kommenteras. Fotbollen har ett grepp över de stora massorna som ingen annan idrott, ja, såsom få andra företeelser i vårt moderna samhälle. Fotbollen är en makt i vårt samhälle.” 

Det kunde, om än något annorlunda formulerat, varit skrivit idag. Fotbollens grepp om massorna har inte försvagats snarare förstärkts.

Frågan inför den nya säsongen, då i augusti 1932, var huruvida ÄIF skulle göra lika stor sensation, som förra gången de var i ”Sydsvenskan”. Då kallades de för ”Kometen från Ängelholm” och mötte storheter, som Malmö FF, IFK Malmö, Halmia, Halmstads BK och Stattena. Början säsongen 1926/27 var lysande men slutet blev inte vad man hoppats. Trots att den gamle skyttekungen Brynolf Ekelin gjorde comeback kunde respasset inte undvikas. En straffspark, som det fortfarande talades om sju år efteråt avgjorde ÄIF: s öde den gången.

Tre man återstod av 1926/27: års lag, nämligen Helmer Ekelin, ”Kille” Wahlqvist samt Otto Andersson, två spelade för Hälsingborgskamraterna i samma serie, Ove Nilsson och John Eriksson, en spelade för Halmstads BK i andradivisionen, C. Lundahl. Den store backkämpen Nisse Persson representerade BK Drott, övriga kämpar hade lagt skorna på hyllan.

Den stora dagen för återinträdet i finrummet är inne. Den 31 juli kommer Hallandslaget Oskarström på besök till ”Ljungen”. Hela 725 nyfikna åskådare hade infunnit sig, vilket får betraktas, som en väldigt bra siffra i en stad med knappt 5000 innevånare. Premiären blir ”klockren” eller som journalisten uttryckte det: 

”De, som infunnit sig, ångra säkerligen ej heller de pengar, de igår offrade på fotbollens altare. Matchen och speciellt naturligtvis ÄIF-arnas prestationer i denna gav nämligen god och full valuta för entrén.” Efter en lysande föreställning skickades Hallänningarna hem med en svidande 4-1 förlust i bagaget,” 

Fride Wendt, Harry Persson, Kalle Olsson samt Erik Törngren hette de historiska målskyttarna i tur och ordning.  Mest lyste de båda yttrarna, den ”gamle” Helmer Ekelin till höger, hela 30 ”vårar” och den unge, blott 18-årige, Fride Wendt till vänster. Att inte alltid bästa laget vinner, fick ÄIF erfara i bortamatchen mot Trällborg vecka efter. Trots stor överlägsenhet i spel blev det förlust med 2-1. Debutanten E. Nilsson från Hasslarp gjorde två mål men tyvärr så underkändes mål nummer två för offside, vilket av många närvarande, enligt skribenten, bedömdes som ytterst osäkert. Om gästerna skrev den tillreste journalisten från tidningen arbetet följande: 

”Ängelholmslaget hade ett fast och säkert försvar i både backar och målvakt, samt snabba yttrar, samt var i sin helhet ej att leka med.” 

I den tredje matchen på Olympia spelade ÄIF 1-1 mot IFK Hälsingborg i en jämn och intensiv match. De båda yttrarna var åter Ängelholmarnas bästa spelare och Ekelin gör dessutom ÄIF:s ledningsmål i slutet av första halvlek, ett mål som står sig till mitten av andra halvlek, då den gamle skyttekungen i ÄIF, John Eriksson, gör mål på sina forna lagkamrater och ett, enligt rapporterna, helt rättvist resultat fastställs.

Med löfte om ”god och vacker” fotboll och ett stark HIF b-lag försöker man locka publik till ”Ljungen” den 14 augusti. Att lägga matcher mitt i veckan under seriespelet, var vid den här tiden ganska vanligt. Det gav utmärkta tillfällen till att t ex prova nya spelare. Dessutom var det behövligt för fysiken då man inte tränade mer än två gånger i veckan.

Hemmalaget ställde upp med sitt ordinarie serielag bortsett från Kalle Möller, som ersattes av nyförvärvet från Hasslarp Erik Nilsson. Reserver för dagen är Yngve Nilsson och den gamle eleganten Otto Andersson, om man nu skall betraktas, som gammal vid trettio års ålder.

Efter ett, framförallt, starkt försvarsspel från hemmalagets sida slutade matchen oavgjort 2-2, efter två mål av reserven Yngve Nilsson som hade fått ersätta Pelle Weiman med kort varsel.

I nästa match i serien mot IFK Kristianstad fick tvåmålsskytten förnyat förtroende medan debutanten från förra matchen Erik Nilsson fick lämna sin plats för den nu tillfrisknade Pelle Weiman. I övrigt var det helt ordinarie manskap. Signaturen ”eau” höll Kristianstad som favoriter men trodde, att ” H.P: s gäng”(Harry Persson) nog skulle spela som aldrig förr och visa ”de goda parisarna all den vitalitet och spelkunnighet, som på sistone gjort laget så  ”fruktat”.

Resan till ”Lilla Paris” blev väldigt lyckad även om den höll på att sluta med förskräckelse.

Efter ypperligt spel av framförallt innertrion, Lindqvist, Olsson och Nilsson, åkte ”Lergökarna” hem med en säker 6-2 seger i trunken. Speciellt Kalle Olsson hade en lyckad dag. Hela fyra mål kom ifrån hans högerfot, de två övriga gjordes av den ännu inte 18 år fyllde Fride Wendt. Eftermälet kom mycket att handla om Kristianstadspublikens dåliga uppträdande under matchen, som efter slutsignalen övergick i rena handgripligheter, Domarens slapp med nöd och näppe undan, när hemmasupportrarna gick till attack. Värre var det för Ängelholmsspelarna Sven Holst och Clas Olsson, som ”båda vid hemkomsten till Ängelholm kunde visa upp märken efter den omilda behandlingen”.

Den 31 juli spelade ÄIF sin första hemmamatch på en månad. För motståndet stod det rutinerade ”Sydsvenska” laget Varbergs Bois och förhandsreferatet utmålades mötet, som ett möte mellan spelrutin och spelentusiasm.

De vit-svarta ställde samma lag på benen, som mot det ”tygellösa” Kristianstad. Ny på reservbänken var Gösta Nilsson, som inte hade figurerat i a-laget på ett bra tag.

Tyvärr hade en del i laget, enligt tidningsmannen, tagit ut segern i förskott. Nonchalans och överdriven självsäkerhet och emellanåt håglöshet präglade laget denna dag och hemmafavoriterna fick nöja sig med 1-1. Målskytt för dagen var den spelare, som enligt referatet, ”skilde sig från de övriga genom sitt alltigenom gedigna och kämpastarka spel”. Det var ”Kille” Wahlkvist, en av de få från 1926/27 års lag, som ännu var kvar.

Laget fina form tycktes nu vara på upphällning. Forwardslinjens fina spel från tidigare hade kommit av sig och de levererade inte längre några mål.                             ör att lösa problemet värvades ÄIF: s styrelse inför den svåra bortamatchen mot Lunds GIF, den exallsvenske Stattenaspelaren Einar Lindberg. Han går rakt in i laget, som ersättare för den exercerande John Lindqvist, i ett i övrigt ordinarie Ängelholmslag.

Det blev ingen lysande debut för Lindberg även om han själv godkänndes av signaturen ”eau”.

ÄIF åkte nämligen på en stjärnsmäll på hela 1-5. Nu spådde ändå skribenten en ”ljusnande framtid för ÄIF”, eftersom nederlaget, enligt honom var minst tre mål för stort. Gästernas tröstmål ”gjordes på ett elegant sätt av den unge Wendt” vid ställningen 0-3.

Spådomen visade sig vara riktig för i nästa omgång besegrades, ett för ÄIF, verkligt ”spöklag”, IFK Trälleborg. ÄIF: s uttagningskommitté hade valt att ge samma lag, som hade förlorat nere i Lund, förtroendet att ta revansch och det gjorde de också.

Den nye ”strategen från Stattena”, tackade för förtroendet. Han gjorde hemmalagets första mål och spelade fram ”den store talangen Wendt” så att denne med ett praktskott kunde ge ÄIF segern med 2-1.

På programmet står nu returmötet med Varbergs Bois uppe Varberg. ÄIF ställde upp med samma elva spelare, som i de tidigare matcherna. Evig reserv tycktes veteranen Otto Andersson vara. Förra mötet ute på Ljungen tre veckor tidigare slutade oavgjort och den optimistiske ”eau” trodde att Ängelholmarna hade en rejäl chans denna gång, mot Varberg, som visat sig vara tämligen hemmasvaga. Så blev det inte för Varberg passade på att göra sin bästa hemmamatch på länge och vann säkert med 2-0. Hos gästerna, som överlag fick dålig kritik, rosades tre spelare. Det är backen Sven Holst, halvbacken Harry Persson samt ynglingen Fride Wendt.

Hälsans Bollklubb, det nya stjärnskottet inom Helsingborgsfotbollen i början av trettiotalet kom den 25 september till Ängelholms Idrottsplats. Detta var endast det tredje mötet lagen emellan. Av de två tidigare drabbningarna hade lagen vunnet vardera en. ÄIF: s lag var detsamma, som mot Varberg.

Det blev förlust med 0-1, ett svårtsmält nederlag, eftersom det, enligt pressmannen, var en onödig sådan. Dessutom ansåg han, att hemmalaget hade förlorat mot ett sämre lag. Motståndarna får utstå bister kritik för sin taktik, att ”jämt och ständigt spela bollen över sidolinjen” samt för sitt hårdföra spel.

Nåja, skribenten lade största skulden på förlusten på Ängelholmarnas oförmåga, att göra mål. Inte mindre än elva klara lägen lyckades hemmaanfallarna att slarva bort.

Den 9 oktober kom serieledarna Varbergs GIF till Ängelholms Idrottsplats. ÄIF mönstrade sitt absolut bästa lag. Det betydde att John Lindqvist var tillbaka efter militärtjänstgöring. Hans ersättare under tidigare matcher, Yngve Hansson, fick sätta sig på reservbänken tillsammans med, den där permanente, Otto Andersson. På matchdagen insjuknade Backen Sven Holst, vilket innebar, att Weiman fick ta steget ned och på hans halvbacksplats gjorde Folke Moberg årsdebut i a-laget, vilket han, enligt tidningsrapporten, klarade utmärkt. Gästerna räknades, som klara favoriter i kraft av sin tabellplacering men: 

”ÄIF: arna gingo emellertid till matchen med sammanbiten energi och med föresats att sälja sig så dyrt, som möjligt.” 

Det blev rena ”ketchupeffekten” efter förra omgångens måltorka. Målkalaset slutade, något i underkant; med en 4-1 seger för hemmaidolerna. Ekelin tycktes uppiggad av att få sin ordinarie vingkamrat Lindkvist åter och gjord två av målen. Han låg även bakom Kalle Olssons språngskalle genom ett väl avvägt inlägg. Den fjärde fullträffen var signerad lagkaptenen Harry Persson.

ÄIF avslutade höstsäsongen, helt ordinarie, mot jumbolaget Falkenberg på bortaplan. I kraft sin bättre tabellplacering var gästerna knappa favoriter i förhandsdiskussionerna men Ängelholmarnas svaga bortafacit talade för Falkenberg och tyvärr så levde ÄIF upp till sitt rykte. Med klara 4-2 bärgade Falkenberg sin andra seger för säsongen. I och med förlusten närmade sig ”Lergökarna” på ett obehagligt sätt bottenregionen: 

Matchen beskrevs av lokalpressen, som ”en match med ovanligt och vackert spel från båda lagens sida”. Bäst i Ängelholm var vänstervingen med Lindberg och Wendt och den sistnämnde beskrivs, som ”en blott sjuttonårig yngling med sällsynt vackert ytterspel”. 

Epilog.  

Återkomsten till ”Sydsvenskan” hade inte blivit den succé, som ÄIF: s styrelse hade hoppats på. Efter höstsäsongen låg laget snubblande nära nedflyttningsstrecket. Värvningen av ex-allsvenske Einar Lindberg visade sig vara lyckosam och han hade visat sig vara just den strateg, som hade saknats så hoppet levde.

Framåt saknades skyttekungen Kalle Möller och jag vet inte varför. Bakåt såg det stabilt men den sista utposten var man inte nöjd med, att föreningen var på jakt efter en ny målvakt gjorde ÄIF: s styrelse ingen hemlighet av.

Våren 1933 skulle på många sätt bli avgörande för Ängelholmsföreningens satsning uppåt i seriesystemet.