Idrottskrönika 23 1932 del 1

Prolog 

Vilken roll spelar ledaren i en förening? Bakom varje förening med varaktig framgång har det alltid funnits en stark ledare. Bra exempel på detta är Erik Persson i Malmö FF, "Nalle" Halldén i IFK Norrköping, Stig Nilsson i Halmstads BK, Stig Svensson i Östers IF. Det finns också exempel på ledare, som endast har haft den egna vinningen för ögat och som efter kortsiktiga framgångar med sina klubbar endast lämnat dålig ekonomi och förödelse och därmed tillbakagång, som sitt eftermäle. Det allra viktigaste rättesnöret för en beständig framgång är att man som ledare alltid måste sätta föreningens, intresse först av allt. Ingen enskild person får bli större och viktigare än klubben.

I ÄIF på trettiotalet hette de viktigaste ledarna Ragnar Olowsson, ordförande 1927-36 och Erik "Bill" Svensson, lagledare och eldsjäl. Båda ingick i den driftiga styrelse, som skulle föra lilla ”Engelholms” Idrottsförening upp i svensk elitfotboll. 

ÄIF startar säsongen 1932 med matcher mot Billesholms GIF och Hälsingborgs FF. Den första, på bortaplan, vinns med 1-0 efter ”lovande spel”. Hemmapremiären slutar 3-3, sedan ÄIF legat under tre gånger. Mot Billesholm nätade Harry Persson och mot Helsingborgslaget gör Ekelin, Wahlqvist och Möller hemmalagets mål.

Journalisten betraktar matcherna, som en bra början på säsongen och förutspår att ÄIF sannolikt går mot en god avslutning av seriespelet.

Laget i de båda matcherna hade följande grunduppställning, Ove Andersson, Sven Holst, Bertil Bengtsson, Pelle Weiman, Harry Persson, A. Holst, John Lindkvist, Karl Wahlqvist, Karl Olsson, Karl Möller, Helmer Ekelin.

I den första matchen var Sture Anderholm reserv och i den andra Gösta Lindblad och Bergström.

”Sverige får VM-finalen i fotboll.” En stor sensation basuneras ut i Engelholms Tidning en aprilmorgon denna vår men den som hade vaknat konstaterade snabbt dagens datum, den förste april och så var det roliga slut.

Lustigt var det heller inte för ÄIF, som åkte på en brakförlust i sin tredje träningsmatch mot, numera division II- laget Höganäs BK. Höganäs hade fått fram ett kanonlag med brorsorna Andersson, Lennart och Torsten, i spetsen. De stackars Ängelholmarna blev fullständigt pulveriserade av de spelskickliga ”gruvpojkarna”. När domaren med sin slutsignal, befriade ÄIF från lidandet hade hemmalaget gjort sju och gästerna ett mål. Bröderna gick senare över till HIF och blev även landslagsmän men då med efternamnet Bunke.

Den 10 april var det dags för seriestart. ÄIF mötte Arlöv på bortaplan och hade en serieledning, att försvara.

De vit-svarta ställde upp med följande, något reservbetonade lag, Ove Andersson, Sven Holst, Bertil Bengtsson, Pelle Weiman, Harry Persson, Otto Andersson, Gösta Lindblad, John Lindqvist, Kalle Olsson, Kalle Möller, Karl Magnusson.

Det går bra i alla fall och en säker 4-0 seger bärgas. Reserverna på ytterplatserna får högt betyg och Lindblad gör, enligt journalisten, dagens vackraste mål. De övriga exekveras av Karl Olsson, två och Kalle Möller ett mål.

Matchen får ett efterspel. Kampen avgörs i Ängelholm trots att den enligt spelordningen skulle gå av stapeln i Malmö. Tilläggas bör, att lagen redan under säsongen hade avverkat ett möte i Ängelholm. En av konkurrenterna i serietoppen, Hälsans BK, protesterade hos Skånes Fotbollsförbund mot det inträffade, som man menade ger ÄIF orättvisa fördelar. Mot detta var det svårt att ha invändningar men Ängelholmarna hade rent mjöl i påsen. Sofielund kunde helt enkelt inte skaffa fram en plan och därför hade serieledningen gett klartecken för bytet.

ÄIF ledde så långt serien, på bättre målkvot före, ”Trälleborg” och Hälsan från Helsingborg.

Efter, att ha avverkat ”träslevsaspiranterna” i serieinledningen började nu allvaret, ute på ”Ljungen” mot gamle antagonisten IFK Höganäs, som så ofta vållat de vit-svarta stora problem.

Ekelin och Wahlqvist var tillbaka i laget, vilket betydde, att Lindblad fick sätta sig på reservbänken tillsammans med Gösta Nilsson.

Eventuella farhågor var obefogade. Hemmalaget formligen pulveriserade gästerna och när slutsignalen gick hade ÄIF vunnit med 6 mål mot noll.

Möller hade en stor dag och fabricerade tre av målen. Ekelin låg inte långt efter och sköt in två vackra mål. Det resterande målet prickades in av John Lindqvist.

Så är det dags för den första av två seriefinaler. Matchen spelas mot Hälsans BK på deras hemmaplan, som var belägen på Fredriksdals friluftsmuseum. Där kan vi idag uppleva en annan form av skådespel. Domare var den legendariske Frans Nilsson, en av Landskrona BOIS grundare.

Startelvan blir detsamma, som mot Höganäs med Lindblad som reserv.

ÄIF var chanslösa och fick lida sitt första nederlag på länge. Hälsans segersiffror skrevs till

4-1. Ängelholmarnas mål gjordes av Helmer Ekelin.

ÄIF förlorar även den andra seriefinalen nu mot ”Trälleborg”. Trots favör av hemmaplan får de vit-svarta bita i det sura äpplet. Gästerna kunde efter 2-0 segern i Ängelholm gå upp i serieledning och ÄIF var nu förvisade till tredje plats fyra poäng efter. Trots heroiskts spel av ”mål-Ove”, backarna Bengtsson och Holst samt inspirerat spel av den elegante Otto Andersson så räckte de vit-svarta inte riktigt till. Besvikna supporters kunde dock trösta sig med ett celebert besök av Sven Utterström, den olympiske guldmedaljören från Lake Placid, veckan efter. ÄIF stod som arrangör och utöver minnena från Olympiaden, skulle ”Uttern” berätta om sina jaktäventyr i Canada. Med hjälp av skioptikonbilder, vilket säkert var en ny upplevelse för många av åhörarna, genomförde han en, enligt Engelholms Tidning, en mycket uppskattad föreläsning.

Nästa match är en DM-match mot Hasslarp och ÄIF vänder på den negativa trenden och vinner med komfortabla 6-3 trots fyra reserver och spel med tio man. Målskyttar för hemmalaget var, Yngve Nilsson 3, Gösta Lindblad 2 samt Kalle Olsson 1.

ÄIF representationslag åker under Pingsthelgen till Tomelilla för en mycket viktig seriematch. En vinst är nödvändig för att ÄIF fortfarande skall ha en chans till avancemang till Sydsvenskan. Efter två bittra förluster är det dags för ”Lergökslaget” att ta revansch men det var i Tomelilla, som ÄIF året innan förlorade sitt synes givna uppryckning i seriesystemet.

Laget för dagen hade följande utseende, Ove Andersson, Sven Holst, Bertil Bengtsson, ‘Kille’ Wahlqvist, Harry Persson, Pelle Weiman, Gösta Lindblad, Yngve Nilsson, Kalle Olsson, Kalle Möller, John Lindkvist samt Otto Andersson. Tomelilla idrottsplats verkar vara ÄIF: s Waterloo. Det vit-svarta får vända hemåt med en bitande 0-1 förlust i bagaget.

Trots debaclet på Österlen finns fortfarande chansen till uppflyttning kvar men då måste de tre återstående matcherna vinnas. Den första i raden får mot femteplacerade Hässleholms IF.

Samma spelartrupp, som mot Tomelilla samt Edvin Magnusson, får förtroendet i denna en av tre avgörande kamper.

ÄIF visar sig ha nerverna under kontroll och vinner en jämn match med knappa 4-3. Segern var, enligt journalisten, helt i sin ordning och väldigt rättvis. Lite nerver visar dock hemmalaget, då man tappar en säker 4-1 ledning i slutet av matchen. John Lindkvist 2, Kalle Möller samt ”Kille” Wahlqvist hette Ängelholmarnas målskyttar denna dag.

I den årligen återkommande tävlingen om ”Ängelholmspokalen” spelade ÄIF, som uppvärmning, inför den direkt avgörande kampen om uppflyttning till ”Sydsvenskan” mot Klippan, mot ärkerivalen IFK Höganäs sista söndagen i maj.

Trots spel tio man, under större delen av dusten, vann ÄIF med 2-1. Det mest intressanta med den matchen var nog den 18-årige debutanten på vänsterytterplatsen Fride Wendt. Han orsakade den straff, som Kalle Olsson omsatte till gästernas 1-0 ledning och gjorde sedan också det viktiga segermålet en kvart före slutsignalen. Fride Wendt skulle ganska snart bli en av de stora stjärnorna, när ÄIF avancerade till Svensk elitfotboll.

Nu skulle det avgöras, vilket lag, som skulle flyttas upp till ”Sydsvenskan” och kampen stod mellan Ängelholms IF och Klippans BoIF.

Klippan var något av vårens lag och ÄIF såg med bävan fram mot den svåra matchen, som skulle spelas den 5 juni. Klippanpojkarna hade en imponerande segerrad bakom sig och hade bara tappat en av fjorton poäng under vårsäsongen. Hela veckan före drabbningen var den det stora samtalsämnet på staden. Det spåddes om nytt publikrekord ute på ”Ljungen”. Hemmalaget hade revansch att utfordra efter 0-1 förlusten i Klippan. Något skönspel var, enligt förhandsreportaget inte att räkna med. Det förväntades en tuff och hård match där fysiken skulle avgöra. En snidare gjorde emellertid, dagen till ära, comeback. Efter en lång skadeperiod var Helmer Ekelin åter beredd att ge allt för sitt kära ÄIF.

Lindblad och Bjarneclou hette dagens reserver. Laget i övrigt bestod av följande spelare, Ove Andersson, Sven Holst, Bertil Bengtsson, Egon Lindahl, Harry Persson, Pelle Weiman, nämnde Ekelin, Karl Wahlkvist, Kalle Möller, Kalle Olsson, samt John Lindqvist.

Andra aktörer på idrottsplatsen var den här dagen de friidrottare, som skulle underhålla publiken i halvtid med en stafettlöpning. Dessa var, O. Nilsson, Lars Gustafsson, Sture Lindqvist, Sture Anderholm, Erik Frödin, B. Söderberg, Adolf Nordkvist och H. von Ahlefeld samt, som reserv, N. Söderberg.

På matchdagen fick de vit-svarta ett tungt återbud. Det var den notoriske målskytten Karl Möller, som inte kunde ställa upp. Det betydde, att Lindblad fick spela högerforward och Ekelin flytta över till andra kanten.

Det blev inget publikrekord, trots att hela 600 åskådare hade sökt sig till idrottsplatsen. Någon vacker match blev det inte heller. Stundtals så urartade kampen till något som tidningsmannen kallade för ”fri skällning och fri brottning”. Den bilden är inte svår att förstå men enligt samma källa så lyckades dock domaren ”hr Nilsson från Helsingborg att hålla matchen i sin hand”.

Karl Olsson, för dagen centerforward, var banans kung och gjorde egenhändigt 3 mål. Det sista och avgörande på en tvivelaktigt dömd straff, som länge skulle diskuteras, åtminstone i Klippan.

Det rättvisa i resultatet kunde, enligt pressmannen, diskuteras men faktum kvarstod. Vinsten innebar, att ÄIF var tillbaka i ”Sydsvenskan” efter 5 år i skuggan.

Returkampen mellan ÄIF och kamraterna från Höganäs, om Ängelholmspokalen, spelades fredagen den 17 juni.