Idrottskrönika 22 1931 del 2

Det sätts ett prydligt publikrekord på Ängelholms Idrottsplats den siste maj men det handlar inte om fotboll. Det är Engelholms Gymnastikförbund, som bjuder på sommaruppvisning. Under folkskollärare Janne Nilssons ledning genomför 350 skolbarn en bejublad uppvisning, som applåderas så högljutt, att det hörs ända ner till Storgatan. Men det är inte bara barnen, som visar sina färdigheter. Både manliga och kvinnliga gymnaster genomför väl intränade program. De senare under ledning av den legendariske gymnastikdirektören Thyra Schildts ledning.

De för ÄIF viktiga intäkterna från dansbanerörelsen hade för 1928 och 1929 granskats av taxeringsmyndigheten. Skattemyndigheten ansåg att verksamheten, i beskattningshänseende, borde särskiljas från föreningens övriga aktiviteter och krävde därför klubben på sammanlagt 9000 kronor i inkomst- och förmögenhetsskatt för dessa två år. Ärendet gick ända upp till högsta instans men tyvärr så förlorade ÄIF den matchen, vilket naturligtvis var väldigt betungande för en redan ekonomiskt hårt belastad småklubb.

I Skåne DM blir det respass i andra omgången mot BK Drott. Efter en jämn tillställning avgör gästerna en kvart före slutsignalen. Wahlkvist och Möller gör nu comeback men det hjälper inte. Karl Magnusson heter hemmalagets målskytt och han tillsammans med Holst och Weiman får de bästa betygen i ÄIF.

Utbytet med Halmstads AIS fortsätter även det här året men matchen ges inga stora rubriker.

Endast resultatet 3-1, i ÄIF: s favör, får utrymme i pressen. Laget, som spelade i den matchen hade följande utseende från målvakt:

”Axel Andersson, Sven Holst, Bertil Bengtsson, Gösta Liljekvist, Harry Persson, Pelle Weiman, Karl Magnusson, Yngve Nilsson, Kalle Möller, John Lindkvist, Helmer Ekelin”

ÄIF visar tidig form inför höstens seriespel. Division II laget Stattena IF får sig en ordentlig match ute på ”Ljungen”. På lokaltidningens sportsida kunde man läsa följande: 

”Stattenaförsvaret hade i första halvlek svårt att komma underfund med den småväxta Ängelholmskedjan och denna visade upp ett spel, som var en fröjd för ögat att se.” 

ÄIF tog också ledningen med 2-0. Innan halvleken var slut hade emellertid gästerna gjort tre snabba mål och vänt på matchen. I den andra halvleken gjordes inga mål.

Ekelin var väl påpassad av sina forna lagkamrater men lyckades ändå pricka in ett vackert mål. Det andra gjorde Magnusson efter grandiost förspel av Möller. Hemmalaget gjorde för övrigt ett mål till, åtminstone, om man fick tro ”Kille” Wahlvist, som enligt journalisten, ”stod och viftade som en semafor”, när Kalle Olssons skott, enligt honom, hade passerat mållinjen.

De vit-svarta genrepar mot, som tidningen skriver, ”de dannebrogfärgade drengerne från Helsingörs IF”.

I ”stor vänskaplig anda” vinner ÄIF med 6-2. Ett resultat, som enligt samstämmiga uppgifter, var något mål för stort.

Kalle Olsson framstår alltmer, som lagets stora stjärna. Han beskrivs, som en klok spelare, en duktig framspelare men också som en god målgörare. På minussidan framhävs, att han är något för långsam för ”centeridealet”. Trots sin litenhet är han är jämväl en väldigt god huvudspelare.

Sin näsa för målet bevisar han i matchen mot danskarna, när han elegant gör tre av målen.

De övriga spelas in av Karl Magnusson, Gösta ”Krabba” Nilsson och Helmer Ekelin.

Den 2 augusti börjar seriespelet och för ÄIF: s del på bortaplan mot Klippan, ett lag som Ängelholmarna hade mycket svårt att besegra i deras egen kula. Det gör man inte denna gång heller. Slutsiffrorna 1-0 ansågs av den, får man förmoda, subjektiva lokalpressen som helt rättvisa.

Trots ett reservbetonat lag vinner ÄIF, efter vissa besvär, hemmamatchen mot det mer okända laget Skromberga, nykomlingar i serien. Efter mål av Olsson, Wahlkvist och Ekelin skrivs segersiffrorna till slut till 3-1.

Segersviten förlängs, när ÄIF överraskande lätt vinner mot Hälsan från Helsingborg, ett lag, som vanligtvis vållade de ”vit-svarta” stora besvär. Detta var gästernas första förlust i seriespelet och resultatet 5-1 borde egentligen imponerat på pressen men referatet gav inte speciellt mycket rosor till kombattanterna: 

”Matchen som helhet får dåligt betyg. Farten var det inget fel på, men spelets klass var inte mycket hög. Speciellt i början verkade det ett enda kaos med missar i otal och meningslöst flående. Efter hand tog det sig men blev aldrig ögonfägnande, vilket en våt plan, en löst pumpad boll (?) samt halvmörker benäget bidrog till.” 

Nöjd var pressmannen med målvakten Ove ”Pott” Andersson, centerbacken Harry Persson, som på ”Massamanér”, sköt in två frisparkar från trettio meter. Karl Olsson fick också beröm för sin påpasslighet, som resulterade i två mål. Det sista hemmamålet ombesörjdes av den evigt unge Helmer Ekelin, som ”på sitt oefterhärmliga sätt tog sig igenom gästernas försvar”.

”Trälleborg” blir en alltför för svår motståndare i nästa match. Det svåra bortamötet resulterar i en 3-2 förlust för ÄIF. Spelarna, som fick bita i det sura äpplet nere på Söderslätt var från målvakt räknat:

”Ove Andersson, Sven Holst, Bertil Bengtsson, Pelle Weiman, Harry Persson, Yngve Hansson, John Lindkvist, Erik Törngren, Kalle Olsson, Kalle Möller samt Helmer Ekelin.”

 Två säkra poäng bärgas mot Råå IF, mycket tack vare Kalle Olsson två vackra mål. Gästerna lyckades inte göra något så matchen slutade 2-0. Kalle Möller kostade på sig att missa en straff, annars hände det, enligt referatet, inte speciellt mycket i denna trista tillställning.

Desto roligare var det säkert uppe i Thorslund och Tullakrok, när stadens tre största föreningar, idrottsföreningen, gymnastikföreningen och roddklubben bjöd på säsongens sista fest. Roddtävlingar, fyrverkerier, tivolinöjen, dans och annat trevligt stod på programmet. Det var ett välbesökt arrangemang, som var föreningarnas viktigaste inkomstkälla och en ljuspunkt för stadens befolkning, som kunde roa sig långt ut på småtimmarna, både på lördagen och på söndagen. Hur det sedan var med punktligheten på måndagen är en helt annan historia.

Nästa match, mot Råå inledde en makalös svit, som skulle föra upp ÄIF i topp i serien över vinteruppehållet.

I tur och ordning besegras Sofielund, 4-1, Råå, 1-0, Tomelilla, 5-0, Skromberga 2-2,

Arlöv, 4-0, IFK Höganäs 4-2 samt IFK Hässleholm 5-3.

Det betyder, att när fotbollen går i vinteride så leder det vit-svarta laget från Ängelholm Skåneserien division I på 19 poäng. Samma poäng hade toppkonkurrenterna Hälsans BK och ”Trälleborg” men ÄIF hade den bästa målskillnaden.

De 25 målen fördelades som följer, Helmer Ekelin 8, Kalle Olsson 5, Harry Persson och Kalle Möller 3, ”Kille” Wahlkvist, och John Lindkvist vardera 2 samt Erik Törngren och Otto Andersson 1.

Harry Persson gjorde ”årets mål” mot Sofielund. Ett mål, som det skulle talas länge om bland ÄIF: s supportrar. Så här beskrevs det i Engelholms Tidning: 

”2-1 gjorde Harry, en verkligt prydlig ”Massafrispark” från 40 meter, så hård att målvakten nästan följde med in i maskorna med hela sin lekamen.” 

Roligaste triumfen var säkert segern mot Tomelilla, en härlig revansch för vårens nederlag, som tyvärr kostade Ängelholmarna avancemanget till ”Sydsvenskan”.

Den mest diskuterade matchen blir den sista mot IFK Höganäs, delvis för de tre straffar, som sumpades. Av dessa missade ÄIF två. Den stora uppmärksamheten i kampen tilldrog sig emellertid ”Kille” Wahlkvists tilltag i slutminuten.

Följande kunde läsas i lokalpressen dagen efter: 

”I matchens sista minut inträffade en lustig episod. Ängelholmsbacken Holst sparkade ut bollen på löparbanan, den inte okände ängelholmsspelaren Wahlkvist hämtade upp den och gjorde inkast mitt för näsan på linjeman och domare och utan att något ingripande alls från dem”. 

Arga röster krävde, att Wahlkvist skulle utvisas för sitt osportsliga tilltag. Efter matchen fick han löpa gatlopp i pressen. Där man krävde, att ÄIF borde utesluta en sådan spelare från sitt representationslag.

Så här kommenterade Torsten Tegnér händelsen i Idrottsbladet: 

”Har man sådan respekt, eller var det pondus månne, med sig, bör man emellertid förvisso gladeligen behållas i laget.” 

Helmer Ekelin är i varje match den klart lysande anfallsstjärnan. Genom sin snabbhet firar han stora triumfer och han gör det ena praktmålet efter det andra.

Harry Persson är nu lagkapten och den store ledaren på plan i dubbel bemärkelse. Han var huvudet högre än de flesta i sin omgivning och många ansåg honom lite för otymplig för fotbollsspel men Harry arbetade målmedvetet med sina svagheter.

Efter matchen mot Tomelilla kunde man läsa följande rader om honom: 

”Skola vi se kallt på saken och ge någon hedersplatsen, som främste man, ge vi den till Harry Persson – obetingat. Han uträttade ett kolossalt arbete, i all synnerhet i första halvtid, då man hade att göra med värsta motståndet, fördelade bollarna idealiskt, bröt effektivt och juste. Dessutom synes han ha fått åtskilligt mer kontroll på sin långa lekamen än förr, d v s mera snabbhet och mera balans. Han är en av dem sysslat med fri idrott i sommar, vilket obetingat gett ett gott resultat.”

Laget under den grandiosa höstspurten bestod i huvudsak av följande spelare:

”Ove Andersson, Sven Holst, Bertil Bengtsson, Pelle Weiman, Harry Persson, Otto Andersson, John Lindkvist, ”Kille Wahlkvist, Kalle Olsson, Kalle Möller samt Helmer Ekelin.”

Värt att notera är att Otto Andersson, den elegante vänsterhalven, gör comeback denna höst efter en längre tids frånvaro.

Spelare, som också gjorde matcher under denna grandiosa period var Gösta Lindblad och Erik Törngren.

Säsongsavslutningen sker mot HIF: s reservlag i spelet om ”Ängelholmspokalen”. Tre lag deltar i denna tävling. Utöver de nämnda även IFK Höganäs.

ÄIF ställde upp med samma lag, som ovan och med Gösta Lindblad som reserv. Den förlustfria sviten håller i sig. Matchen slutar oavgjord, 2-2, ett resultat som av bedömare på platsen ansågs rättvist. Ove Andersson, i mål och det övriga försvaret får bra betyg men allra bäst var, enligt pressmannen, Ängelholms båda yttrar, Helmer Ekelin och John Lindkvist. Dessa båda spelare imponerade på åskådarna med en snabbhet, som var något utöver det vanliga. Ekelin och Kalle Olsson gjorde sin vana trogen även varsitt mål. 

Epilog 

”Vi leva i sportens århundrade. Sporten, idrotten, är otvivelaktigt också en av vår tids betydelsefullaste och starkaste folkrörelse/…/Idrotten har blivit en faktor i nutidsmänniskans värld av oerhörd betydelse och räckvidd/…/Idrotten bygger på tävlan, på fri och ädel tävlan mellan individer eller samlingar av individer. Tillfälliga överdrifter påtalas ju ofta av sportens fiender, rekordvansinnet, rekordjäktet t ex/…/En idrottsman segrar ingalunda genom intriger, pengar eller munväder utan genom fysisk kraft/…/Och så slår idrotten en gyllene, stark bro över de ännu gapande samhällsklyftorna/…/Även mellan olika folk, raser och nationer slår idrotten starka broar/…/Idrotten säger ej: du får vara med men du får inte vara med/…/Låt oss kämpa – men icke bekämpa varandra/…/Låt oss höra tävlingens ande slå sina dånande vingslag och låt oss uppleva spänning, lek och spel, strid och seger/…/Idrotten är , och måste förbli, opolitisk. Den måste stå över partier och nationer men både partier och nationer måste värna om idrotten såsom ett medel att försona stridigheter.”

Detta är ett utdrag från en längre artikel skriven 1931. Mycket av innehållet har sin giltighet även idag men vi tycker nog, att innehållet i texten är naivt. Hade signaturen ”eau” skrivit artikeln efter Berlinolympiaden 1936 så hade den nog haft ett helt annat innehåll.

En sak är emellertid säker. Ingen kan idag, liksom då ifrågasätta idrottens betydelse, som folkrörelse och störst av dem alla är fotbollen, vars grepp om massorna hela tiden tycks öka.