Förberedelsen inför säsongen 1930/31 startade med en träningsmatch mot HIF: s b-lag den 16 juni. Laget mot danskarna med undantag för ”Banne” Nilsson, som byts ut mot Åke Dahlström, får förnyat förtroende.
ÄIF förlorar med 1-2 men signaturen ”Stål” är full av beundran över vad de vit-svarta presterar:
”Det var fart och humör på hela elvan från början till slut, och kan laget i de kommande seriematcherna prestera samma goda spel och därtill göra det viktigaste nämligen mål bör vistelsen i skåneserien inte bliva så långvarig.”
ÄIF: s spel var, enligt skribenten, värt minst ett oavgjort resultat men det ville sig inte framför mål. Reduceringen vid ställningen 0-2 svarar Wahlkvist för med en elegant skarvning efter pass från Dahlström.
Ängelholmarna har avancerat till tredje omgången i DM och möter där Åstorp, som spelar en division lägre. Trots bortaplan anses ÄIF ha goda möjligheter, att gå vidare i turneringen mot ett, som tidningen uttrycker det ”sämre lag”.
Men ÄIF visar på nytt på sin oförmåga, att skärpa sig mot lag från lägre serier. På Klintagård, Åstorps hemmaplan, blir Ängelholmslaget avklätt in på bara kroppen och får åka hem med ett förödmjukande 1-5 nederlag i bagaget. Ekelin är den ende, som kommer ifrån drabbningen med hedern i behåll. Han gör även gästernas enda mål.
Förlusten i Åstorp glöms snabbt för nu väntar storfrämmat i form av svenska mästarna från Helsingborg. Den 2 juli kommer nämligen hela HIF; s guldlag till ”Ljungen”.
Det här var stort, mycket större än det hade varit idag. Helsingborgarna betraktades i början av trettiotalet, som Nordens bästa klubblag. I Engelholms tidning förutspåddes en flertusentalig åskådarskara. Det var utan tvekan det största, som någonsin inträffat inom Ängelholmsfotbollen så långt. Det tippades vilt, om vad slutresultatet skulle bli:
”Kanske att det blir 20-0 till HIF.
Engelholmarna äro som bekant inte i någon mera märkbar form numera. Kanske att gästerna äro artiga, och att det bara blir 5- eller 10-0 eller så. Vi har svårt att föreställa oss att Sigge låter någon boll slippa förbi sig. Kanske han gör det, av pur artighet.”
Detta var andra gången, som HIF gästade Ängelholm med sin allra bästa uppställning. Första gången var 1914 och då gällde det den s.k. ”Helsingborgs Cupen”, en tävling med hög status.
Då vann ”Di röe” med förkrossande 7-0. Den gången kantade 1000 begeistrade åskådare grusplanen på Nya Torg.
HIF: s laguppställning på ”Ljungen” denna vackra 1: e juli saknar sitt motstycke i Ängelholmsfotbollens historia. Inte någon gång senare och jag vågar påstå, inte heller i framtiden kommer ett lag med den digniteten, att framträda på Ängelholms idrottsplats.
Av HIF: s spelare den kvällen var inte mindre än sju uttagna till den kommande A-landskampen mot Norge.
Dessa var, Sigge Lindberg, Nisse Axelsson, Nils Rosén, Gunnar Olsson, Harry Lundahl, Albin Dahl samt Knut Kroon. Dessutom var Arne Johansson, ”Krassi” Persson och Charles Brommesson uttagna till B-landskampen. Den ende, som inte skulle spela landskamp var en spelare vid namn Erik Lindberg.
ÄIF: s lag denna minnesvärda kväll var från målvakt räknat, Åke Olofsson, Henry Kamf, Sture Anderholm, Otto Andersson, Bertil Bengtsson, Gösta Liljekvist, Åke Dahlström, Karl Möller, Karl Wahlkvist, Gösta Nilsson, Bruno Svensson samt reserv Josef. Lindström.
ÄIF store stjärna vid den här tiden, Helmer Ekelin, saknas tyvärr och ersätts av den gamle kämpen från tjugotalet Bruno Svensson.
Det blir publikrekord, självklart men 923 betalande och ett hundratal ”icke betalande” var
ändå en liten besvikelse. Folk kom ifrån när och fjärran, i ”omnibussar”, på lastbilsflak men mest på cykel. De, som saknades mest var de, som hade kunnat använda apostlahästarna. Den lokala uppslutningen blev tyvärr inte så stor, som man hade hoppats på.
HIF vinner naturligtvis men det blir inte den utklassning, som förutspåtts och matchen får också den inledning, som alla hoppats på men ingen trott på. ÄIF tar ledningen i den sjätte minuten genom Gösta ”Krabba” Nilsson. För det excellenta förarbetet svarar Kalle Möller.
Sedan gör HIF fyra mål i rad innan Kalle Möller på en precis passning från Bruno Svensson gör ÄIF: s andra och sista mål i matchen. De tre avslutande målen är HIF: s och de görs under matchens fem sista minuter, då de stackars Ängelholmarna går på knäna av trötthet. Förlusten med 7-2 var sannerligen inget att skämmas för även om HIF: arna troligtvis inte gick för fullt med tanke på kommande landslagsuppdrag.
På kvällen var det stor balluns på Thorslund för planens aktörer och alla övriga fotbollsentusiaster, som kände sig hågade.
Från festen rapporterade Engelholms Tidnings utsände följande:
”Den lilla skivan på Thorslund led ej av brist på vare sig lekamlig eller andlig spis. Stämningen var hela tiden animerad”.
Sommaren 1930 var aktiviteterna i Havsbaden och Skälderviken större än någonsin. En energisk propaganda hade bedrivits över hela landet och efterfrågan på bostäder var stor. Femton nya villor hade uppförts i Havsbaden under vintern och våren. I Skälderviken var bristen på sommarbostäder stor. Om detta och hur man löste problemen kunde man läsa om i Engelholms Tidning lördagen den 24 maj:
”Hela stationssamhället är inriktat på att kunna vidmakthålla och utvidga platsen som badort. Få äro fe familjer därstädes, som icke årligen under längre eller kortare tid upplåta sina lediga rum åt badgäster, av vilka många år efter år återvända till platsen. Många flytta själva upp på vinden eller bo i källarlokaler, för att få så många rum som möjligt att uthyra till badgäster.”
Detta påminner mig om en resa, till det då kommunistiska Polen, som jag gjorde 1969. Vid vår ankomst till Swinoujscie inkvarterades vi hos privatpersoner. För att få plats för oss hade familjefadern flyttat in i badrummet och inrättat sin sängplats i badkaret. I båda fallen handlade det självklart om att dryga ut hushållskassan i ekonomiskt svåra tider.
Ängelholm var verkligen en ett turistparadis för de besuttna. Strandpaviljongen i Havsbaden, Hotell Skälderviken och Restaurang Thorslund gjorde lysande affärer trots de dåliga tiderna.
Skälderviken är inte längre någon välbesökt badort. Sommarrestaurangerna är ett minne blott och badstranden är inte lika inbjudande som förr.
ÄIF spelar ytterligare tre matcher före seriestarten den 3 augusti. Samtliga går mot Höganäslag. Två mot Bollklubben och en mot kamratlaget, mot HBK blir det två raka förluster, 2-5 och 0-5. Ängelholmarna får bister kritik i båda matcherna och det är enbart Möller, Kamf och Otto Anderson, som finner nåd inför skribenten. Möller i kraft av de två målen, Kamf för resolut försvarsspel samt Otto Andersson för ”vackert halvbacksspel”.
Seriegenrepet mot IFK Höganäs går något bättre trots att de vit-svarta får inkassera ännu en förlust men resultatet 1-2 var ändå ett steg framåt, enligt lokaltidningens utsände.
Gösta Nilsson gör ÄIF: s enda mål efter en vacker soloprestation. I slutet av första halvlek inträffar en olyckshändelse, som betydligt dämpar den höga intensitet, som så långt kännetecknat matchen. Det är hemmalagets Bertil Bengtsson och gästernas Allan Holst, som kolliderar så olyckligt att den senares ena ben går av strax ovanför vristen.
Premiärmotståndare den 3 augusti är Lunds GIF. Det är femte mötet mellan de två lagen i seriesammanhang. Så här långt har det blivit två segrar vardera. ÄIF får en drömstart på säsongen. Lund besegras med inte mindre än 5-0.
ÄIF: s startelva hade följande uppställning från målvakt räknat, Åke Olofsson, Henry Kamf, Sture Anderholm, Gösta Liljekvist, Bertil Bengtsson, Otto Andersson, Yngve Nilsson, Gösta Nilsson, ”Kille” Wahlkvist, Kalle Möller samt Helmer Ekelin.
”Kille” gör ett hat tric, om än inte äkta, Ekelin svarar för det fjärde målet och det sista är frukten av ett samarbete mellan bröderna Nilsson med den yngre, Yngve, som målskytt.
Superlativen haglar:
”Laget är gott – inte bara rikt på individuellt stronga spelare utan samspelt värre, solitt sammansvetsat.”
Upp som en sol ned som en pannkaka så kan man sammanfatta ÄIF: s inledning efter två spelade matcher. I andra omgången åker ett segervisst Ängelholmslag till Klippan för att hämta hem poäng men effektiviteten från förra matchen är som bortblåst och trots ihärdiga försök lyckas de vit- svarta inte göra et enda mål. Mål gör däremot hemmalaget, hela fem stycken. Detta till trots får Åke Olofsson, ÄIF: s gårdvar, ett gott betyg för sin insats.
Ängelholmslaget får också ett stort beröm för att de visar god moral och kämpar på hela matchen även när målen ramlar in ”i parti och minut”.
Att de besitter god psykisk styrka visar de, när de redan i nästa match kommer tillbaka och på Ljungen slår tillbaka de långväga gästerna från Tomelilla med 4-2. ÄIF ställer för tredje matchen i rad upp med samma manskap, vilket också är en styrka. De vit-svartas kedja hade en stor dag och briljerade med den ena finessen efter den andra. Ur referatet kan man läsa:
”Det var med sant nöje man återigen såg att ÄIF: s forwards verkligen ha funnit varandra numera, och att det ordnade samspelet har blivit en konstant institution. Med ytterligare konditionsträning bör denna kedja vara kapabel att gå igenom vilket försvar som helst”.
”Kille” Wahlkvist är i kanonform och svarar för en osannolik insats, då han genialt framspelad, vilket bör påpekas, gör ÄIF: s samtliga fyra mål.
Wahlkvist fortsätter sitt målgörande på bortaplan mot Billesholm i nästa seriematch. Resultatet 1-1 skulle, enligt tidningsreferatet, Ängelholmarna tacka sin ypperlige målvakt Åke Olofsson för. Utöver målskytten och målvakten fick också Kalle Möller beröm av pressen.
Den 16 augusti åker ÄIF till Ystad. Hemmalaget tillhör såhär långt bottenregionen men Ängelholmarna visar åter sin svaghet på bortaplan och får se sig slagna med hela 5-1.
Hemma är det andra toner och Arlöv besegras med 2-1 i den kommande drabbningen på ”Ljungen”. Segern var anmärkningsvärd eftersom ”de vita” spelade nästan hela matchen med tio man. Efter tio minuter i den första halvleken kolliderar målvakten Åke Olofsson med en motståndare så olyckligt, att både skenben och vadben knäcks strax ovanför vristen. Nu var det tur i oturen, att ÄIF hade ytterligare en god målvakt på plan, nämligen den elegante vänsterhalvbacken Otto Andersson, som i början av sin karriär lika ofta vaktade målet som spelade halvback i ÄIF: s representationslag. Ett mål fick han släppa in och det var gästernas ledningsmål men sedan spikade Otto igen ”kassen”. Före halvtid hade emellertid ÄIF: s bäste spelare Kalle Möller både kvitterat och gjort det, som skulle visa sig vara hemmalagets segermål.
De sista 45 minuterna blev, enligt tidningsmannen, en enda lång gäspning och han beskriver den, som ”utomordentligt intresselös, något av det mest trista man kan skåda på en fotbollsplan”.
De följande två seriematcherna spelas på bortaarena och inbringar två poäng. Först en uddamålsseger mot Råå IF med 2-1 och därefter en knapp 4-5 förlust mot Malmölaget Sofielund.
ÄIF parkerar nu på en fjärdeplats i serien, fem poäng efter det Lunds GIF, som enkelt besegrades med 5-0 i premiärmatchen.
Ersättare för den skadade Åke Olofsson, i nästa match, blir Krister ”Pära” Persson, den legendariske målvakten från mitten av tjugotalet. Han är inte lastgammal precis, endast 21 år men man talar om honom, som han vore antik. Så här kommenteras hans insats av skribenten:
”Pära fångar höjdbollar som förr i tiden men har legat av sig en del i andra avseenden. Målbollarna gingo emellertid samtliga i knähöjd och voro följaktligen ej av det lätta slaget”.
Det verkar som han redan hade fått en viss rondör.
Fyra bollar fick han släppa förbi sig men firma Möller och Ekelin ordnade ett oavgjort resultat genom att göra vardera två mål. Dessa två var ÄIF: s klart lysande spelare i 4-4 matchen mot kamratlaget från Hässleholm.
Två veckor senare är det returmöte i Hässleholm. Hemmalaget ligger på andra plats i serien och är favoriter i kraft av hemmaplan och det goda resultatet i Ängelholm. ÄIF: s bortafacit är heller inte att skryta med men de överraskar stort och vinner med 3-0. Alla tre målen gjordes under de sista 20 minuterna, vilket tyder på att det var gott ställt med orken hos Ängelholmarna. I och med segern övertar de också Hässleholmarnas placering i serien.
I höstepilogen möts de arga lokalkonkurrenterna Ängelholms IF och Klippans BoIF ute på ”Ljungen”. På spel står, utöver värdefulla poäng, också positionen som andralag i serien, under vintern, efter Lunds GIF. För ÄIF handlar det även om att ta revansch för ”det blodiga” 5-0-nederlaget i Klippan tidigare under hösten.
Tre spelare, som inte spelat så flitigt under hösten pga. militärtjänstgöring, får nu förtroendet från start, nämligen John Lindqvist, Karl Magnusson och Pelle Weiman.
Bröderna Nilsson och Otto Andersson är av okända skäl inte med. I mål får Krister Persson fortsatt förtroende. I övrigt är det samma manskap, som i de tidigare matcherna under hösten.
Det sätts nytt publikrekord för en seriematch. Nästan 700 betalande passerar vändkorsen ute på idrottsplatsen. Invasionen från Klippan är omfattande. Hela tre extravagnar har fått sättas in i Klippantåget för att få plats med all fotbollsfantasterna.
ÄIF vinner den prestigefyllda kampen med 4-2 och gör allt igenom en lysande insats från målvakt till vänsterytter. ”Pära” tycks nu ha kommit i gammal god form men matchens, enligt tidningsreferatet, två största profiler var ”Kille” Wahlkvist och Helmer Ekelin.
Om den senare kan man läsa följande i Engelholms Tidning dagen efter matchen:
”Bäst i Engelholms lag, och den som kan taga åt sig största förtjänsten av segern, var Ekelin, utan jämförelse. I ögonblick då det mest positiva uträttades, var mestadels han i brännpunkten. Hen härjade ungefär som han ville, och Klippans högerback – en av lagets stöttepinnar – hade ett verkligt sisyfosarbete mot honom.”
”Kille” fick också ta del av berömmet:
”Wahlkvist gjorde en av sina bättre matcher och sonade mer än väl sina obligatoriska missar med rent av mirakulösa praktsaker. Sin strategi har han kvar. Han vet också var han har sina medspelare även i mycket tilltrasslade situationer – vilket gu´nås ej kan sägas om alla”.
Stjärnorna för dagen delade också helt följdriktigt på hemmalagets målskörd. Det tredje målet var dagens vackraste. ”Kille” tog emot en svår passning på bröstet, höll den i luften i 20 meter innan han medelst en veritabel rökare i målvaktens vänstra avslutade det hela, allt enligt den euforiske tidningsmannen.
ÄIF övervintrar således på andra plats i Skåneserien division I, endast tre poäng efter Lund och kan dessutom skryta med att vara obesegrade på hemmaplan under höstserien.
Årets sista fotbollsmatch på idrottsplatsen utspelar sig den 25 oktober. För motståndet svarar Halmstads Bollklubb, det allsvenska division II laget. Detta är det tjugonde mötet mellan de två klubbarna. Av de tidigare matcherna har Halmstad vunnit nio och ÄIF fyra gånger medan sex matcher har slutat oavgjort.
ÄIF ställer upp med samma elva, som senast mot Klippan med undantag för Weiman, som ersätts av en annan rekryt, Harry Persson.
Den för Ängelholmspubliken mest kände Halmstadsspelaren var utan tvekan Carl Lundahl. Han var en av spelarna från ”kometlaget” 1926/27. Efter sin tid i ÄIF hann med att göra 188 matcher i Halmstad blå-vita dress. Både i Ängelholm och i Halmstad gjorde han sig känd, som en säker straffsparksexekutor.
Den råkalla väderleken skrämmer bort en del publik men de fyrahundra, som är på plats får se en fartfylld föreställning där hemmafavoriterna hänger bra med i hallänningarnas tempo.
Det står 0-0 i pausen med mersmak för ÄIF men i den andra halvleken mattats ”Kille” och Company och gästerna kan gå ifrån till 3-0, vilket av den samlade expertisen ansågs vara rättvist.
Strax före juletid sammanträder ÄIF: s styrelse för sista gången under 1930. Bland besluten kan man bland annat läsa:
- att föreningen nu skall undersöka intresset för at starta upp en sektion för brottning.
- att man genom en kommitté, bestående av målarmästare Joel Berg, Knut Lindström samt Nils Nordkvist, skall arbeta för tillkomsten av ett gymnastikhus
- att den årsfesten skall genomföras den 5 januari och att styrelsen fick i uppdrag att anordna densamma i sedvanlig trevlig anda.
- Att i den så kallade ”tippningsfrågan” tillställa Riksidrottsförbundet och Skånes Idrottsförbund en resolution i ärendet.
Stämningen på mötet var minst sagt upphetsad i ”tippningsfrågan”, vilket klart framgår av följande citat:
”Tippningsraseriet har blivit ett hot mot själva idrottsföreningarna, enär medlemmarna hellre använda sina pengar till tippningar än till de obligatoriska föreningsavgifterna. De belopp, som tippningssällskapen skola skänka idrotten och det mesta, av vad som inflyter, går i tippningssällskapens fickor.”
Epilog
Den andra november 1930 är det dags för val till stadsfullmäktige.
Engelholms Tidning, som då var en högertidning, varnar för arbetarpartiets kommunalpolitiska propaganda, som man menar är en smula hätsk. Som exempel citerar man ett valupprop i Skånska Socialdemokraten:
”Vill Ni att stadens gamla och fattiga skola utlämnas som experimentobjekt åt övermaga partipolitiker och lycksökare, rösta då med de moderata.”
Enligt de moderata politikerna i staden hade ”förtalskampanjen” pågått ända sedan den 1: e maj. Kulmen nåddes, enligt samma källa vid ett möte i Folkets hus två dagar före valet.
Nåja , de Moderata var inte sämre de utan använda sig av gamla välkända argument, som ”den röda faran, det socialistspöket och hot om inskränkningar av den personliga friheten.
En insändare, signerad ”samhällsintresserad”, ger sin syn på den kommunala demokratin:
”Forntidens föråldrade system, enväldet, är för länge sedan utdömt. Partierna ha kommit istället. De äro också mera kvalificerade att handhava en kommunal förvaltning än en eller två personer, som enväldigt och egennyttigt vilja bestämma eller begagna sig av balsameringsmetoder.”
Vem udden riktar sig mot är svårt att avgöra men nöjd med hur kommunen styrs är vederbörande tydligen inte.
Ängelholmsbygdens Idrottshistoriska Förening ©
C/O Lars Carlsson
Stigmansgatan 10
262 62 ÄNGELHOLM