Nederlagstrenden vänder faktiskt efter artikeln men det hade nog mer med motståndet att göra. Matchen mot IFK Höganäs vanns med 2-0, därefter besegrades Åstorp med 4-1 och Bjuv med hela 5-1. Målskyttar mot kamratlaget var Nilssönerna Ove och Yngve och mest beröm för sitt spel fick återigen halvbackslinjen.

Medgångstrenden håller i sig. Den 4: e juli mötte ÄIF Halmstads BK i en träningsmatch och vann sensationellt med 4-2. I fall detta var ett ordinarie HBK vet vi inte men inget i artikeln tyder på, att det inte skulle vara det. Det finns ingen laguppställning men att döma av de namn, som nämns i artikeln så spelade bland annat, Henry Kamf, Bruno Svensson, Helmer Ekelin, ”Kille” Wahlqvist, Ragnar Borglin, Nisse Persson, Johannes Kollberg samt Jäger, som spelade centerback och utnämndes till bäste man på plan. Om den okände målvakten, skrev man att han var ”grandios”.

Hemmalagets mål gjordes av Borglin och Ekelin vardera ett. De två andra målen sköts in av ”Satte”. Vem, som döljer sig bakom detta smeknamn är okänt.

Signaturen ”Stål” avslutade sitt referat sålunda:  

”Ett par matcher till med spel och resultat i stil med de tvenne sista och ÄIF bör hava återvunnit det förra goda förtroendet.” 

”Lergökarnas” goda form håller i sig även om motståndet inte imponerade. Urania hette ett lag från Limhamn, som kom till Ängelholm veckan efter och fick se sig besegrade med 6-1.

Fredagen den 15 juli fick ÄIF verkligen bekänna färg. Det allsvenska laget Landskrona BoIS kom då på besök till idrottsplatsen. Matchen rubricerades, som en uppvisningsmatch och det blev också en verklig propaganda på hur fotboll skall spelas. Planens lysande aktör var ”Hacke”Dahl, den, åtminstone utanför Landskrona, mindre kände av bröderna Dahl.

De vit-svarta gjorde en riktigt bra första halvlek, som slutade 1-2. ÄIF tog faktiskt ledningen med 1-0 på straff, förvaltat av Helmer Ekelin men i den andra akten sprang ”Boisarna” ifrån det stackars Ängelholms försvaret och slutresultatet 2-8 talade för sig själv.

”Hacke” Dahl gjorde egenhändigt sex mål och spelade fram till de övriga två målen. Helmer Ekelin, som tillsammans med Borglin och Kollberg fick goda vitsord, gjorde också hemmalagets andra tröstmål. Över 500 personer hade sökt sig till idrottsplatsen för att se matchen och detta gav ÄIF ett rejält tillskott i kassan. Joel Berg gjorde, enligt skribenten, en lysande insats som matchledare och ”skilde sig med heder från uppdraget”.

Förberedelserna inför seriestarten i augusti fortsatte. Tre matcher spelades i snabb följd. Först mot IFK Helsingborg sedan mot Klippan och så själva genrepet, som spelades mot Åstorp. Helsingborgskamraterna, som klarade kontraktet i ”Sydsvenskan” blev för svåra men trots förlusten med 0-2 fick ÄIF positiva omdömen.

Mot Klippan, som spelade en division under ÄIF, lyckas de vit-svarta vinna med 2-1. En okänd förmåga, som man hämtat från Landskrona Bois gjorde båda målen och var tillsammans med ytterkollegan Helmer Ekelin bäst i hemmalaget.

Åstorp, som spelade i samma serie, som Klippan, blev en hårdare nöt, att knäcka än man trott. Det blev en underhållande match med ”ett böljande spel och dråpliga närkamper” och slutresultatet skrevs till 2-2.

Referatet avslutas på följande positiva sätt:

”Resultatet kan anses vara rättvist. Domaren, hr Erik Sandberg, gjorde sitt bästa. Spelarna voro i god form och den talrika publiken syntes vara mycket tillfredsställd.”

Den 7 augusti började seriespelet i Skåneserien division I. Förutom ÄIF deltog följande lag, Göta, Höganäs BK, IFK Hessleholm, Lunds BK, Arlövs BoIF, IFK Trelleborg samt Billesholms GoIF.

Första gästen ute på ”Ljungen” var Arlöv, som ofint nog tog båda poängen med sig hem. Det var ett nykomponerat Ängelholmslag, som tog planen i besittning. Några gamla kämpar känner vi dock igen. Laget för dagen hade från målvakt följande uppställning:

”S. Nilsson, Sture Anderholm, Nisse Persson, Gösta Kamf, Erik Berg, Otto Andersson, Helmer Ekelin, Bruno Svensson, ”Kille” Wahlqvist, Ragnar Borglin samt Gustaf Andersson. Den senare kan vara det tidigare nämnda nyförvärvet från Landskrona. I den första halvleken dominerade hemmalaget. De tog också ledningen men missade sedan klara målchanser. I den andra halvleken tröt orken hos hemmafavoriterna och gästerna vann rättvist med 3-1.

Nästa motståndare, Lunds BK, även de nedflyttade från ”Sydsvenskan”. Det bistra vädret till trots hade 350 själar infunnit sig på idrottsplatsen. De flesta för att heja fram de vit-svarta till stordåd.

I ÄIF saknades för dagen Nisse Persson och Ragnar Borglin. Nya spelare i laget var,

I. Holmkvist, John Lindkvist samt Åke Dahlström. Alla tre var ett resultat av ÄIF: s framgångsrika arbete med juniorlaget.

Dahlström var, vilket är värt att påpekas, son till den välkände Ängelholmsprofilen folkskolläraren Magnus Dahlström, som var med och introducerade fotbollen i Ängelholm.

Hemmalaget vann fullt välförtjänt med 2-0. De båda debutanterna Lindkvist och Dahlström gjorde målen. Tala om succé!

Bäst i hemmalaget, som så många gånger förr var Helmer Ekelin, som också stod för båda passningarna till målen. ÄIF fick avsluta matchen med tio man, då kämpen Bruno Svensson blir justerad.

Trelleborgskamraterna, ÄIF : s nästa motståndare, föregicks av ett gott rykte och deras resultat vittnade också, om en aktningsvärd spelstyrka. Nu visade det sig, att styrkan framförallt handlade om fysisk styrka och inte så mycket om spelstyrka. De storväxta trelleborgarna vållade emellertid den småväxta Ängelholmskedjan stora bekymmer.

Särskilt de nytillkomna juniorerna hade svårt att hävda sig. Enligt skribenten drog sig inte gästerna för att ta till ojusta metoder, vilket medförde att laget fick avsluta matchen med tio spelare på plan, sedan målvakten blivit utvisad efter ett ”rått överfall” på Dahlström.

Matchen slutade 1-1 efter mål av Ragnar Borglin. Kampf utsågs till bäste hemmaspelare.

Om Trelleborg skrev signaturen ”Stål” avslutningsvis något syrligt: 

”Sin bäste man hade gästerna på hy, medan de övriga idkade sparka- och spring i osedvanlig omfattning för att vid sina tillfällen tävla i höjd- och långsparkning.” 

Billesholms GIF, som innehade den förhatliga jumboplatsen var ÄIF: s nästa motståndare. Två säkra poäng kan tyckas men de ”vit-svarta” gick på pumpen i Billesholm. Nederlaget skrevs till 3-4, en sensation och dessutom fullt rättvis ansåg lokalpressen.

Två av Ängelholmarnas mål exekverades av ”junioren Dahlström”, det tredje av ”Kille” Wahlqvist på straff.

Höganäs BK var nästa gäst ute på ”Ljungen”. Ett revanschsuget ”gruvlag” kan man tänka sig efter inte mindre än fem raka nederlag mot ”Lergökarna”

Det blev efter en ”billig tillställning” och ett sjätte nederlag för ”Bollklubben”. ÄIF vann fullt välförtjänt med 3-2, efter 1-1 i paus. Med vinden i ryggen och solen i nacken bärgade ÄIF segern. Målskyttar för hemmalaget var Dahlström, Wahlqvist på straff samt den evigt unge Borglin. Till bäste man utsågs ingen av dessa utan ”eleganten” Otto Andersson, som förärades ett ståtligt pris av Café Temperance. Nu låg ÄIF på andra plats i den jämna serien. Det skiljde inte mer än en poäng mellan ledarlaget och jumbolaget.

Efter förlust med 1-2 i höstepilogen på bortaplan mot IFK Hässleholm den 18 september fick ÄIF övervintra på jumboplatsen i Skåneseriens division I.

Resultatet var, enligt de flesta bedömare, på plats i Hässleholm missvisande, då ÄIF hade det mesta av spelet och målchanserna. Ineffektiva ÄIF-forwards och en briljant hemmamålvakt förstörde dock dagen för de vit-svarta. Helmer Ekelin gjorde gästernas mål ”medelst en hästspark i nättaket”.

Fyra ”vänskapsmatcher” avverkades innan höstsäsongen definitivt är över för. Den första spelades ute på ”Ljungen” mot HIF: s b-lag och ÄIF vädrade ännu fler av sina lovande juniorer.

Så här skrev Engelholms Tidning den 26 september: 

”Engelholm spelar nu med flera juniorer i sitt lag, och dessa ungdomar lova gott för framtiden. De visade stundtals en både snabb och effektiv bollbehandling och överträffa i finurlighet ofta sina äldre kamrater.” 

I HIF: s lag uppmärksammades den förre landslagsspelaren och legendaren Petter Malm, som nu varvade ner i b-laget men den gamla målkänslan satt i så ett mål blev det från hans högerfot.

Nästa träningskamp gick mot seriekonkurrenten IFK Hässleholm. Det blev revansch för nederlaget i serien och siffrorna de omvända, alltså 2-1 till ÄIF. Hemmamålen gjordes av Dahlström. Återigen lät lagledningen ett flertal juniorer spela.

Klippan fick revansch för 1-2 nederlaget tidigare på året när lagen möttes i Klippan. Siffrorna skrevs till 4-2. Det unga ÄIF fick kritik för att de i slutet av matchen, ”när nederlaget hotade tog till mindre vackra metoder”.

Årets sista match den 6 november, på själva Gustav Adolf dagen, blev en prövning för det unga ÄIF. Av det stolta laget, som kvalificerade sig för ”Sydsvenskan” våren 1926 återstod endast två man, ”Kille” Wahlqvist och Helmer Ekelin.

I övrigt bestod laget av det framgångsrika juniorlaget, som skördat stora framgångar både 1926 och 1927. Men nu handlade det om seniorfotboll och ett av ”Sydsvenskans” topplag,

Halmstads BK och dessutom i Lejonets kula, det vackra Örjans Vall.

Till detta skall läggas, att HBK säkerligen törstade efter revansch efter sommarens snöpliga nederlag ute på ”Ljungen”. ÄIF förlorade slantsinglingen och fick spela första halvlek mot den hårda vinden, vilket blev ödesdigert.

Efter en halvtimme stod 0-3 men under den sista kvarten ramlade det in ytterligare fyra mål och katastrofen var fullbordad. Matchen slutade 1-10. Notabelt är, att det sista målet, för hemmalaget, gjordes på straff av den förre ÄIF-spelaren Lundahl.

Bäste man hos ÄIF var, som så många gånger förr Helmer Ekelin. Här är ett citat om hans insatser på plan: 

”I 36: e minuten var Ekelin åter uppe och höll på att göra resultat. Han dribblade från mitten av planen sig förbi både halvbackar och backar och sände slutligen in en vacker centring, som centern tog emot”. 

Det var inte konstigt, att elitlaget Stattena var intresserade av ÄIF: s flinke högerytterforward och där skulle han så småningom spela allsvensk fotboll.

Så var fotbollsåret 1927 till ända. Inget lysande år precis men det andades optimism inom ÄIF och orsaken till det var det framgångsrika juniorlaget. Satsningen på de unga skulle lyckas men det skulle dröja ännu några mödosamma år innan skörden kunde bärgas.