Idrottskrönika 18 1927 del 1

Den 14 april levererades från fabriken på Hisingen den första Volvon. Pris 4800 kronor, vilket borde ha avskräckt de flesta. I dagens penningvärde motsvarar det drygt 143500 kronor. För en vanlig arbetare innebar detta 1927 drygt tre årslöner så visst har bilar blivit ”billigare”.

Knappast någon av ÄIF: s spelare hade råd med sådana extravaganser men i styrelsen satt en och annan, som säkert kunde unna sig en ny bil.

Volvo betyder ”jag rullar” och på Ängelholms idrottsplats började fotbollen, att rulla den 14 april. Det var en mycket spännande och avgörande vår, som ÄIF gick till mötes. Skulle ”Kometen från Ängelholm” behålla sin plats i fotbollens finrum eller degraderas till den mera blygsamma Skåneserien. 

Första matchen var en prestigefylld match mellan föreningens a- och b-lag. Ett hundratal, förståsigpåare, supporters och allmänt nyfikna hade sökt sig till idrottsplatsen denna vackra söndag i mars för att bedöma slagstyrkan hos dem, som snart skulle försvara stadens färger i ärlig kamp mot utmanarna från Malmö, Helsingborg och Halmstad.

A-laget vann enkelt med 7-2 och motsvarade de högt ställda förväntningarna.

Årets premiärlag hade från mål följande utseende:

”Krister Persson, Kristofersson, Nisse Persson, Sture Anderholm, Bruno Svensson, T. Lindkvist, Ove Nilsson, Evert Johansson, Helmer Ekelin, Sture Lindkvist samt Karl-Erik Tengvall. En del starka kort saknades och detta var inte att betrakta, som föreningens förstalag.

ÄIF hade tydligen svårt att få ihop sitt ordinarie lag och förlorade nästa träningsmatch på ett förkrossande sätt mot Landskrona IF. Förlustsiffrorna skrevs till hela 0-5. Nu stack olyckkorparna fram näbbet men ett rykte om att ”Storekelin” nu definitivt skulle återinträda i laget, lugnar dem avsevärt.

Nåja så illa var det väl ändå inte för två veckor senare återställdes ordningen. Med en ny halvbackslinje med Lundahl, Christiansson och Otto Andersson samt en pigg junior, Kamf, i anfallet vinner ÄIF med komfortabla 5-0 mot Klippan. Ove Nilsson och Christiansson gör vardera två mål, det femte slog, den för dagen till anfallet uppflyttade Bruno Svensson.

Den 10 april började åter Sydsvenska serien och man kan lätt konstatera, att ÄIF verkade vara väldigt dåligt förberedda. Två träningsmatcher mot mediokra lag var sannerligen inte tillräckligt för ett lag, som spelade i Sydsvenskan. Varför kan man undra, nu när föreningen rent sportslig hade nått sin högsta position någonsin. Ansvaret låg, som jag ser det ytterst på styrelsen. Det var delvis en ny styrelse 1927. Förre ordföranden Gunnar Wallin hade lämnat över ordförandeskapet till Ragnar Olowsson. Fritjof Jönsson, sekreterare och mångårig styrelseledamot hade, som jag berättat tidigare, under dramatiska former lämnar sin post. Dessa förändringar kan ha inverkat menligt på beslutsförmågan.

Naturligtvis faller ansvaret också tungt på spelarna. Min hypotes är, att de efter höstens framgångar hade blivit ”styva i korken” och slarvat med vinterträningen i tron att det skulle ordna sig i alla fall.

Brynolf Ekelins blev heller inte den räddningsplanka, som klubbens hoppats på. Han var fjärran från sin gamla form. Dessutom hade han drabbats av en ögonsjukdom, som kraftigt hämmade hans fotbollsspel. Kritiken mot honom var hård:

”Ekelin svek skändligen de förtroenden han fick”.

Med tennissiffrorna 6-0 krossade dagens motståndare, IS Halmia, ÄIF: s eventuella drömmar om att ta med poäng hem från ”Laxastan”.

Det blir alltså ett brutalt uppvaknande ur drömmen men journalisten försöker ändå släta över med några tröstens ord:

”Engelholms IF är alltjämt farlig för vilket av seriens lag som helst och med B. Ekelin i slag och därmed bättre ordning i kedjan, så är det alls icke otroligt att engelholmslaget i fortsättningen kan rädda de poäng, som äro nödvändiga för att icke deras första seriesäsong också skall bli den sista.”

Två spelare fick faktiskt beröm, vänsterhalven Otto Andersson samt högeryttern ”Lillekelin”.

En DM- match kommer väl till pass. Om man inte har tränat ordentligt så får man väl spela sig i form. Brynolf Ekelin kunde inte spela p.g.a. sin sjukdom. Tre debutanter visades upp, vilket får anses, som ett modigt drag av uttagningskommittén, i ett utsatt läge.

Jäger, J. Jönsson, samt A. Johansson hette de och var så långt helt okända lirare.

Matchen spelades annandagspåsk, den 18: e april mot Billesholm, som vid den här tiden var ett ganska beskedligt lag. Så här inleddes referatet från matchen

”Närmare 400 förhoppningsfulla engelholmare, som ännu inte, trots senare tiders motigheter, uppgivit allt hopp för sitt lag, trotsade väder och vind för att bevittna ÄIF: s första match i distriktsmästerskapets första kvalomgång.”

Publiken kunde gå hem lycklig. Hemmafavoriterna vann komfortabelt med 5-1. Debutanterna gjorde succé, inte minst vänsterinnern Johansson, som egenhändigt satte tre av målen.

Ove Nilsson gjorde ett och en annan nybörjare, Jönsson, det femte målet.

Formen tycktes alltså vara på väg men skulle det räcka? Det var inte många matcher kvar i seriespelet.

ÄIF skall i tur och ordning möta Malmö FF, Halmstads BK samt Varbergs GoIF.

Den 24 april möter man MFF och i annonsen får vi reda på att inträdet är 1 krona för vuxna och trettiofem öre för barn. För två vuxna med fyra barn skulle det innebära 3 kronor och fyrtio öre. Detta kan jämföras med vad arbetarna tjänade vid den här tiden. En man tjänade ca 5,30 och en kvinna ca 3.60 per dag.

Fredagen före Malmömatchen höll ÄIF kvartalsmöte, där man diskuterade huruvida föreningen skall vara kvar i Nordvästra Skånes idrottskrets. Ett förslag om utträde hade lagts fram av några medlemmar men propån avslogs med klar majoritet. Till föreningens representant i kretsstyrelsen valdes den förre ordföranden Gunnar Wallin. Ett annat mycket viktigt beslut togs också. Man bestämde, att föreningens fotbollsspelare skulle olycksfallsförsäkras. Därmed följde man upp tankarna från föregående års välgörenhetsmatch.

Matchen mot Malmö FF beskrevs i Engelholms Tidning, som ointressant mycket beroende på den svåra blåst, som rådde matchdagen. Drabbningen slutade också mållös, vilket förstärkte intrycket av en ytterst trist underhållning. Men ÄIF var nöjda med en poäng och det förstår man. Både Bruno Svensson och Helmer Ekelin tvingas genomföra matchen halvskadade, eftersom man på den tiden inte fick ersätta skadade spelare.

Om ÄIF: s just då ledande spelare, skrev journalisten, ”vänsterhalv Otto Andersson arbetade med ett humör och en effektivitet, så att det var ett sant nöje att se”.

Örjan vall var ingen lyckoarena för ÄIF. Den 8 maj upprepade Halmstads BK, Halmias bravad och skickade hem ”Lergökarna” med 0-6 i bagaget. Den dåliga försäsongsträningen gjorde sig påmind. Efter 0-0 i paus föll de ”vit.-svarta” ihop, som ett korthus. Katastrofen kunde varit ännu större, HBK var så generösa, att de missade två straffsparkar.

Märkligt nog fick Ängelholmslaget beröm men möjligtvis berodde det på, att journalisten ville förstärka intrycket av Halmstadslagets förträfflighet.

De, som fick mest lovord hos gästerna var målvakten Krister Persson, vänsterbacken Nisse Persson samt vänsteryttern Nilsson.

Läget är nu prekärt för Ängelholmslaget, när en omgång återstår låg man på den näst sista platsen, visserligen på samma poäng som Varberg men med sämre målskillnad. I den sista omgången möttes de båda nedstigningskandidaterna i en helt avgörande match i Varberg.

Spelet om det Skånska mästerskapet fortsatte. I den andra kvalificerande omgången spelar ÄIF mot Höganäs Bollklubb. Vid de två senaste mötena lagen emellan hade Ängelholmarna vunnit. Nu spekulerades i förhandsreferatet, att det skulle bli en tredje seger.

Så blir det. ÄIF vann med 3-2. Märkligt nog redovisades bara Höganäsarnas målgörare. Därför får vi inte reda på vem som var hjälten för dagen hos de ”vit-svarta”.

Domaren fick en tvivelaktig huvudroll. Han beskylldes för att ha tillåtit allt för hårt spel och därmed medverkat till att matchen aldrig blev av någon högre klass.

”Man förvånas över att denna domare, Alfred Persson, Stattena, som lär vara godkänd första klass domare, några dagar tidigare håller en domarkurs i Höganäs på uppdrag av Helsingborgs domareklubb och därvid pläderar för att hårt och ojust spel skall mera beivras; nu låter han en hel del dylika saker få fortgå utan att göra något åt saken. För fotbollsspelets fromma bör man reagera mot dylikt.”

Det blev svarta rubriker i Engelholms Tidning, när ”sydsvenska serien” avslutatdes. ÄIF förmådde endast att spela oavgjort mot Varbergs GoIF och därmed var en degradering oundviklig.

Till matchen i Varberg hade Ängelholmarna lyckats få med ”Storekelin” i laget. Det var också han som gav ÄIF ledningen på ett praktskott i den första halvleken men det hjälpte inte. Varberg lyckades i den andra halvleken, på en tvivelaktig straffspark, kvittera och därmed slutade matchen 1-1.

Hela 900 personer såg matchen och för de tillresta Ängelholmarna var den stora frågan efter matchen huruvida Varbergs straff var korrekt dömd. Sportreferatet avslutades sålunda: 

”Rörande straffsparken meddela engelholmarna, att de stå fullständigt oförstående mot domslutet, och begripa ännu inte i denna stund, vad det var för fel, som bestraffades.” 

Denna diskussion skulle bli långvarig. Det kan man förstå. En vinst hade ju inneburit, att ÄIF fått stanna kvar i elitfotbollen.

Vid föreningens 30-års jubileum 1935 fastslogs i en artikel i Engelholms Tidning följande: 

”att vad det gäller straffen i Varberg så finns det fortfarande ingen Ängelholmare, som kan förstå varför domaren pekade på straffpunkten.” 

Även i DM gick det i skogen. Göta, Helsingborg blev för svåra och förlusten 1-2 var det, enligt skribenten, inte mycket att orda om. Han konstaterade, att ÄIF har svårt att komma ur den nedgångsperiod, som laget är inne i och ytterst menade han att ÄIF nu fick betala för gamla synder. Det, journalisten syftade på, var den klena träning, som laget underkastat sig under försäsongen. Endast Bruno Svensson lyftes fram och han utnämndes t o m till planens bäste spelare. Johannes Kollberg, den forna storstjärnan från tidigt tjugotal hade dammats av och Brynolf Ekelin spelade centerforward. Dessa två visade sig dock ha sett sina bästa dagar och hade inte förmågan, att lyfta laget. ÄIF: s mål gjorde av en annan gammal kämpe, Ragnar Borglin.

Ängelholmslaget var i början av juni 1927 inne i en synnerligen tung period. Tilltron till det segerrika laget från 1926, tycktes nu vara helt förbrukat. Inför en träningsmatch mot IFK Höganäs analyserade den lokale sportredaktören läget och det är en intressant läsning. Han skrev, ”att det numera hör till vanligheterna, att ÄIF förlorar så därför finns det inget hopp om en uppryckning mot Höganäslaget”.

Dock menade han, att det fanns en stomme hos de ”vit-svarta”, som inte skulle göra bort sig i vilket ”2: a klasslag”[1] som helst. De han avsåg var målvakten Krister ”Pära” Persson, den sedermera legendariske vänsterbacken Nisse Persson, halvbackskedjan med Lundahl, Bruno Svensson, Otto Andersson samt bröderna Ekelin på högerytter- och centerposten.

Målvakten Krister Persson utsattes dock för en bister kritik, om honom skriver han följande: 

”Pära är utan tvivel en goalkeeper med både räckvidd, styrka och placeringsförmåga. Han var inte med i Varberg och han ställde ej heller upp mot Göta. Är det oförstånd, må han för sin ungdoms skull varda förlåten. Saknar han den hugfulla äregirigheten och föreningskänslan är han själv mer än klubben att beklaga.”

Om Nisse Persson skrev redaktören följande:  ”han saknar förmågan att anpassa sig och underkasta sig.” 

Grundproblemet var, enligt honom, att det inte fanns ”någon ledande, sammanhållande och stark vilja inom denna fotbollselva”. Sedan citerar han ”Havamal” för att åskådliggöra problemet: ”En skall styra med kraft och vett.” 

Hans avslutning var ett mycket tydlig budskap till föreningens styrelse:

”Ej förr blir Engelholms Idrottsförening värdig att representera Engelholm på de sydsvenska idrottsplatserna, än de lärt sig att lära och lyda. Vad ni bör eftersträva är, att för laget finna denna ledare, en habil manager, som med vett och kraft kan få alla elva, att arbeta åt samma håll.”

[1] Med ” 2: a klasslag ”menar han här, ett lag i Sydsvenskan.