Idrottskrönika 17 1926 del 2

Wiener Amateur besökte sommaren 1926 Sverige. Ängelholms Idrottsförening var en av de klubbar, som fick ett flott erbjudande om match mot ett av dåtidens mest omtalade lag på den europeiska kontinenten.

Det fanns förstås en hake, det kostade pengar. Ettusentvåhundra kronor ville Wiener Amateur ha i ersättning. En rimlig summa, kan man tycka men i dagen penningvärde motsvarar det ca 26000 kronor.

ÄIF kunde tänka sig att skjuta till 700 kronor. Mer vågade man inte satsa. Eftersom matchen skulle spelas på kvällstid var klubbens styrelse rädd för att publikunderlaget inte skulle räcka till för att täcka kostnaderna. Engelholms Tidning föreslog, då att Nordvästra Skånes Idrottskrets skulle ta på sig ansvaret för arrangemanget och skjuta till de femhundra, som saknades. Tidningen var, som man skriver, ”övertygad om att en match med ett lag sammansatt av de duktigaste spelarna i de framgångsrika nordvästra klubbarna skulle bli en fotbollsmatch av oerhört publikintresse”. Klubbarna, som nämns utöver ÄIF, är IFK Höganäs, Höganäs Bollklubb, Åstorps IF samt Klippans BoIF. Relationerna mellan klubbarna var på den tiden inte så goda, att ett sådant samarrangemang var möjligt så tråkigt nog blev det ingen match i Ängelholm. De som ville njuta av de eleganta österrikarnas fotbollskonster, som blev Austria Wien efter övergången till professionalismen, fick åka till Olympia i Helsingborg,

Matcher spelades i vilket fall som helst denna sommar men då mot ett modestare motstånd. ÄIF var flitigt i elden, allt för att komma väl förberedda till den nya serien.

Första träningsmatchen spelas mot Stattena, som säsongen före hade belagt en hedrande andraplats i ”Sydsvenskan”.

Det blir en märklig match. ÄIF dominerar spelmässigt första halvlek men får ändå finna sig i ett 0-2 underläge i pausen. En kvarts kollektiv kollaps av det bakre försvaret innebär, att Stattena gör både 0-3, 0-4 och 0-5 i början av andra halvlek. Men den vilja och kunnande, som laget visat i kvalifikationsserien plockas fram under matchens sista halvtimme och de ”vit-svarta” går från 0-6 till 4-6 på tjugo minuter. För denna upphämtning prisas speciellt John Ericsson, Helmer Ekelin och Joel Berg.

Nästa träningsmatch går mot IFK Hässleholm den 11 juli. Liljekvist, John Eriksson och Berg finns inte med i laguppställningen utan ersätt av de comebackande August Bengtsson och Otto Andersson samt en ny centerforward vid namn Ottosson.

Så här såg laget ut i sin helhet:

”Krister Persson, Kalle Persson, Nisse Persson, Lundahl, Bruno Svensson, Otto Andersson, Helmer Ekelin, ”Kille” Wahlqvist, Ottosson, August Bengtsson samt Ragnar Borglin.

Ängelholm ger inte ”Göingarna” en chans utan vinner enkelt med 3-0 efter mål av August Bengsson (2) och den nye centern Ottosson.

En kvällsmatch avverkas mot Bjuvs IF den 16 juli. En ny spelare uppenbarar sig i laget. Det är junioren Henry Kamf, som får äran att ersätta, den för dagen förhindrade, Nisse Persson.

John Eriksson är åter tillbaka och det innebär att ”Kille” Wahlqvist får nöja sig med att vara reserv. Det blir ett prov utan värde. ÄIF vinner med 9-0, efter 3-0 i halvtid. Vilka, som gör målen rapporteras inte men däremot utses Helmer Ekelin till planens kung. Han uppmärksammas nu av Stattena och lånas in av Helsingborgsklubben, när man möter den österrikiska proffsklubben Simmeringer Sport Club. Helmer gör succé. Av referatet från den 22 juli, att döma så var ÄIF: spelaren en av planens mest framträdande aktörer och han är också inblandad i Stattenas båda mål. Ekelin till trots så förlorar Stattena matchen med 2-4.

I en något blygsammare tillställning ett par dagar före ovan relaterade kamp vinner ÄIF en match mot Helsingborgsdomarna med 4-0. Nu kan man tycka, att detta var ett alltför enkelt motstånd för Ängelholmslaget men vid den här tiden var de flesta i domarkåren även goda fotbollsspelare så någon enkel match var det säkert inte. Resultatet skvallrar om annat men referatet berättar om en, i första halvlek, jämn match. I den andra halvleken spelar ÄIF ut hela sitt register och visar prov på ”vackert spel”.

Målen görs av August Bengtsson (2), Helmer Ekelin samt John Eriksson. Flera byten gjordes i matchen och en del juniorer fick nu känna på hetluften för första gången. Journalisten konstaterar med glädje, ”att laget nu synes ha fått flera fullgoda reserver, vilket är så mycket betydelsefullare, som sådana numera få insättas även i seriematcherna”.

Sommaren 1926 diskuteras i Engelholms Tidning stadens växande problem med den snabbt ökande trafiken i staden.

Som orsak till ökningen anges vara, att staden är en av genomfartsorterna längs huvudvägen mellan Malmö och Göteborg. Det viktigaste skälet anses dock vara anläggandet av Engelholms Havsbad.

Dess femåriga tillvaro hade utan tvekan redan satt sin prägel på staden. Från när och fjärran hade hugade spekulanter sökt sig till kustbandet vi Skälderviken för att där bygga upp en ny sommartillvaro.

Under den sista söndagen i juni gjorde myndigheterna i staden en trafikmätning och fann att hela 780 bilar hade passerat längs Havsbadsvägen denna dag. Till detta skall läggas alla dem, som färdades på cykel eller ”medelst apostlahästar”. Inga större incidenter rapporterades dock i lokalpressen och den oinsatte kunde förledas att tro att trafikkulturen var förträfflig i staden.

En intervju med stadens poliser berättar emellertid annat:

”Dagligen och nära nog stundligen får man bevittna att folk ej bryr sig om att vid möten med bilar eller annars hålla till vänster/…/Man kan ju få se person, som jaga fram som stollar på sina cyklar och inte hålla hastighetsgränsen/…/De ha även den ovanan att åka flera stycken i bredd/…/Att släppa styrstången med bägge händerna hända också och så gör icke en cyklist som vill vara korrekt/…/Bilisterna ha för vana att i gathörnen icke tillräckligt ta ut svängarna”

Till sist en tidstypisk kommentar om fotgängare:

”Fruntimmer, som icke ofta röra sig på gatan, bli vid möten med bilar lätt hysteriska, stanna mitt på gatan och veta ej åt vilket håll de skall gå/…/ville de bara komma ihåg att vid övergång av körbana gå rakt fram istället för att snedda så kunde de vara ganska trygga.”

I slutet av juli presenteras i Engelholms Tidning ”Sydsvenskans” spelprogram.

I serien delar följande lag:

”Halmia, Halmstads BK, Malmö FF, Malmö BI, Stattena IF, IFK Helsingborg, IFK Malmö, Lunds BK, Varbergs GoIF samt Ängelholms Idrottsförening.”

Detta var ÄIF:s debut i elitsammanhang. Serien administrerades av Svenska Fotbollförbundet och var den näst högsta i landet. En imponerande prestation av en liten landsortsklubb var de entydiga kommentarer, som gavs av en samlad expertis med anledning av Ängelholmslagets bedrift.

ÄIF kommer utan tvekan väl förberedda till seriestarten och formen är det inget fel. Laget genrepar vecken före med två matcher, dels mot IFK Höganäs, mot vilka man tidigare hade lidit två raka nederlag och dels mot Båstads i en s.k. ”propagandamatch”.

Kamratlaget från Höganäs besegrar man utan besvär med 4-0, efter tre mål av Helmer Ekelin och ett av John Eriksson.

Båstadsborna fick verkligen möjlighet att, som det stod i förhandsreferatet, se vacker och effektiv fotboll”. Ängelholmarna bjöd på hela tio mål men ”tillät” också hemmalaget att göra ett.

Så är då dagen för debuten i ”Sydsvenskan” inne. För motståndet svarar MBI, vid den här tiden rankad som andralag i Malmö efter IFK Malmö.

ÄIF: s historiska laguppställning hade från målvakt följande utseende:

”Krister, Karl och Nisse Persson, Lundahl, Bruno Svensson, Otto Andersson, Helmer Ekelin, John Eriksson, E. Ottosson, August Bengtsson samt Ragnar Borglin”.

En optimistisk tidningsman tror att hemmalaget med lite tur kan ta poäng mot storfavoriterna.

ÄIF aktar inte för rov utan tar helt respektlöst hand om både de poäng, som står på spel. Med ett ramstarkt försvar och med en okuvlig energi betvingade man det gästande laget med 1-0.

När väl nervositeten hade lagt sig var det faktiskt också hemmalaget, som presterade det mesta och bästa av spelet på plan. Matchhjälte blir August Bengtsson, som efter förarbete av Borglin och Eriksson sätter det förlösande målet. Följande söndag åker Ängelholms stolthet till Malmö för att möta därvarande kamratlag. En hisnande tanke, att ÄIF skall möta ett lag, som under våren spelat i allsvenskan. ÄIF ställer upp med samma lag, som mot MBI, bortsett från Bengtsson, som ersätts med Henning. Nilsson. Denne spelar centerback och Bruno Svensson tar steget upp, som vänsterinner.

Resultatet, 2-0 i Ängelholms favör, var i allra högsta grad missvisande. Nu var segern dock inte något, som Ängelholmarna behövde be om ursäkt för. Den lokala pressen var helt enig i att det snarare var Malmölagets oförmåga framför mål och ”treklövern Perssons storstilade spel”, som bäddade för det sensationella resultatet.

Ottosson och Borglin gjorde ÄIF: s båda mål.

I Malmötidningarna gavs både ros och ris åt Ängelholmarna men mest ros:

”Med den kolossala energi och framåtanda som präglar Engelholms spel och viljan att verkligen våga göra något, är man böjd att förutspå laget en god framtid i serien(S.k..D.)/…/De goda engelholmarna äro farliga för vilket lag som helst, på energin och i viss mån även samspelet är knappast något att anmärka (S.D.S.)/…/ Med det spelsätt och den taktik Engelholm tillämpade, blir det nog svårt för de övriga serielagen att göra sig gällande/…/de voro allierade med den mest underbara tur/…/Engelholm var, som sagt, ingenting imponerande. De levde högt på en betydlig fond av friskt humör, snabbhet och hårdhet men det var också huvudingredienserna i deras spel (S.k..A.).”

Det framgångsrika laget från matchen mot IFK Malmö får naturligtvis förnyat förtroende i nästa match mot Lunds BK.

Matchen slutar 1-1 och underhållningsvärdet var enligt referatet lågt. Endast treklövern Persson, halvbacken Lundahl samt forwardsspelarna Ottosson och Eriksson får godkänt.

Föga upphetsande således, mer känslor visades det utanför Engelholms Tidnings redaktion, när folk emellanåt troget stod och väntade på rapporter från allehanda fotbollsmatcher. Så här målande beskrevs det i en artikel i lokaltidningen:

”På söndagarna, särskilt, samlas utanför depeschfönstret en flock mer eller mindre fullväxta människor, som under högljutt resonemang slå med sina slangbågsklykor och andra leksaker på rutan och fönsterblecket för att få fotbollsresultat/…/tonen är sällan av vänlig karaktär eftersom de församlade emellanåt hålla på olika lag.”

I nästa match möter de ”vit-svarta”, jumbolaget IFK Helsingborg, en given seger kan tyckas men i förhandsreferatet höjs en varningsflagg för kamratlaget. En varning, som visar sig vara befogad. ÄIF blir avklädda in på bara kroppen och förnedras av det pånyttfödda Hälsingborgslaget. Från Olympias gröna matta får Ängelholmarna återvända till hemstaden med 1-5 i resbagaget. Ordet underskattning är nog ett ord, som passade väl hemma i referatet till denna match. John Eriksson gjorde ÄIF: s mål på straffspark. Kritiken från signaturen ”Sen” var inte nådig:

”Men att lag låter sig gripas av en sådan nervös rädsla som igår bemäktigade engelholmarna, hör väl till sällsyntheterna i en seriematch. Men detta är ingen ursäkt. Det tyder på att det är något fel i mekanismen/…/Kuggen, som brast igår var framförallt halvbackskedjan. Centerhalv var under all kritik – sämste man på plan/…/vänsterhalv måste öva sig i starter. 100-metersfarten har han annars/…/Detta må vara engelholmarna en avis till en smula övning i allmän idrott och gymnastik/…/en så svag punkt som ch och vy igår duger dock ej, om det är meningen att bevara en plats i sydsvenska serien till en kommande säsong.”

En halv revansch blir det på hemmaplan mot Stattena. 1-1 slutar kampen efter mål av Ottosson på inlägg av Ekelin.

”Engelholm visade prov på en energi, framåtanda och fysisk uthållighet i gemen, som alltjämt torde göra laget till ett av de farligaste – även för de s.k. skolade bollekarna”. En angenämare kritik än förra omgången således och signaturen ”Sen” fortsätter med sina kryptiska kommentarer eller vad sägs om följande:

”Krister och Nisse böra träna start- och sprinterlopp, den förra även höjdhopp”.

Halmstads BK blir en övermäktig motståndare för de ÄIF i den följande omgången. På Ängelholms vackra idrottsplats betvingar det blåklädda Halmstadslaget Ängelholms stolthet med 3-1. Bruno Svensson placeras åter, som centerback och får beröm för sin insats. August Bengtsson saknas i de den främre linjen, vilket beklagas av journalisten. ”Jonne” gör, som så många gånger, förr hemmalagets mål.

Reportern ondgör sig över publikens uppträdande:

”Domaren var svag/…/Han förstörde genom sina domslut/…/publiken, som dock bort lägga en smula sordin på sina känslor. Vad tjänar det väl till att protestera under sådana former? Vad vinnes därmed? Jo, publiken får dåligt rykte. Bort med sådana fasoner! Ett harmset utrop eller en spydig anmärkning till grannar och närstående är stridens hetta intet att säga om, men demonstrationer eller försök till sådana efter matchen måste i tid stävjas.”

Ett starkt nederlagstippat ÄIF åker den 12 september till Malmö för match mot MFF. Flera av spelarna tjänar för tillfället ”Kronan” och därför tvingas lagledningen att avisera ett lag med flera reserver. Ett klart nederlag anses därför, som oundvikligt. Troligtvis var ryktet, om reserver något överdrivet för ÄIF klarar sig bra och lyckas via 1-1 ta en poäng med sig hem till Ängelholm. Det blev en försvarens match helt igenom och resultatet ansåg båda sidor vara fullt rättvist. Gästernas mål gjordes av Helmer Ekelin.

I det rikstäckande Idrottsbladet skriver man under rubriken ”Uppfriskande” om matchen. Här följer ett stickprov ur referatet:

”Engelholmarnas spel hör inte till den mera graciösa sorten, de leka sig inte fram med korta markpassningar i luckorna i motståndarnas försvar. Nej, här spottar man i nävarna och friskar på med ballongbollar, nickar och baksparkar tills man får lädret i önskad närhet av fiendemålet, då det skjutes så att armar och ben, kängor, grästorvor och målvakt ryker i nätet. Understundom följer också bollen med. Sådant är uppfriskande att se på och sådant kan många gånger åstadkomma, underbarare saker i en serietabell än nonchalant och mjäkigt promenadspel av ett s.k. bättre lag.” Krister Persson i målet uppmärksammas speciellt. Så här skrev Idrottsbladet om honom:

”målvakten, som nästan borde komma i åtanke vid nästa Carnegiemedaljutdelning för sina livsfarliga räddningar.”

ÄIF spelade efter sina resurser. Med ett tätt försvarsspel och med snabba kontringar lyckades man överraska sina motståndare. Ett ganska modernt spelsätt, skulle dagens tränare tycka men på den tiden uppfattades det som tämligen primitivt.

Till matchen mot Halmia kommande omgång dyker en nygammal spelare upp. Det är Karl-Erik Tengvall, som uppenbarar sig på vänsterytterplatsen. Laget hade i sin helhet, från målvakt räknat, följande utseende:

”Krister, Karl och Nisse Persson, G. Lundahl, Bruno Svensson, Otto Andersson, Helmer Ekelin, John Eriksson, Ottosson, Ove Nilsson samt Karl-Erik Tengvall.”

Det ser länge bra ut efter ett tidigt ledningsmål av Tengvall men Halmia är det, för dagen det klart bättre laget och vänder också matchen till seger med 2-1.

ÄIF har problem med sitt anfallsspel och nio gjorda mål på åtta matcher talar ett tydligt språk.

Man får lita till ett starkt försvar men följden av detta blir, att man spelar för många oavgjorda matcher och det leder inte till någon topplacering.

Den 26 september gästas idrottsplatsen av jumbolaget Varbergs GoIF. Annonsen förtäljer, att det före fotbollsmatchen genomförs tävlingar i ”Allmän idrott”. Den, som ville se matchen fick betala 1 krona, om man var vuxen och 35 öre, ifall man var barn.

August Bengtsson återinträder i laget efter skada annars ställer man samma lag på benen, som mot Halmia.

ÄIF vinner med 4-1 men gör knappast en övertygande insats utan får långa stunder finna sig i att bli utspelade. Effektiviteten är det dock inget fel på. Målen görs i tur och ordning av, Ekelin, Tengvall, Ottosson samt återigen Ekelin.

Söndagen den 3 oktober spelar ÄIF borta mot MBI. Malmölaget får revansch för nederlaget i Ängelholm. Segersiffrorna skrivs till 4-2. Det var, enligt Engelholms Tidningens utsände, en spelmässigt bedrövlig match, där gästerna beskrivs, som samma gamla sparklag som förr.

ÄIF leder i halvtid med 2-0 men lägger sig sedan på försvar och det straffar sig. Anfall är som bekant bästa försvar. När sedan laget missar en straff så är den dagen förstörd. Nu fanns det bedömare, som hade en helt annan åsikt om matchens kvalitet. Läs här vad S.D. S skribent tyckte:

”En så intressant och spännande match som denna hade man – med förlov sagt – inte väntat av dessa båda lag/…/Engelholm, som annars inte skämmer bort publiken med något mera ordnat spel, bjöd i går på riktigt vackra kombinationer.” Frågan man måste ställa är:

Hade herrar journalisterna sett samma match?

Höstsäsongen 1926 går mot sitt slut. Endast tre matcher återstår före vinteruppehållet. I den första möter Ängelholmarna IFK Malmö, som man vann över på bortaplan. ÄIF ställer upp med samma lag, som mot Varberg och MBI.

Det stormar på idrottsplatsen den 10 oktober men matchen spelas likväl, vilket upprör signaturen ”Sen”, som i sitt referat skriver:

”Det är fullkomligt barockt att sända ut pojkarna att spela fotboll i full orkan, i piskande slagregn på en fullständigt oskyddad bana. Ledningen borde känna så mycket ansvar, att den vid ett tillfälle, som detta, i tid ingripit och uppskjutit matchen.”

Om matchen skriver han bland annat:

”Engelholmarna gjorde sportsligt sett en storartad prestation och överträffade malmöborna i fysisk uthållighet, i humör och gåpåarlusta.”

Men Fru Fortuna skrattade hemmalaget i ansiktet. Två slumpmål, som med vindens hjälp söker sig in bakom Krister Persson förstör dagen för Ängelholm. Så tycker i alla fall den något subjektive journalisten på Engelholms Tidning. Det bör tilläggas, att Tengvall gjorde hemmalagets enda mål.

Den näst sista seriematchen för året spelas mot Lunds BK ute på ”Ljungen” Bruno Svensson och Lundahl spelar inte, istället går ”Kille” Wahlqvist och Ove Nilsson in i laget.

Turen sviker de ”vit-svarta”. Trots stort spelövertag lyckas man inte få bollen i nätet. Stolparna och ribban tycktes hela tiden var i vägen för hemmalagets skott och därför slutar matchen 0-0.

Otto Andersson utses tillsammans med en lundaspelare till kampens två bästa spelare.

I sportreferatets avslutning kan man skönja en viss oro från pressmannens sida:

”Engelholm hade nog varit förtjänta av segern, men laget hade förlorat stilen och den gamla lejonklon, som förr brukade visas, i synnerhet i andra halvlek, saknades totalt idag.”

Så är det dags för höstens finalmatcher i Sydsvenska serien. Den sista omgången spelas söndagen den 24 oktober och ÄIF möter IFK Helsingborg på Nya idrottsplatsen. Brynolf Ekelin gör högst sensationellt comeback i Ängelholmslaget. Hans stjärna är i dalande och Brynolf är inte längre given i IFK Norrköpings startelva. Vad, som får honom, att komma tillbaka till Ängelholm går inte, att utläsa i tidningen och det görs heller ingen stor affär av, att han kommer tillbaka. Nu behövde ÄIF verkligen en ny kedjeledare, Ottosson, som lett kedjan under hösten hade de senaste matcherna fått en förödande kritik och det kan vara en anledning till, att man kallade på ”Målaren”.

ÄIF: s startelva hade följande utseende:

”Krister, Kalle och Nisse Persson, G. Lundahl, Bruno Svensson, Otto Andersson, Helmer Ekelin, John Eriksson, Brynolf Ekelin, August Bengtsson samt Karl-Erik Tengvall.

Trots den bitande höstkylan hade hela 552 själar hittat vägen ut till ”Ljungen”. Hemmalaget hade revansch, att utkräva. Det förnedrande 1-5 nederlaget i Helsingborg satt hårt fast i minnet. Det blir, enligt referatet, en lysande tillställning med gästerna, som det dominerande laget. Men hemmalagets försvar bestod det elddop, som det utsattes med glans. Kalle var för dagen den bäste. Otto Andersson, som nu betraktas, som föreningens bäste fotbollsspelare, utses till planens bäste aktör. Joel Ekelin, som han kallas för i referatet, (han var döpt till Joel Brynolf) var välkänd och fick utstå en intensiv närmarkering. Han visade dock prov på ett bra passningsspel även om skribenten klandrar honom för att ensidigt slå de flesta passningarna mot högerkanten. Där hade han sin broder Helmer så det var kanske inte så konstigt. ÄIF tar överraskande ledningen genom August Bengtsson och det efter endast 2 minuter. Helsingborgarna kvitterar strax före pausen och tar sedan ledningen 9 minuter in på den andra halvleken. Slaget tycktes nu vara förlorat. Hemmalaget tvingades dessutom, att spela med tio man efter det att August Bengtsson dåliga knä hade gjort sig påmint. ÄIF tog emellertid fram den berömda ”lejonklon” och kämpade tappert, vilket gav resultat i form av ett kvitteringsmål

inspelat av vänsterytter Tengvall strax före slutsignalen. Sista chansen i matchen hade Storekelin men han fick se sitt skott pareras strax intill ena målstolpen av en utmärkt Helsingborgsmålvakt.

En match återstod dock, det var en pokalmatch mot Halmstads AIS. Den första matchen under våren hade, som tidigare nämnts Engelholmarna vunnit. Ett reservbetonat ÄIF förlorar med

0-1. Nu avslöjas det också, att ”Målaren” är otränad efter en skada, som han åsamkat sig under spel med IFK Norrköping. Han lyckas ändå vid ett par tillfällen skjuta iväg ett par av sina ”patenterade mörsare”.

ÄIF leder, trots förlusten, kampen om det vackra vandringspris, som lagen tävlar om men endast på bättre målskillnad. 

Epilog 

”Engelholms Idrottsförening” hade för första gången tagit steget upp i elitfotbollen. Laget var utdömt på förhand men genom en okuvlig vilja och mängder av energi men också med en skicklighet, både tekniskt och taktiskt lyckades de vit  svarta, som kallades så efter sin klädsel, att utmana etablissemanget i de större städerna.

Laget hade på tretton matcher 11 poäng tre matcher hade vunnits, fem spelats oavgjort samt fem förlorats. Målskillnaden var 18-22. Häri låg, som jag tidigare nämnt, klubbens dilemma. ÄIF var svåra, att besegra men hade tyvärr svårt att själva avgöra en match till sin fördel, vilket naturligtvis hade att göra med bristande erfarenhet.

Den lilla klubben från den lilla staden (drygt 5000 invånare) i Nordvästra Skåne hade fått en plats på den svenska fotbollskartan. Man kallades för ”Kometen från Ängelholm”. Nu var frågan:

Skulle man kunna behålla sin plats i elitfotbollen?