Idrottskrönika 17 1926 del 1

Prolog

 

Idrottsplatsen hade kostat 8982 kr, att bygga. En oerhörd stor summa pengar för en liten fattig förening, som ÄIF. I dagens penningvärde motsvarar beloppet nästan det tjugodubbla och då skall man veta, att i stort sett allt arbete utfördes av ideella krafter. Idrottsplatsen var inte komplett. Det saknades läktare och riktiga omklädningsrum men pengarna var slut så färdigställandet fick anstå. Den nya idrottsplatsen, som byggdes på Engelholms Ljung[1] borde ha döpts till Ljungvallen och namnet användes också emellanåt i slutet av tjugotalet.

 

ÄIF: s hade blivit ett etablerat lag, strax under eliten, kring mitten av tjugotalet. Ängelholmslaget fick våren 1926 möjligheten, att kvalificera sig till ”Sydsvenska serien”, vilket då var den andra nivån i seriesystemet. De övriga lagen i denna kvalifikationsserie var, IS Göta från Helsingborg, IF Landskrona, Arlövs Boll och Idrottsförening, Höganäs BK samt Gymnastik och Atletklubben Enighet från Malmö.

ÄIF startar kvalserien på bortaplan, med ett lokalderby, mot den gamla antagonisten Höganäs Bollklubb. Förhandsreferatet i Engelholms Tidning avslutas på följande sätt:

”Engelholmarna resa, säkerligen åtföljda av en manstark hejarklick, nyfiken att se, hur laget ser ut, när det morskar upp sig. Att man inte väntar sig någon seger kan för ÄIF endast vara till en eggelse.”

Men ÄIF vann med 1-0. Starkt uppbackade av supporters från hemstaden åstadkom det starkt nederlagstippade Ängelholmslaget något som, av pressmannen, betecknades som ett mirakel.

Laget hade följande utseende från mål räknat:

Krister Persson, Kalle Persson, Nisse Persson, Kristoffersson, Berg, Lundahl, Ove Nilsson, Helmer Ekelin, John Eriksson, Bruno Svensson samt Ragnar Borglin.

Segerskytt var det ene av två nyförvärv från IFK Helsingborg, John Eriksson. Den andre nye spelaren, backen Kalle Persson, för övrigt broder till backkollegan Nisse, gjorde en lysande match.

Den filosofiskt lagde journalisten var begeistrad av det han såg och lät språket flöda fritt från hjärtat:

”De gåvo aldrig tappt. Den vilja till seger, som man anade hos var och en av de gamla mannarna behärskade i icke mindre mån debutanterna. Det låg en fläkt av vårfriskt och ungdomligt raljeri i spelet, som allt för länge saknats och som icke kunde undgå att fängsla”.

Föreningens första kvartalsmöte 1926 blir dramatiskt. Mångårige sekreteraren Frithiof Jönsson begär vid mötet, att få en telefon eftersom han ringer många samtal för klubbens räkning. Ett synnerligen modest önskemål, kan man tycka men anhållan avslogs enhälligt. Konsekvensen blev ödesdiger. Frithiof avsade sig samtliga uppdrag i föreningen och de var många. En värdefull medarbetare hade gjort sitt. Det gamla uttrycket att ”snålheten bedrar visheten”, blev med all tydlighet åskådliggjort denna aprilkväll 1926.

En olycka kommer sällan ensam. Samma dag, som det olycksaliga kvartalsmötet hölls anmälde Höganäs BK ÄIF för att i helgens match ha använt två inte spelklara spelare.

I sin anmälan hävdade HBK, att de båda debutanterna Persson och Eriksson fortfarande tillhörde Helsingborgskamraterna. Efter några veckors bävan kunde emellertid Ängelholms-ledningen pusta ut. Höganäs protest ogillades och poängen stannade kvar hos de vit-svarta.

Nästa match går även den mot ett Höganäslag men nu mot kamratlaget. Från förra laguppställningen saknas Kristoffersson och Borglin. De ersätts med Sture Lindqvist och Gösta Liljekvist. Matchen ingår i spelet om Skånska mästerskapet. Över 600 har sökt sig ut till den nya idrottsplatsen men de blir grymt besvikna. ÄIF kan inte upprepa sitt storspel från föregående vecka utan faller platt till marken. Nederlaget skrivs till 1-4. Bruno Svensson gör hemmalagets mål på ett fräsande långskott. Till och med ett så säkert kort, som Nisse Persson kom den här dagen till korta.

Resekostnaderna var alltid ett problem för klubbarna och det gladde säkert mången kassör, när Skånes enskilda järnvägar det här året föreslog en rejäl rabatt till klubbarna. Det var Skånes Fotbollförbund, som hade förhandlat fram, att alla deras medlemföreningar skulle få åka från en plats till en annan ”fram och åter på enkel biljett”, som det stod i texten. Förutsättningen var emellertid, att man måste var minst 11 resanden.

Tanken var god men de, som ägde spåren d v s Statens Järnvägar, var inte lika givmilda så rabatten slutade på ca 35 %. Trots allt en mycket god hjälp för en ansträngd klubbekonomi.

Nästa match i kvalserien går mot Malmölaget Enighet, som i vår tid mest är kända för sina framgångsrika brottare. Borglin återtar sin plats i forwardslinjen. I övrigt aviseras samma lag som veckan före. Förhoppningen är att det åtminstone skall bli en poäng till ÄIF och det blir det. Det blåser halv storm så det blir inte mycket av skönspel. Nyförvärvet på centerplatsen John Eriksson gör två mycket vackra mål varav det sista på frispark. Slutresultatet 2-2 anses, som mycket rättvist även om det är ÄIF, som dominerar andra halvlek i kraft av den starka vinden. En ny okänd junior debuterar på högerinnerplatsen och premiären bedöms av expertisen, som mycket lovande. I tidningen kunde man läsa att ”han spelade med både beräkning och elegans”.

Kommande söndag åker Ängelholmslaget på långfärd till Landskrona för att där möta jumbolaget LIF. En lätt seger, kan man tycka men det blir en jämn och spännande tillställning, som det gästande laget vinner med tre mål mot två. Landskrona visar sig vara ett respektlöst lag och tar snabbt ledningen med 2-0. John Eriksson och Helmer Ekelin ser emellertid till att Ängelholmarna kan åka hem med tre värdefulla poäng i bagaget. Ekelin gör två mål och Eriksson ett och efter tre matcher toppar ÄIF serien tillsammans med Göta, Helsingborg.

Under rubriken, ”Pokalmatch imorgon”, inbjuds Ängelholmarna till stormatch på nya idrottsplatsen den 9 maj. En firma vid namn Fr. Peterson har skänkt ett vandringspris och det är Halmstads AIS, en gammal bekant, som kommer på besök.

Halmstadslaget, som nyligen besegrat Halmstads Bollklubb skulle tävla med ÄIF om de vackra statyetterna, som under veckan ställts ut i Fr. Peterssons herrekiperingsaffärs skyltfönster.

Inte bara en vinnarpokal skall delas ut även individuella priser till det segrande laget. Speciellt lagets kapten skulle uppmärksammas.

Det är en allvarlig uppmaning, som journalisten riktar till hemmalaget i förhandsreferatet:

”ÄIF: s ledarställning i kvalifikationsserien förpliktar, och då laget verkligen synes ha vissa utsikter att placera sig i toppen här, torde man kunna ta för givet, att varje man i morgondagens kamp skall lägga in all sin energi för att hävda sin ställning och därmed göra sin första inteckning i pokalen.”

Det var inget fel på ”Lergökarnas” energi. John Eriksson och hans anfallskamrater har en riktig julafton. HAIS försvar läcker, som ett såll och ÄIF vinner med hela 6-1. ”Johne” gör egenhändigt fem av målen. Det sjätte gjordes av den ovan nämnde okände debutanten på högerinnerplatsen, som således gör sitt första mål för de ”vit-svarta”.

Efter matchen överlämnade ÄIF: s ordförande ingenjören Gunnar Wallin de fina priserna till hemmalaget.

Kvalifikationsserien går vidare och med stor framgång för ÄIF.

Arlöv och Göta besegras i de två kommande matcherna. De förra betecknas, som det bästa lag, som besökt ”nya idrottsplatsen” men Malmölaget får åka hem med 1-2 i bagaget.

John Eriksson och Helmer Ekelin briljerar enligt skribenten med sitt kunnande men det var två andra spelare, som stod för målskyttet. Kalle Persson fick äran, att lägga en straff efter det att ”Johne” behandlats ”alltför vårdslöst av en motståndarback”. Utan pardon satte han bollen i ena hörnet målet utan chans för gårdvaren i Arlöv. Segermålet sköts in av den ännu inte namngivne högerinnern. En spelare, som även han begåvas med stora lovord är den gamle trotjänaren Bruno Svensson, som nu tycks gå mot en ny vår.

Matchen mot Göta blev en ren seriefinal. Matchen spelades i Ängelholm och Göta ansågs vara stora favoriter till segern och därmed serieledning. Hemmaidolerna överraskar dock stort och vinner med 2-1. Helmer Ekelin blir inför 500 entusiastiska åskådare stor hjälte när han lyckas göra båda målen men priset till bäste hemmaspelare går till backen Kalle Persson, som beskrivs som en ”effektivt rensopande kvast”. Han får 125 av publikens röster mot vänsterinnern Bruno Svenssons 74 och högeryttern Helmer Ekelins 70.

ÄIF leder, när fem matcher återstår, serien före Höganäs BK och Göta, Helsingborg.

Engelholms Idrottsförening anordnar sedvanliga festligheter under pingsthelgen och platsen för festen är som vanligt Tullakrok. Utöver dans och andra traditionella festligheter arrangeras ett långlopp på cykel. 10 mil skall avverkas på vägarna, enligt följande sträckning, ”Engelholm-Tunneberga-Krapperup-Höganäs-Engelholm”.

På programmet står också det 15000 meter långa s.k. ”Munka Ljungbyloppet”, som hade anordnats sedan 1911.

Kvalserien omfattar bara fem lag och därför spelar ÄIF en del träningsmatcher för att bibehålla formen.

Den 22 maj möter, ett något reservfyllt Ängelholmslag, Klippans BoIF. Matchen förloras överraskande med 1-2. Uppseendeväckande är att av de tre straffar, som Ängelholmslaget tilldelas missas samtliga. Reservmålvakten i Ängelholm, den tillfälligt avdammade Karl Sköld, ansågs vara bäste man på plan. Bruno Svensson gör hemmalagets mål. En nyttig förlust tyckte reportern, ”då nu engelholmarna påmindes om sin egen dödlighet och det fördömliga i allt själviskt spel”. Nu kunde väl detta vara förlåtet, tyckte han vidare, eftersom ”förlusten trots allt var värdefull som en väckarklocka, inför viktigare matcher”.

En vecka senare reser man till Varberg för att där möta Varbergs GoIF. Hallänningarna spelar i Sydsvenska serien, dit ÄIF försöker kvalificera sig så det bör bli en bra värdemätare anser Engelholms Tidning.

ÄIF ställer upp i stort sett ordinarie, bortsett från ”peralbinjären” Nisse Persson. Det blir en ny förlust med 1-2, trots en massiv Ängelholmspress under den andra halvleken. Enligt skribenten blev ÄIF bortdömda:

”I andra halvlek lågo engelholmarna betydligt över så gott som hela tiden men resultatet uteblev, icke minst på grund av domarens partiskhet. Sålunda hade engelholmarna bort ha tre straffsparkar, vilka domaren emellertid på något outrannsakligt sätt förvandlade till frisparkar utanför straffområdet.” Det var synd för ÄIF hade verkligen behövt träna på straffsparkar. Ragnar Borglin gjorde ÄIF: s enda mål på passning från Helmer Ekelin.

Den tredje juni spelar det ”vit-svarta” laget från ”Lergöksstaden” åter mot Göta. Nu har Ängelholmarna chansen att rycka i kvalserien. En, enligt förhandsreferatet, oviss kamp där dock ÄIF ges goda chanser till poäng. Laget hade följande uppställning från mål räknat:

”Krister Persson, Karl Persson, Nisse Persson, Liljekvist, Joel Berg, Lundahl, Helmer Ekelin, ”Kille” Wahlqvist, John Eriksson, Bruno Svensson samt Ragnar Borglin.

Ersättare för den exercerande Nisse P ifall han inte skulle dyka upp var Sture Lindqvist. Den lovande junioren Evert Johansson fick också han medfölja som reserv.

Artikeln avslutas som följer:

”En manstark hejarklack, som nog skall veta söka elda de sina till seger, lär enligt säkra uppgifter medfölja”.

Nisse Persson lyckades ta sig till Helsingborg, vilket var en lycka för Ängelholmslaget. Han utsågs till bäste man på plan och hade stor del i ÄIF: s poängkap i lejonets kula.

ÄIF spelade utmärkt och borde ha avgått med segern men otur och en domare, ”som inte var vuxen sitt värv”, förhindrade att rättvisa skipades. Ängelholmarna hade det mesta och bästa av spelet och blev, enligt signaturen Stål, bestulna på en straffspark. Rubriksättningen i Engelholms Tidning, ”Ny poängvinst för ÄIF”, tyder dock på att resultatet sågs, som något positivt för fortsättningen.

Den 6 juni spelas nästa match i kvalserien och då mot Arlöv. Matchen betraktades, som oviss. Visserligen vann ÄIF sin hemmamatch mellan dessa två lag men Arlöv var då, enligt Engelholms tidning, reservspäckat och tros nu med ordinarie lag kunna bjuda favoriterna från Ängelholm, ett betydligt starkare motstånd.

ÄIF visar prov på god moral nere i Arlöv och vänder ett 0-1 underläge i paus till seger med

2-1. Arlövs vänsterhalv är så vänlig att han bistår med kvitteringsmålet i början av andra halvlek. Uppmuntrade av detta anfaller Ängelholmarna lite vildsint och lämnar stora hål i sitt försvar. Efter 25 minuter tar hemmalaget ledningen och det ser ut som om de ”vit-svarta” skall få åka hem utan poäng. De, enligt redaktören, vältränade Ängelholmspojkarna ger emellertid inte upp utan kontrar, i slutet av matchen, in två snabba mål genom sin specielle målskytt John Eriksson. Den trehundradehövdade publiken applåderade artigt gästerna för ett väl förrättat värv. Serien är nu inne i ett avgörande skede. ÄIF leder med tre poäng före Höganäs BK och båda dessa kombattanter möte i nästa omgång. Seger där och vägen till den hägrande Sydsvenskan ligger öppen för ”Lergökarna”.

Matchen spelas onsdagen den 9 juni. I Engelholms Tidning ges matchen ett stort utrymme i två förhandsreferat. Matchen betraktas som ”den verkliga finalen i serien”. Vinner ÄIF så är Höganäs borta från striden om seriesegern och ÄIF tycks då enkelt kunna vinna kvalserien men skribenten varnar:

”Dock, ingen potentat är nyckfullare än den s.k. fotbollsgudinnan, som är ett fruntimmer av mycken ibeständighet.” Nu är matchen inte helt avgörande för hemmalaget, vilket journalisten påpekar. Han hoppas på ”en vacker fight, vid vilken alla tidigare publikrekord kommer att falla”. Speciella arrangemang utlovas för att de invaderande Höganäsborna skulle

”kunna få en oträngd plats varifrån de kunde följa spelet över hela plan”.

Matchtiden var utsatt till kl. 7.15 e.m. Under rubriken ”Matchen”, spekulerar vår redaktör vidare om vad som eventuellt sig utspela skall:

”Engelholmarna tro på seger. Höganäsarna tro också på seger/…/Vårdslösar inte försvaret eller spelar övermodigt - mitt på planen – och kan Lundahl med biträde av den slitstarke Bruno hålla Höganäs farliga högervinge i schack samt Krister till yttermera visso spelar med den rätta gymnastiska ackuratessen och påpassligheten mellan stolparna lära väl, trots allt, engelholmarna inte sakna chanser/…/Vi tro ingenting. Men vi hoppas/…/Engelholmarna tro emellertid på seger, och tron kan försätta berg, t.o.m. gruvliga berg. Det bör tippare och vadhållare ha i minnet. Liksom att högmod går före fall.”

Drabbningen hade hög prioritet. Skåneboll hedrade tillställningen med närvaro av sina högsta potentater. Den internationellt meriterade Helsingborgaren Otto Olsson var utsedd till rättskipare.

ÄIF ställde upp med samma lag, som i matcherna mot Göta och Arlöv.

Det blir en lysande föreställning inför en tusenhövdad åskådarskara.

ÄIF vinner med 2-0 men ”gruvlaget” bjuder på ett starkt motstånd. Segern anses rättvis men något för stor. Matchhjälte, som så många gånger tidigare, blev John Eriksson med sina två mål. Han var utan tvekan den störste favoriten hos hemmapubliken. ”Johne” fick också priset, en bägare, som matchens bäste spelare men många andra gjorde storstilade insatser. I resumén nämns speciellt backkämpen Nisse Persson, halvbackarna Lundahl och Liljeqvist samt ”yrvädret på högerkanten Helmer Ekelin.

Men bäst av alla aktörer på plan ansågs ändå domaren Otto Olsson vara. ”Han märktes knappast under matchen och tilldrog sig odelad beundran för sin utmärkta rättskipning.”

Det kan tilläggas, att samme Olsson följande söndag, i Köpenhamn, dömde landskampen mellan Danmark och Holland. Det var verkligen smickrande för Ängelholms Idrottsförening, att få sig en sådan rättskipare tilldelad. Nu ledde ÄIF kvalserien med fem poäng före Höganäs och det återstod två matcher att spela.

Det fanns verkligen skäl, att fortsätta festligheterna och det gjorde man också uppe i Tullakrok där, ”kassören ställt till med jazz”, vilket måste ha varit en sensation, eftersom den musikgenren var en helt ny företeelse i vårt land vid den här tiden.

Att matchen betraktades som en stor händelse vittnar en artikel införd två dagar efter matchen under rubriken:

”Lite efterskörd från seriematchen i Engelholm”:

”I Höganäs gick det på onsdagsaftonen knappast att uppbringa en bil och av de 878 betalande åskådarna vid matchen kan man räkna med ett par hundra höganäsare/…/Varje kvart anslog denna tidning ställningen och vid vårt kontor å Höganäs N stod i två timmar en tät åskådarskara, som med spänning svängande mellan hopp och förtvivlan avläste de lakoniska men vältaliga rapporterna.”

Nu var allt inte blodigt allvar. Två dagar efter den ”stora” matchen spelades på Ängelholms idrottsplats, ”En rolig match”.

Det är de gamla kämparna från ”förr”, som skall möta föreningens mycket framgångsrika juniorlag. Ändamålet med matchen var att få in pengar till klubbens sjukfond. Det var en väldigt god tanke från föreningens sida, att stötta sina spelare vid sjukdom eller skada.

En skada förorsakad genom fotbollsspel ansågs dessutom av flertalet i dåtidens samhälle, som något mycket onödigt. Medlidande med dem hade nog bara de, som älskade fotbollen över allt annat.

Så här målande beskrivs ”oldboyslaget”:

”Karl Ekroth, Sigfrid Åberg – vänsteryttrarna med den hyperfarliga snabbheten –

Wallin, tungviktaren, Fr. Peterson, god exponent för Halmstadsfotbollen, G. Ellerstrand, mindre oldboy, mera hård – följd av yrkets finesser – ”Sönnar”, som inte behöver någon presentation, Robert Andersson, Gustaf Hansson och Kollberg, som väl ännu en och annan gång sätter foten till, Kalle Nilsson, vars mål i kväll blir trådlöst/…/men för säkerhets skull har man även utvalt en stark linjereserv eller vad sägs om, J. Brattström, H. Nilsson, August Bengtsson och Friberg.”

Näst sista omgången i kvalserien blir avgörande. Både ÄIF och HBK vinner sina matcher och därmed är saken klar. Ängelholmarna har skaffat sig ett ointagligt försprång.

ÄIF besegrar jumbolaget Landskrona IF med 3-1. Det blåser halv storm på ”Ljungen” men trots detta har nästan femhundra personer kommit till idrottsplatsen för att heja fram sina favoriter. Siffrorna ljuger en aning för det var ”kattens lek med råttan”. Spelet blev hasardbetonat. Pressmannen konstaterar, att ”endast tack vare vinden och en god goalkeeper, vilken hade en anmärkningsvärt god placeringsförmåga i förening med en fenomenal tur, undgick Landskrona en katastrof”. Han konstaterar vidare att ÄIF hade 20 öppna målchanser men mer än tre mål mäktade hemmalaget inte med. Nisse Persson korades återigen till planens kung av publiken men signaturen ”sen” ansåg att vänsterhalven i ÄIF, Lundahl, borde fått den vackra statyetten.

Den 20 juni spelar ÄIF sin sista match i kvalserien. Det sker i Malmö mot den klassiska klubben Enighet, som kanske mer är känd för sina goda brottare.

Matchen hade, som tidigare sagts, ingen betydelse för seriens utgång men det var säkert av stor vikt för ÄIF, att gå obesegrade genom tävlingen och därmed bevisa, att det inte var slumpen, som hade hjälpt fram laget till ”Sydsvenskan”.

Omkring 30 nedresta och i staden befintliga f d Ängelholmare var på plats för att följa det, som av tidningsmannen beskrevs, som ”ett mellanting mellan polo och s.k. slätharvning”.

Nisse Persson dominerar än en gång det ”gröna fältet”, i en i övrigt slätstruken match. Andra Ängelholmsspelare, som nämns är Lundahl och Bruno Svensson.

Lokalpressen hade väntat sig mer av de överlägsna serievinnarna men ansåg att de kunde ursäktas av det dåliga vädret och av att de faktiskt redan hade seriesegern i hamn och man hyllade spormannamässigt ”Lergökarna”, som värdiga vinnare av kvalifikationsserien våren 1926.

Slutställningen blev som följer:

 

 

Spelade

Vunna

Oavgjorda

Förlorade

Målskillnad

Poäng

Engelholm

    10

    8

      2

    0

19 – 9

    18

Höganäs BK

    10

    7

      1

    2

23 – 12

    15

Göta, Hbg

    10

    4

      3

    3

29 – 12

    11

Arlöv

    10

    2

      3

    5

24 – 26

      7

Enighet

    10

    3

      1

    6

16 – 34

      7

Lanskrona IF

    10

    0

      2

    8

16 – 34

      2

 

 



[1] Engelholms Ljung omfattade dagens, Egna Hem, Epadalen samt Södra Utmarken.