Idrottskrönika 16 1925 del 2

ÄIF fick ingen hjälp av staden vid uppförandet av den nya idrottsplatsen, bortsett från marken, som av stadsfullmäktige betraktades som mer eller mindre värdelös. Frågan om kommunernas roll vid byggande av nya idrottsplatser var i fokus vid mitten av tjugotalet. Den snabbt växande sporten behövde ordentliga anläggningar för sin utövning. Så långt hade de flesta arenor uppförts genom föreningsmedlemmarnas uppoffrande arbete. Vid ett riksmöte i Stockholm i mitten av juni detta år diskuterades anläggnings- och ekonomifrågor. Frågan om idrottsplatsernas kommunalisering ledde till en livlig debatt. Diskussionerna mynnade ut i att en resolution antogs som innebar:

”att kommunerna i så stor utsträckning som möjligt måtte övertaga det ekonomiska ansvaret för redan befintliga idrottsplatser samt bidraga till skapandet av nya sådana.”

Frågan var mycket omstridd och ett antal reservationer mot resolutionen lämnades in.

Något man vid mötet var rörande överens om var, att den förhatliga s.k. ”nöjesskatten” borde avskaffas. Pengarna som staten håvade in behövdes till klubbarnas verksamheter och utveckling. ÄIF var en förening, som drabbats hårt av denna pålaga (se krönikan 1920-21) och ÄIF: s styrelse jublade säkert åt den kritik, som mötet riktade mot denna skatt: 

”Det måste riktas ett skarpt klander mot den inkonsekvens, som det innebär, att myndigheten med den ena handen lämna idrotten medel, medan de med den andra, draga medel därifrån.” 

Före sommaruppehållet åkte ÄIF till Klippan för en vänskapsmatch. Klippan fick revansch för nederlaget i DM-matchen tidigare under året. Segersiffrorna skrevs till 2-1.

Andra omgången i ”Pokalserien 1925” startade den 12 juli och ÄIF mötte Göta, Helsingborg, på bortaplan. Göta fick sin upprättelse för vårens möte och vinner med 2-0. Resultatet kunde, enligt rapporten, varit, ”ett om icke omvänt så åtminstone ett oavgjort resultat hade varit en rättvisare mätare på spelfördelningen”.

”Storekelin” spelade inte på grund av skada, som han åsamkats vid en match i allsvenskan mot Eskilstuna men laget fick beröm för sitt spel i alla fall och artikeln avslutades på följande hoppfulla sätt: 

”Med en smula mera träning skola emellertid engelholmarna med den energi, och det humör, de igår visade, väsentligen kunna förgylla upp sin en smula bleknande bollstjärna.” 

Följande söndag kom Höganäs BK till Nya Torg för seriematch. Hemmalaget ställde upp med ett, får man förmoda, efter deras förra mötet, revanschsuget gäng, Krister Persson, Helmer Wahlöf, Nisse Persson, ´Kille´ Wahlqvist, Henning Nilsson, Lundahl, August Bengtsson, Bruno Svensson, Ove Nilsson, Helmer Ekelin samt Ragnar Borglin.

Ängelholmarna vann med förkrossande 7-2 i en värme, som av redaktören beskrevs, som tropisk. Överlägsenheten var total och egentligen gjorde laget 10 mål men tre underkändes för offside. Det är lätt, att föreställa sig hur det var att spela fotboll på Nya Torgs gräs- och grusplan i en sådan hetta men ”Lergökarna” var vana och hittade lätt bland tuvor och andra ojämnheter. I och med segern klättrade ÄIF upp till en andra plats i serien tätt skuggande Stattena IF.

En vänskapsmatch spelades den 24 juli mot Helsingborgs Boll- och Idrottsförening. Otto Andersson ersatte Wahlqvist, i övrigt var det samma lag, som mot Höganäs. Resultatet redovisades inte i Engelholms Tidning.

Klubbarnas reservlag möttes veckan efter och då tillämpades för första gången vid match i Ängelholm den nya offsideregel, som infördes 1925 och som gäller än idag. Det blev färre avblåsningar och fler mål precis som man hoppats men resultatet 5-3 till Helsingborgarna berodde inte bara på den ändrade regeln utan även på, som skribenten lite syrlig kommenterar, ”hemmamålvaktens benägna bistånd ”.

Serieledarna Stattena var nästa motståndare för ÄIF. Ängelholmarnas lag var något förändrat jämfört med föregående match. Sköld, den gamle målvakten gjorde tillfälligt comeback och Brynolf Ekelin var tillbaka efter sin skada.

Det gästande laget, Ängelholm, bjöd tufft motstånd men fick se sig besegrat med 2-0.

Något oförtjänt, enligt referatet, dessutom var hemmalagets ledningsmål en solklar offside.

Domaren fick betyget, ganska svag, av signaturen Stål.

Ekelin senior gavs inget utrymme. Han var vid det är laget kartlagd av ÄIF: s olika motståndarna men trots det så envisades hans kamrater i laget med att hela tiden försöka spela honom i både möjliga och omöjliga lägen.

Förlusten innebär, att ÄIF föll ned till fjärde plats i tabellen.

Under rubriken ”Idrott hemma och borta” refererades en match, som ÄIF spelade i Halmstad den 22 augusti. Ängelholmslaget hade under fotbollens barndom ett regelbundet fotbollsutbyte olika Halmstadslag. Denna gång gällde det Halmstads Allmänna Idrottssällskap, HAIS.

Matchen slutade 0-0 men det saknades inte målchanser. Det blev, enligt tidningsmannen, ”en orgie i sumpade måltillfällen”. Det var framförallt det gästande lagets centerforward, som gjorde sig skyldig till detta. Hans namn nämndes inte i artikeln men så här beskrevs hans insatser i artikeln: 

”Engelholms center var rent av en mästare i att kunna undvika att göra mål. Så gott, som allt vad han tog för sig misslyckades.” 

Jag är ganska säker på att det inte var Brynolf Ekelin. Till bäste man på plan utsågs Ängelholms vänsterback Nisse Persson.

ÄIF: s sista hemmamatch, i Pokalserien, mot Höganäskamraterna den 6 september 1925 sammanföll med ett historiskt ögonblick. Nya Torgets tid, som stadens idrottsarena var över. Ängelholms nya idrottsplats stod klar för invigning följande veckoslut.

ÄIF vann matchen mot IFK Höganäs med uddamålet av fem. Gästerna ledde med 2-0 i paus men ”Kotorgets terräng” gynnade, de med underlaget vana ”Lergökarna”. Slutresultatet 3-2 innebar, att Ängelholmarna försvarade sin fjärdeplats i serien.

Så var det stora ögonblicket inne, det som fotbollsspelarna och friidrottarna i Ängelholm, liksom alla i staden gästande idrottsmän så länge längtat efter. Det förhatliga ”Kreaturstorget” skulle äntligen ersättas med en ”riktig” idrottsplats. Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva det slit och den uppoffring, av ideellt arbetande, som idrottsplatsens tillkomst inneburit.

Invigningen sammanföll med den stora höstfesten söndagen den 13 september och festligheter blev det både på nya idrottsplatsen och i ”Tullakrok”.

I en stor annons i Engelholms Tidning från den 10 september kunde man läsa om hela evenemanget. För fotbollens del blev invigningsmatchen mot Hallandsmästarna Halmstads BK, huvudattraktionen och den rubricerades, som ”årets förnämsta fotbollsmatch”.

Ville man vara med om hela festen så fick man, som vuxen betala 1 krona och 25 öre och som barn 0.40 öre.

Anta, att en familj bestod av två vuxna och fem barn, vilket inte var ovanligt vid den här tiden så innebar det en kostnad för hela festen på 4 kronor och femtio öre i bara inträden. Detta under ett år, när dagsförtjänsten för en manlig och kvinnlig arbetare var 5,23 respektive 3,51 kronor. Det är lätt, att inse vilka prioriteringar en arbetarfamilj i det läget måste göra.

Idrottsplatsens fullbordande sammanföll i stort sett med föreningens tjugoårsjubileum. Det var en fin anläggning, som hade anlagts och den blev startpunkten för en lång framgångsperiod, för Ängelholms Idrottsförening, som i stort sett skulle sträcka sig ända fram till 1940.

Vädret var inte nådigt dagarna före men invigningsdagen klarnade det upp och solen lät sina varma strålar falla ner över ”Lergökastaden”. Vid inspektion av planen matchdagen ansågs denna befinna sig i ett så utomordentligt skick, ”att den t.o.m. överträffar Olympias plan”.

Omslaget i väderleken var en skänk från ovan och helt nödvändig för att få god publik- tillströmning, för att som redaktören uttryckte det: 

”Det är inte småsmulor i kallt guld den nya idrottsplatsanläggningen har slukat och skall arbetet även i fortsättningen kunna bedrivas i något så när normal takt kräves det sannerligen en kraftig flod i dess kassa.” 

Det var ingen billig invigning, som klubben satte i verket. Upp emot 100-tal idrottsmän från Skåne och Halland var denna dag ÄIF: s gäster. Utöver fotboll, friidrott och brottnings-uppvisning genomfördes ett långlopp på cykel. Ett trettiotal cyklister hade att avverka följande runda, Ängelholm-Krapperup-Höganäs-Helsingborg-Ängelholm.

Invigningsmatchen mot Halmstads BK blir sportsligt ingen succé. ÄIF historiska laguppställning från mål räknat var:

Krister Persson, Wahlöf, Nisse Persson, ´Kille´ Wahlqvist, Henning Nilsson, Otto Andersson, August Bengtsson, Ove Nilsson, Gyhlén, Helmer Ekelin samt Ragnar Borglin.

Det blev något av ett antiklimax. ÄIF var totalt chanslösa och förlorade med hela 6-0. Ängelholmarna var tekniskt sett helt underlägsna sina mer berömda motståndare. De enda ÄIF: arna, som omnämndes i positiva ordalag var Nisse Persson och August Bengtsson. Den senare, mer känd som ”Sudden”, blev utsedd till matchen mest taktiske spelare. Hur detta var möjligt, när man tillhör ett lag, som blivit avklädda in på bara kroppen, kan man fråga sig.

Men förlusten bleknade i ljuset av, att Ängelholm äntligen hade fått en fullvärdig idrottsanläggning. Det var en stolt föreningsordförande och tillika en av de mest drivande krafterna bakom idrottsplatsprojektet, Nils Gunnar Wallin, som under publikens ovationer kunde förrätta prisutdelning och hålla sitt avslutningsanförande.

Halmstadslaget HAIS återgäldade ÄIF: s augustibesök i ”Laxastaden” och kom till den nya idrottsplatsen söndagen den 20 september. Det skamfilade Ängelholmslaget hoppades naturligtvis på upprättelse för invigningsdagens förnedring men av det blev det intet.

Idrottssällskapet från Halmstad vann full välförtjänt med 4-3. Ängelholmarnas målvakt Krister Persson blev hårt kritiserad och journalisten frågade sig hur det var ställt med den gode målvaktens kondition. Backarna Berg och Persson fick också sin beskärda del av kritiken. För den firade stjärnan Nisse Persson var det en ovan situation. Till bäste man i ÄIF utsågs August Bengtsson, som tycktes ha gått mot en ny vår så här i mitten av tjugotalet.

Hemmalagets mål gjordes av nämnde Bengtsson, Ove Nilsson samt den nya förmågan Gyllén.

Den tredje matchen på den nya arenan spelades mot Landskrona IF en vecka senare. Även denna match slutade med förlust, nu med 2-1. Signaturen, ”Sen”, tyckte att ÄIF, nederlaget till trots, var på väg uppför formmässigt. Han hade synpunkter på lagets sätt att förbereda sig inför matcherna och efterlyste en mer seriös inställning till träning hos många av spelarna. August Bengtsson verkade vara sportjournalisternas favorit och fick ännu en gång epitetet ”bäste man på plan”. Den nye spelaren Gyllén fick däremot utstå mycket kritik från experterna vid sidan om planen. Han ansågs vara alldeles för vek och oteknisk för detta sammanhang. Åskådarnas synpunkter på Gyllén kommenterades av skribenten på följande sätt: 

”Att gamla fotbollspelare bland publiken inte begriper, att han inte blir bättre genom begabbande tillrop vittnar inte fördelaktigt om kamratskapet.”   

ÄIF: s mål gjordes av Ove Nilsson på straff.

Det blev således ingen revansch för vårens uddamålsnederlag och ”Sen” hade en teori om att det var ovanan vid riktigt gräs, som gjorde att hemmafavoriterna inte riktig lyckades, ”trots en energisk insats”. Året sista match på nya idrottsplatsen den 11 oktober spelades mot Åstorps Idrottsförening, som så långt inte hade skördat några större framgångar och som egentligen ansågs vara en alltför svag motståndare för ÄIF: a-lag. Detta var blott andra gången, som Åstorpslaget var på besök i Ängelholm. Första mötet, som avgjordes 1923, slutade med hemmaseger med hela 6-2 och då var det Ängelholmarnas b-lag, som representerade ÄIF.

ÄIF ställer upp med, ett delvis nykomponerat lag, som från målvakt hade följande formering, Karl Sköld, Berg, Nisse Persson, Helmer Wahlöf, Henning Nilsson, Lundahl, August Bengtsson, Helmer Ekelin, Folke Palmqvist, Borglin samt den comebackande Karl-Erik Tengvall.

Matchen slutade något överraskande 2-2 och fortfarande hade ÄIF inte vunnit någon match på den nya arenan. Högersidan i försvaret med Berg och Wahlöf blir hårt kritiserade. Den förre fick, enligt journalisten ta på sig båda Åstorps mål. Wahlöf klandrades för sina högljudda och, enligt skribenten, felaktiga direktiv till sina lagkamrater. Ekelin gjorde hemmalagets båda mål, det sista endast sju minuter före full tid.

Det, som saknades hos Ängelholmslaget, var utan tvekan en ”kedjeledare” av klass.

När ÄIF: s lagledning ögnade igenom lokaltidningens sportsidor dagen efter matchen mot Åstorp kunde de med saknad läsa följande:

”I söndags spelade det svarta laget (AIK, min kommentar) på Stadion mot Norrköpings-kamraterna. Man beredde sig allmänt på en dunderseger. Efter första halvleken hade emellertid Norrköpingslaget ledningen med 1-3. F.d. engelholmaren Ekelin spelade in de båda första målen.”

ÄIF: s representationslag spelade ytterligare två matcher denna höst. Först mot IFK Höganäs på bortaplan, en match som Ängelholmarna vann med 6-2. I sista matchen för säsongen var det meningen, att ÄIF skall möta IFK Helsingborgs a-lag men till Ängelholmarnas besvikelse ställde Helsingborgarna endast upp med sitt b-lag. Matchen spelades på grund av höstrusket på Nya Torg. Förutsättningarna var alltså inte de bästa Tre av ”Lergökarnas” spelare uteblev av okänd anledning. Möjligtvis var det på grund av bristande motivation. De tre, Otto Andersson, Helmer Wahlöf och Helmer Ekelin, klandrades offentligt i media. Lagledningen fick även de utstå kritik.

”Den saknar tydligen den pondus, som krävs gentemot vårdslösa och självständiga spelare.”

På höstkanten detta år fördes en diskussion i kring Sydsvenska seriens[1] kvalitet. Många hävdade, att en ren Skåneserie skulle bli bättre än den kombination mellan Skåne- och Hallandslag, som avverkades 1924/25. Bland de Skånelag, som nämndes med respekt och föreslogs få delta i kommande års ”Sydsvenska” var Ängelholms Idrottsförening och de båda Höganäslagen.

ÄIF: s reservlag förde en anonym tillvaro under detta år och uppmärksamheten från lokaltidningen var därtill blygsam. Under våren spelade andralaget matcher mot, Höganäs BK, IFK Höganäs, Stattena IF, Svedberga GIF, Helsingborgs BOIS samt HIF: s ”ynglingalag”.  Matcherna mot Höganäslagen rapporteras inte i Engelholms tidning. I de övriga fyra kamperna blev det förlust med 3-4, 1-2, 2-3 respektive 0-5.

På initiativ av HIF startades efter sommaren en reservlagsserie för, att ge de olika lagens reserver kontinuerlig och bättre matchträning. I serien spelade utöver ÄIF, de båda Höganäslagen, HIF: s ”ynglingalag”, Helsingborgs BOIS samt Stattena. Några större framgångar för b-laget under hösten blev det inte, dock avslutades året med två vinster. Detta mot Höganäslagen, BK och IFK, 3-1 respektive 5-0 slutade dessa drabbningar. Sin bästa match för året gjorde ÄIF: s b-lag mot Halmia, som i augusti besegrades med 2-1.

I b-lagets vårmatch mot HIF: s ynglingalag belyste reportern på ett tydligt sätt ÄIF: s problem med spelaråterväxten: 

”Engelholms defekta reservlag spelade igår mot HIF: s ynglingalag och förlorade med 0-5. Laget behöver nytt blod och bättre blod. Det finns ett par små goda juniorer bland Engelholmskamraterna, som gott kunde prövas. Men även samskolan har ett par lovande juniorer.” 

IFK Engelholm skrev jag om i en tidigare krönika (1915) men det laget hade säkert ingen som helst koppling till den förening, som uppträdde under 1925. Troligtvis var det senare laget från början en utbrytning från ÄIF. Det var missnöjda juniorer, som inte gavs chansen till spel och därför startade de sin egen fotbollsförening.

I en artikel från den 16 maj kunde man emellertid läsa, ”att Engelholmskamraternas juniorer har övergått till faderstjället.” ÄIF fick på detta sätt ett efterlängtat och välbehövligt tillskott av unga spelare. ÄIF hade inte haft ett juniorlag av klass sedan framgångsåren i slutet av tiotalet.

Ängelholms IF: s juniorlag fick nu även en ledare och eldsjäl i den gamle målvakten och sedermera domaren Calle Nilsson. Under hans ledning spelade laget fem matcher under hösten. Av dessa vann man fyra och förlorade en. Den mest meriterande segern togs mot HIF-juniorerna på Nya Torg den 16 november. Segersiffrorna, som av skribenten bedömdes såsom välförtjänta skrevs till 2-1.

I artikeln kunde man läsa, ”att det väl knappast var väntat att hemmapojkarna skulle förmå hålla stånd mot juniorlaget ur Sveriges f.n. framgångsrikaste klubb”.

IFK Engelholm fortsatte trots förlusten av sina juniorer med sin seniorverksamhet. I juni spelade de mot Örkelljunga, Bjärnum och Svedberga, i juli avverkades Nyvång två gånger om. Därefter nämndes inte IFK Engelholm mer i lokalpressen under detta år.

Vad jag kan utläsa i Engelholms Tidning så hade de sin hemmabana ute på Havsvbadsplanen[2]

I en annons i tidningen den 5 juni kallades medlemmarna till sammanträde och träning ”å Havsbadsplanen”. 

Epilog

Så var fotbollsåret 1925 till ända. ÄIF tycktes stå på det första trappsteget till en framgångs-period. Trots mycket blandade resultaten så andades det optimism i klubben. Huvudskälet till detta var naturligtvis den nya idrottsplats, som invigdes i september. Nu hade Ängelholm fått en idrottsplats värdig spel i högre sammanhang. Spelarmaterialet bedömdes såsom något ojämnt och en del av utövarna började komma lite till åren. Därför var bildandet av ett nytt juniorlag av stor betydelse för den framtida verksamheten.

Intresset för fotboll växte lavinartat och det fanns en del, som såg en fara i att ”unga män ägnar alldeles för mycket tid åt detta flärdfulla nöje”.

Publikens uppförande i samband med matcherna sågs även det som ett problem och hade, enligt en del tidningsmän, ett dåligt inflytande på de unga.

I en artikel från den 5 oktober skriver signaturen Pg följande: 

”Det ligger nästan något onaturligt i det intresse, som koncentreras kring dagens seriematch mellan HIF och Örgryte IS på Olympia.”

/…/ det förefaller, som om intresset för fotbollsspelet utbreder sig med alltför lavinartad fart för att i fortsättningen kunna bli bestående/…/ att extratåg anordnats från Göteborg till Helsingborg medförande 1200 själar, och med ordinarie tåget från Engelholm kl. 9.55 f.m. följde åtta personvagnar 300 resande/…/ Av de 1200 skånegästerna uppgivas de 200 ha varit nyktra, vilket får anses vara hedervärt/…/ Förut har icke 200 fotbollsåskådare skådats nyktra av Pg.” 

De må ha varit onyktra men några huliganer var de knappast och ordningen kunde med lätthet upprätthållas av några stadiga poliskonstaplar.

Spelarnas uppförande på plan belystes också det i tidningarna. Detta var i och för sig inget nytt men nu försökte distriktsförbunden att ta ett krafttag mot ”buset på plan”.

Som exempel på detta kan ges matchen i Pokalserien den 19 juli mellan Ängelholms IF och Höganäs BK. ÄIF vann, som bekant matchen med förkrossande 7-2. Under matchen uppförde sig Höganäsarna mycket illa, vilket medförde att domaren Hr. Nils Nilsson från Helsingborg gjorde en anmälan till Skånes Fotbollsförbund. Det var speciellt laget centerforward och tillika lagkapten Oscar Johansson, som pekades ut. Detta anses dubbelt allvarligt eftersom, ”ett dylikt hedersuppdrag borde givit vederbörande ambition till ett bättre förvaltande av uppdraget”.

Skånebolls styrelse diskvalificerade nämnde Johansson för en tid av tre månader. Dessutom tilldelades samtliga spelare men även ”reseledaren” i Höganäslaget en varning för sitt uppförande.

Styrelsen avslutade sin dom med följande allvarsord: 

”Må detta beslut utgöra en kraftig varning till samtliga våra bollspelare att alltid iakttaga ett städat och sansat uppförande vid utövande av sin idrott.” 

Matchen mot HIF: s reservlag den 24 maj och som rubricerades, som ”Rugby på Kreaturstorget”, var ett annat exempel på grova övertramp mot de gentlemannamässiga principer, som var så väsentliga vid fotbollens introduktion men vad jag vet blev det inga konsekvenser för de inblandade efter den matchen.

[1] Sydsvenska serien var en av flera regional serier under den nystartade Allsvenskan.

[2] Låg på ängen framför ”Isbitarnas” lokal, där ”Friskis och Svettis” sommartid har haft sina aktiviteter. En gång platsen för Ängelholms Simstadion.