Idrottskrönika 15 1924 del 2

Arbetet med den efterlängtade nya idrottsplatsen ute på ”Ljungen”[1] fortsätter och beskrivs på följande sätt i lokaltidningen:

”Täckdikningen är nu klar. Schaktningen av 400-metersbanan är i det närmaste slutförd, ca 100 stängselstolpar gjutna, 300 träd planterade m.m.”

Föreningen får inget ekonomiskt stöd och får helt förlita sig på sin egen möjlighet, att dra in pengar.

Under rubriken, ”Tjugonde århundradets match”, görs det i Engelholms tidning reklam för en jippomatch mellan ÄIF: s oldboyslag och ett lag bestående av ”f d men inte alltför gamla fotbollsspelare i klubben”. Hela laget är hämtat från gymnastikförbundets motionsavdelning.

Avkastning från arrangemanget går oavkortat till uppförandet av den nya anläggningen.

Veteranlaget ställer upp från mål upp, som följer:

”Erik Carlsson, Karl Nilsson, Gustav Hansson, Robert Andersson, Arvid Nilsson, Hjalmar Johansson, Hjalmar Johansson(caféinnehavaren), G Wallin, S. Åberg, S. Friberg samt Carl Ekeroth.

I motionslaget lägger jag märke till några av spelarna i ÄIF: s första juniorlag från 1915/16, som Ellerstrand, Dalfelt, Bergdahl samt Nordlund.

Många av ”kämparna” hör till den trogna publikskara, som vid ÄIF hemmamatcher ljudligt brukade uttalade sig om aktörernas agerande på ”banan” och skribenten fäller lite spydigt följande kommentar om laget:

”om de spela lika bra, som kritisera, komma de säkerligen, att uträtta underverk.”

Ängelholmarna uppmanas, ”att ta med sina mest givmilda känslor” och gå och titta på drabbningen.

Nästa ”riktiga” fotbollsmatch spelas mot Lunds BK den 20 juli. Lund tar ledningen på en straff, som ”endast domaren kan förklara” men ÄIF kommer tillbaka och den ”usla matchen” slutar 2-2 efter mål av Palmkvist på straff samt August Bengtsson. Journalistens avslutande kritik är inte nådig:

”Kunna Engelholmarna verkligen inte sätta upp ett ordinarie lag, som kan vinna en match för en gångs skull.”

ÄIF tar till sig kritiken på ett riktigt sätt och krossar sensationellt HIF: b med 7-1. Det är en seger, som genljuder i hela trakten. De elva, som står för bedriften är:

Karl Sköld, Nisse Persson, Joel Berg, Otto Andersson, Folke Palmkvist, ”Kille” Wahlkvist, Bruno Svensson, August Bengtsson, Helmer Ekelin, Ragnar Borglin samt Gustav Andersson, den senare är en ny förmåga på vänsterytterplatsen. Den sedermera legendariske ”Kille” Wahlkvist, som skulle göra många år i ÄIF: tjänst börjar nu på allvar, att konkurrera om en plats i laget. Av det ”gamla gardet” verkar Helmer Wahllöf nu ha lagt ”fotbollskängorna” på hyllan. ÄIF: s mål görs av, Ekelin 3, Palmkvist 2 samt Bengtsson 1 mål. Trots den målmässiga överlägsenheten var spelet jämt fördelat, enligt referatet. På planen presterar helsingborgarna bättre men den talrika publiken kan, liksom journalisten, konstatera, att ”Engelholm åstadkom ett synnerligen effektivt spel och att sammansättningen av laget torde vara nära nog det bästa Engelholmarna kunna få ihop.”

Domare var, som så många gånger förr, ÄIF: s gamle gårdvar Carl Nilsson, som denna dag dock ”verkade vara en smula osäker med offside”.

Den gode Carl får dock revansch, när han dömer en match mellan Höganäs BK och Stattena i ”Pokalserien”. I Engelholms Tidning kunde man, dagen efter, läsa följande:

”Domare Carl Nilsson från Engelholm, befäste ytterligare sitt goda anseende som sådan”.

Höganäs vinner med 3-2 och tar med den segern hem 1924: års turnering.

I samma omgång förlorar ÄIF mot Klippan med 2-1.

Under den märkliga rubriken ”En polomatch på Engelholms Nya torg ” refereras ÄIF:s match mot Hässleholmskamraterna den 18 augusti.

Matchen karaktäriseras, som ”två pololags muntra lek i vattnet”. Torget liknade allt annat än en fotbollsplan, vilket i och för sig hörde till vanligheterna men den här dagen ”såg torget ut, som en dypöl och spelarna plaskade omkring därute såsom förhistoriska skepnader”.

ÄIF spelade dock bra och ”presterade under en 20 minuters tid en både vacker och effektiv uppvisning i det ädla sparkandet”. Slutresultatet 9-2 talar sitt tydliga språk.

Helmer Ekelin börjar axla broder Brynolfs mantel på allvar och gör hela 5 mål. De andra görs av Palmkvist 2 samt Borglin och Berg ett vardera.

”I den omväxlande terrängen på Nya Torg i Engelholm förlorade igår engelholmarna en fotbollsmatch.” Så inleds ett fotbollsreferat den 1 september. Matchen gick mot Helsingborgs Boll- och idrottssällskap och ÄIF förlorar med 5-4. Kritiken mot ”Kotorget” återkommer ständigt i reportagen.

Det var ett ”onödig och oförtjänt nederlag”. Ett omvänt resultat hade, enligt reportern, varit det korrekta. Hemmalagets mål fabriceras av Ekelin 2, Palmkvist 1 samt Svensson 1 mål. Fotbollen hade redan på 1920-talet många supporters, i Helsingborg fanns ett företag, Millidinfabriken, vars direktör i sin ungdom varit en ivrig ”fotbollssparkare”. Hans klockarkärlek till sporten fick honom, att 1924 skänka ett antal vackra pokaler. På ett antal utvalda matcharenor, i Skåne, skulle dessa dyrgripar tillfalla den bäste spelaren i hemmalaget.

Så även i spelet om den så kallade ”Leotolpokalen”, som detta år får stor uppmärksamhet i pressen. I Engelholms Tidning presenteras dagen första matchen, de blivande motståndarna IS Göta från Helsingborg. De sägs var ”en alltför stark motståndare för ÄIF och att publiken gör bäst i, att förbereda sig på ett nederlag”. Fast redaktören ger Ängelholmarna en liten chans på grund av ”deras vana vid terrängfotboll”.

Spelarna, som skulle tävla om klenoden var från mål räknat:

Krister Persson, Joel Berg, Nisse Persson, ”Kille” Wahlqvist, Henning Nilsson, Otto Andersson, Bruno Svensson, August Bengtsson, Helmer Ekelin, Ragnar Borglin samt Gustav Andersson.

Matchen, som spelas söndagen den 14 september blir en succé för ÄIF. Inspirerade av, att kunna hemföra den vackra pokalen lyfter sig varje spelare i ”Gröntröjorna” ett snäpp och presterar det bästa spelet på mycket länge. Ett sällsynt vackert spel, för att vara på ”Kreaturstorget” blir den stora publikens belöning men det är en dyrköpt seger.

I sportreferatet kan man läsa, som följer:

”Och det spel helsingborgarna med sin av allt att döma större träning satte i scen till att börja med kom alla goda lokalpatrioter att hysa allvarlig byxångest för stadens heder, ära och värdighet.”

Nåja både äran och byxorna räddades, eftersom ÄIF lyckas betvinga sina motståndare med 4-3.

Målen exekveras av Helmer Ekelin två, August Bengtsson ett samt den i sista stund insatte

Johannes Kollberg, ett mål. Den senare, som ersatte den justerade Nisse Persson, visade, att han inte hade förlorat sin forna säkerhet från elva meter.

De främsta aspiranterna för utnämningen bästa hemmaspelare, enligt pressmannen, var Kollberg, Krister Persson, ”Kille” samt Helmer Ekelin. Den senare vann publikens omröstning ett, enligt nyhetsbladet, ”populärt val till en sällsynt sympatisk spelare”.

Det är andrakammarval[2] söndagen den 21 september. Valdeltagandet i Ängelholms stad är, som vanligt vid, den här tiden högt. Hela 71,9 % av väljarkåren lägger sin röst. Den viktigaste händelsen denna söndag utspelas dock inte i vallokalen utan på Nya Torg.

”Debaclet i Helsingör”, förlust 1-4 hade inte glömts. Nu skulle ”dansken” ha stryk.

I Engelholms Tidning förannonseras kampen så här:

”I morgon torde emellertid revansch komma, att utkrävas i den för ett stilla guerillakrig särdeles lämpliga torgterrängen” Det var ord och inga visor!

Någon vacker fotboll blev det inte så på så sätt fick avisan rätt. Det var en hård och brutal kamp där Helsingör fotbollsmässigt kom helt till korta. Dansk fotbolls goda rykte fick den dagen en rejäl törn i ”lergökastan”. ÄIF ställer upp med ett blandat a- och b-lag och av den anledningen blev underhållningsvärdet, enligt signaturen ”News”, starkt begränsat. Det fanns dock ljuspunkter. ”Lille Ekelins finurliga krumbukter med danskarna vunno allas- utom danskarnas gillande.”

Otto Andersson, vanligtvis vänsterhalv, gör en bejublad insats som sista utpost.

Resultatet 3-0 var, enligt publicisten, klart i underkant.

Fotbollen var från början en sport för gentlemän. Det var naturligtvis viktigt, att vinna men inte till vilket pris, som helst. En gentleman fick aldrig dra fördelar av t ex felaktiga domslut. Dock fördes det långa och intensiva diskussioner om spelets karaktär, efter hand som sporten förråades. På tjugotalet levde emellertid ursprungstankarna fortfarande kvar.

ÄIF följande match mot Helsingborgs Bollklubb ger tydliga besked om detta. En Helsingborgare med smeknamnet ”Tjabo” fick den föga avundsamma äran, att exekvera en ”feldömd” straffspark. Denna sköt han högt över mål och pressmannens kommentar om straffskytten var följande:

”Till hans förtjänst bör också räknas, att ha bränt en feldömd straffspark åt pipan”.

ÄIF får också de en möjlighet från elva meter. Palmkvist missar densamma men den döms att gå om med motiveringen, att en helsingborgare stod på fel sida bollen. Bortalaget protesterar och får medhåll av hemmalaget. Så här refererar journalisten upplösningen av straffdramatiken, när Joel Berg träder fram för att slå ”stramaren”.

”Berg tycktes mena, att nåd skulle gå före rätt för hur skall man annars kunna förklara, att han förpassade bolluslingen ut till hörnflaggan”.

Kampen slutar med seger för ”gröntröjorna” med 5-2. Ett bra resultat med tanke på, att laget fick spela första halvlek med tio man. I den andra inträder Palmkvist på banan och då vänder matchbilden. Underläge 1-2 förvandlas till en seger med 5-2.

Ekelin gör sin vana trogen mål. Denna gång två stycken, Berg och Svensson vardera ett medan den siste målskytten förblir okänd.

”Kille” Wahlkvist, Nisse Persson, Helmer Ekelin och Otto Andersson är de, som skribenten ger högst betyg.

Säsongen börjar gå mot sitt slut. ÄIF spelar det här året ytterligare fyra matcher. Två gånger möter man IFK Höganäs med lika många vinster, som följd. I Ängelholm blir vinstsiffrorna 4-2 och i Höganäs 3-2. Matchen i Ängelholm beskriv, som en just och trevlig match mellan två reservfyllda lag. ”Legökarnas” Joel Berg har lagt den gröna matchtröjan och istället tagit på sig sin domarmundering. I en lättdömd match får han idel rosor för sin insats.

August Bengtsson och ”Lillekelin” gör vardera två ”strutar”.

Bäst i Ängelholm var Krister Persson i mål samt Otto Andersson på vänsterhalvbacken.

Kamraternas främste var ”den lille vänsterbacken, som bör ges en eloge för sina snabba och rena sparkar”.

Dusten i Höganäs blir kvalitativt mycket bättre enär de båda lagen nu ställer upp med, i stort sett ordinarie uppställningar. Svensson, Ekelin och Borglin delar broderlig på ÄIF: s målskörd.

A-laget spelar sin näst sista match för spelåret 1924 söndagen den 26 oktober på Nya Torg mot det andra Höganäslaget, Bollklubben, som nu rankas, som ett av de bättre lagen i Skåne. HBK får åka hem med svansen mellan benen. Signaturen Snap, betraktar ÄIF: s seger med 5-2, som en första klassens sensation. Årets sista a-uppställning hade följande utseende:

Krister Persson, Nisse Persson, Johannes Kollberg, Otto Andersson, Folke Palmkvist, ”Kille” Wahlqvist, Bruno Svensson, August Bengtsson, Joel Berg, Helmer Ekelin, Ragnar Borglin.

Målskyttar för hemmaidolerna är i tur och ordning, Berg, Ekelin, Kollberg på straff, Ekelin igen och sist Bengtsson. ÄIF kostar på sig, att bränna två straffar varav en av Kollberg, som skjuter ”himmelshögt” över. Den andre straffmissaren skonas av Snap och nämns inte vid namn. Höganäs får kritik för sitt hårda spel men publicisten konstaterar att, ”ruffspelet i slutet av matchen var både ineffektivt och ödesdigert och resultatet var odiskutabelt”.

En parantes och något av antiklimax blir säsongens sista match för representationslaget.

Årets andra match mot Helsingborgs Bollklubb blir, enligt Snap, en match helt utan intresse. Ängelholmarna tycks med några undantag när vara helt avsaknad av motivation, trots att man hade revansch att utkräva. Nederlaget på 2-1 är i underkant och det är endast tack vare den unge målvakten Krister Perssons heroiska insats och Palmkvist kämpahumör, som förlustsiffrorna hålls nere. Joel Berg blir den, som gör a-lagets sista mål för året.

Årets avslutande match på ”Kotorget” spelas så sent, som den 16 november mellan ÄIF: s reservlag och HIF: s ynglingalag. ”Snap” är ytterst kritisk HIF:s laguppställning.

”Avser HIF, att med namnet Ynglingalag ange, att det är sammansatt av juniorer så bör de också tillse, att det verkligen är juniorer. De gästande spelarna voro nästan utan undantag större och kraftigare än ÄIF: s elva pojkar”.

Det visar sig också, att några av spelarna hade spelat för Helsingborgs Bollklubb i deras match i Ängelholm söndagen innan så det fanns fog för kritik.

Hemmalagets bäste spelare är den unge målvakten, som trots förlusten med 2-0 får lysande vitsord. Än mer imponerande blir hans insats, då tidningen avslöjar, att det var hans andra match för dagen. På förmiddagen hade han vaktat Samrealskolans mål mot Helsingborgs läroverk. Den matchen vann Ängelholm med 4-2 så Kristers dag var nog räddad trots allt.

Epilog

En ny generation fotbollspelare är på väg, att ta över i ÄIF. Spelare som, ”Kille” Wahlkvist, Helmer Ekelin, Krister Persson, Nisse Persson, Ragnar Borglin och Otto Andersson, alla födda under 1900-talets första decennium, har nu etablerat sig men än hänger de ”gamle” med. Spelare, som Joel Berg, Johannes Kollberg, August Bengtsson, Folke Palmkvist och Bruno Svensson visar på planen, att de ännu duger.

Den nya idrottsplatsen börjar ta form och med den är skammens tid snart förbi. ÄIF kan verkligen se framtiden an med tillförsikt. De riktigt stora framgångarna väntar runt hörnet.

Det här året startar den första allsvenskan i fotboll och i den spelar av Skånelagen, HIF, Landskrona och IFK Malmö. Landskronas inträde var något märkligt. Platsen fick man på bekostnad av Fässberg, som storklubbarna inte ville ha med eftersom de ansågs attrahera publiken i alltför ringa omfattning. Landskrona med sin nya fina idrottsplats var då ett mycket bättre alternativ. Det var pengarna, som styrde, då, som nu. Ängelholms representanter i serien var de forna ÄIF spelarna Axel ”Massa” Alfredsson i HIF och Brynolf Ekelin i IFK Norrköping och båda gör de stor succé.

Den 20 december friges Adolf Hitler, efter att ha avtjänat endast ett år av ett femårigt fängelsestraff för kuppförsöket i München 1923. Ett ödesdigert beslut, som det skulle visa si

[1] Området mellan Ängelholms tätorts, dåvarande, södra gräns och Vegeå kallades sedan 1700-talet för Ljungen.  Platsen för den blivande idrottsplatsen låg inom Engelholms Ljung.

[2] Den gamla ståndsriksdagen gick i graven i juni 1866 och ersattes med en tvåkammarriksdag, som skulle bibehållas fram till och med 1970.