Föreningshistoria Rögle BK del 3

Ishockey 1960-talet

Den första storhetstiden

När decenniet inleddes var Rögle Bandyklubb(RBK) ett högst beskedligt lag, som spelade i division 3 södra Götaland. I samma serie spelade Jonstorp, IFK Helsingborg, Skånes Fagerhult, Tyringe och Glimåkra. Ishockeyn i Skåne dominerades helt av Malmö FF men aktiviteten och intresset var stort för sporten. Det spelades ishockey på de mest exotiska platser såsom Skånes Fagerhult, Munka Ljungby, Mörarp, Stidsvig och Torekov.

Jonstorp dominerade den nordvästskånska ishockeyn. Rögle fick ännu så länge nöja sig med att spela ”andra fiolen”. I Jonstorp byggdes en konstfrusen ”hockeyrink” 1957, den andra i Skåne. Det hade gett klubben ett försprång. Men andra tider skulle komma och mannen bakom Rögles metamorfos var Gösta Carlsson, i folkmun bara kallad för ”Pollenkungen”.

Det var en man med visioner. En var att skapa ett storlag i ishockey i Ängelholm. Det var inte många i ”Hockeysverige”, som trodde på den idén. Experterna hade sedan länge konstaterat att i Skåne kan man inte spela ishockey. Gösta hade följt bandyn och ishockeyn i Rögle periodvis och hade ett stort idrottsintresse i allmänhet och nu ville han bevisa motsatsen.

Under senare delen av 1962 kom diskussioner igång om att bygga en kombinerad lagerlokal och ishall. Mellan jul- och nyår 1962 togs beslutet, som innebar att AB Cernelle byggde Vegeholms ishall. Hallen kom att användas som lagerlokal för Cernelles pollen under sommarhalvåret och för Rögles verksamhet under vinterhalvåret. Arenan kunde ta drygt 6000 åskådare, de flesta stående och kostnaden blev totalt 1,2 miljoner. Hallen var landets femte inomhusarena och Skånes nionde konstfrusna ishockeybana. Vid invigningen den 13 oktober 1963 kom 5796 betalande åskådare. Hela området kring hallen var belamrat med bilar uppskattningsvis drygt 2000. Premiärmotståndare var svenska mästarna Djurgården med många landslagsmän i sin trupp. Sven ”Tumba” Johansson, Roland ”Honom” Stoltz, Lasse Björn och ”Lill-Stöveln” Öberg m.fl. Att det blev storstryk, 1-17, spelade mindre roll denna kväll, då Jan Bokelund blev Rögles förste målgörare i den nya hallen vid ställningen 0-16.

Ishockeyförbundet arrangerade tidigt landskamper i Vegeholmshallen Först ut var Sovjetunionen den 9 december 1963 och i december 1964 kom Östtyskland. Matchen mot ryssarna, med storheter, som Konovalenko, Ragulin, Alexandrov, Majorov satt länge kvar i minnet hos publiken. Även Sverige hade ett namnkunnigt lag, Leif ”Honken” Holmqvist, Lennart ”Klimpen” Häggroth, Håkan Wickberg, Lennart ”Tigern” Johansson för att nämna några. Även Skåne var representerat genom Malmö FF: s Per-Ove ”Putte” Brännström, naturaliserad skåning, ursprungligen från Skellefteå. Drabbning med den ”ryske björnen” slutade 2-2. Senare skulle också TV-pucken spelas i arenan.

1964- 65 inleddes den stora satsning, som på två år skulle föra RBK från den tredje divisionen till en mittenplacering i division 1. Tommy Höglin och Björn Johannesson var de första stora värvningarna. Klubben anställde för första gången en tränare. På hösten 1963 anlände Marty Quirk, en canadensare från Montreal, universitetsutbildad, amatörboxare och älskare av Hemingway, till RBK. Han blev mäkta imponerad av den nya ishallen och av vad Gösta Carlsson och hans medhjälpare på kort tid hade åstadkommit. Marty spelade en väldigt dominerande roll i laget och vann också skytteligan med 31 gjorda mål. I referaten efter varje match fick han stora rubriker. Under Ouirks ledning blev Rögle BK snabbt det dominerande ishockeylaget i Nordvästra Skåne. Efter säsongen 63/64 åkte han tillbaka till University of Michigan för att fullfölja sina studier. Tanken var att han skulle återvända med så blev det inte.



Kanadensaren Marty Quirk hälsas välkommen, som RBK:s nye tränare av Börje Svensson i hatt.


Des Moroney och Arne Wickström, lärare och lärjunge.

Intresset i media för Rögle var stort men en del negativa skriverier förekom också. I en artikel, i februari 1964, kallades laget för ”Håll-igång-klubben Rögle BK”. Men faktum var att tack vare satsningen hade ishockeyintresset ökat lavinartat i ängelholmstrakten. I klubben spelade 240 ungdomar i 16 pojklag. RBK organiserade de första ishockeyskolorna på vår breddgrad och allt berodde på tillkomsten av isstadion. Publikt var det också en succé.  Rögle hade blivit hela bygdens favoritlag och ishockeyfrälsta sökte sig, match efter match, till ”isladan”.

I mars 1964 sa Gösta Carlsson ”att Rögle inom ett par tre år skulle vara med i hockeyns stora sammanhang”. I slutet av juli 1964 kallade Carlsson till presskonferens. Des Moroney, succétränare i Leksand och Fagersta presenterades som ny spelande tränare. Moroney var hetlevrad och engagerad och ibland rann sinnet över. Något oförtjänt fick han då ett rykte, att vara en buse och slagskämpe. Det har gett honom ett orättvist eftermäle. Des var en välutbildad man, högskolelärare till yrket med många strängar på sin lyra och med ett stort intresse för samhällsfrågor och kultur.

Des fick oinskränkt makt över lagets träning, matchning och spelarrekrytering. Målet var att Rögle inom fem år skulle konkurrera om SM-titeln. Inför säsongen 1964/65 värvades, utöver Moroney, totalt tio spelare. Den mest uppmärksammade rekryteringen var Kjell Nilsson, en av de största påläggskalvarna inom svensk hockey vid den här tiden. Kjell hade t o m hunnit med några A-landskamper trots sin ungdom, 21 år. Var bland annat med i matchen mot Sovjetunionen. Nilsson skulle utbilda sig till fältflygare i Ljungbyhed, vilket avgjorde hans klubbval. Han utsågs, trots sin ungdom, till lagkapten. Han skulle dessutom återkomma långt senare i en annan funktion.

De övriga nyförvärven var Tommy Erikson och Roger Sjödahl från Västerås, Lennart Skördåker, Malung, Bernt ”Berra” Karlsson och Klas-Göran Nilsson, Fagersta, Berry Murman, Bjursås samt målvakterna, Claes Brogstam, Sundbyberg, Hugo Liss, Lindesberg och Bill Sarin från IK Westmania. Bland egna talanger, som tog plats i A-truppen, kan nämnas Arne Wickström och Leif Larsson. Säsongspremiären, i oktober 1964, mot Gislaveds SK lovade gott, seger med 16-1 och Lennart Skördåker blev femmålskytt.

Rögle krossade allt motstånd i träningsmatcherna. På fem matcher hade laget ett snitt på 14-1. IFK Malmö, som vann Skånetrean 1963/64 meddelade Svenska Ishockeyförbundet inför den nya säsongen att föreningen inte ville gå upp i tvåan. Detta kände naturligtvis Rögle till och föreslog IFK att de skulle byta plats i seriesystemet. Malmölaget ställde sig positivt till förslaget men Glimåkra, som blev tvåa i serien motsatte sig av principiella skäl och det hela rann ut i sanden. Rögles satsningar uppskattades inte av alla i ishockeyskåne och något stöd var inte att räkna med. Seriepremiären spelades den 22 november mot ärkerivalen Jonstorp men det blev ingen kamp. Rögles nya lag kvaddade ett väldigt ungt Jonstorpslag med 13-1. Rögle gick fram som en ångvält och på fem matcher vann RBK samtliga med en målskillnad på 74-14. Bästa målskyttar var Des Moroney och Lennart Skördåker med 16 respektive 15 mål.

Ryktesfloran var stor när det gällde nyförvärv. I december 1964 gick Expressen ut med att de etablerade landslagsspelarna Anders ”Acka” Andersson, Gert Blomé, Lars-Erik Lundvall och inte minst målvaktshjälten och nationalidolen. Lennart ”Klimpen” Häggroth skulle vara på glid till Rögle BK. Detta var naturligtvis tidningsankor och avfärdades snabbt av Gösta Carlsson men ingen rök utan eld även om det inte kom att handla om dessa spelare.

Rögle vann division 3 spelåret 1964/65 genom arton raka segrar och en målskillnad på 224-32, något av ett rekord i svensk ishockey!

Nu utmanade RBK på allvar Malmö FF(MFF) om hegemonin i skånsk ishockey. 

Fortsättning 1960-tal del 2