Idrottskrönika 32 1941

Prolog

Sverige blev direkt inblandade i andra världskriget i juni 1941, när Nazityskland krävde att få transportera den nästan 15 000 man starka Engelbrechtdivisionen genom det neutrala Sverige. Bakgrunden var, att Nazityskland hade anfallit Sovjetunionen och ville gå till angrepp genom Finland, som nu var allierat med Tyskland. Dagarna kring midsommar 1941 blev av det mest dramatiska skeendena i modern svensk historia. Problemet var att Sverige var neutralt. Neutrala stater förväntades inte låta krigförande länder utnyttja det egna territoriet för att transportera stridande förband. Likväl var det just detta Tyskland krävde av Sverige, med följd att regeringen drabbades av en av 1900-talets mest omskrivna politiska rysare – midsommarkrisen. Nyckelfigur i skeendet blev Per-Albin Hansson, som ledde den svenska samlingsregeringen. De borgerliga ministrarna var positivt inställda till det tyska kravet medan socialdemokraterna, förutom statsministern själv, var var emot. Splittringen i regeringen var ett faktum. Ur detta kaos lyckades ”Per-Albin” emellertid genom taktiska finter få igenom sin vilja och Engelbrechtdivisionen kom att transiteras över svenskt territorium, från Osloområdet till norra Finland och på järnvägen mellan Charlottenberg och Haparanda, till Finland. Dessa trupper skulle noga bevakas. Det betydde, att mobiliseringen skärptes och att fler män kallades in till tjänstgöring i försvarsmakten och det påverkade idrottens förutsättningar väsentligt. Dock inte för Gunder Hägg, som sätter nytt världsrekord på 1500 m detta år. 1941 sänks rösträttsåldern från 23 till 21år. ”En svensk tiger”, mottot för att motverka spioneri, lanserades det här året.

ÄIF var en klubb, som drabbats hårt av de ständiga inkallelserna. Inför de sex avslutande omgångarna i Sydsvenska serien såg det mörkt ut för Ängelholmslaget. Tre lag var förankrade i botten, ÄIF, Limhamn och Stattena och två av dessa skulle flyttas ned. Tre träningsmatcher spelades i april, som förberedelser inför seriestarten den 27:e samma månad och det gick väldigt bra. Två matcher mot division 2-laget Höganäs Bollklubb, seger borta med 3-2 och oavgjort hemma 1-1 och i genrepet, inför seriestarten, mötte man allsvenska HIF på idrottsplatsen. Det blev visserligen förlust 2-3 men laget fick beröm för sin insats. Sven-Ove Svensson tycktes var i praktslag och gjorde fyra av ÄIF: s sex mål i dessa matcher. De andra två slogs in av Bertil Fridh och Fride Wendt. Tyvärr blev serieinledningen allt annat än lyckosam. Det blev förlust mot IFK Höganäs och Klippans BoIF, 0-5 och 2-4. ÄIF ställde upp med ett rutinerat lag, bortsett från målvaktsposten, där junioren B. Johansson hade tagit plats. I övrigt såg elvan ut som följer nedan:

Olle Nicander, Nisse Persson, Sune Nilsson, Pelle Weiman, Karl-Axel Persson, Bertil Fridh, Tage Claesson, Sven-Ove Svensson, Karl Olsson, Fride Wendt.

Av någon anledning hade laget helt tappat formen och hotet om ännu en degradering i seriesystemet hotade. Men man samlade ihop sig och lyckades genom att ta sju av åtta poäng de fyra sista vårmatcherna, rädda nytt kontrakt i Sydsvenskan. Först besegrade man topplaget Sofielund med 6-1. Därefter bottenkollegorna Stattena och Limhamn med 2-1 respektive 3-2 för att sedan avsluta med att spela oavgjort mot mittenlaget Bjuvs IF, 1-1. Dessa matcher blev också Sven-Ove Svenssons sista i klubben innan han tog steget över till BK Drott, som ordnat ett bra jobb till honom. 1944 värvades Sven-Ove till HIF och resten är vad man brukar säga ”historia”. Han gjorde stora avtryck i ÄIF och förlusten av honom skulle bli kostsam. Sven-Oves facit i klubben är minst sagt imponerande. I A-laget debuterade han som 16-åring och gjorde under åren 1938-1941, 33 mål på 55 matcher, i division 2 och 3. I juniorlaget var Sven-Ove en målmaskin och stod för 90 mål på 97 matcher säsongerna 1938-1940.

Förberedelserna inför seriestarten i Sydsvenskan började i juli. I ÄIF-elvan dyker det upp en hel del nya namn. Spelare, som flyttats upp från det framgångsrika juniorlag, som tränats av ÄFF: s forna försvarsgigant Harry Persson. Harry lämnade nu sin tränaruppgift och blev fotbollsdomare. Tre matcher spelades under juli månad, Jonstorp, hemma och borta, 2-2 och 3-2. I genrepet inför premiären mötte man division 2-klubben Höganäs BK. Det blev förlust med 3-1 men ändå ett hoppfullt spel inför seriestarten. Den matchen dömdes av Harry Persson.                                          Seriepremiären spelades mot IFK Höganäs den 3 augusti på Julivallen i Höganäs. Laget, som hade några nya namn men i stort sett samma manskap från tidigare säsonger, hade följande uppställning:

Åke Olsson, Olle Nicander, Karl-Axel Persson, Sune Nilsson, Egon Walther, Olle Nilsson, Pelle Weiman, Tage Claesson, Bertil Fridh, Torsten Hansson, Karl Olsson, E. Hultberg.

ÄIF lyckades inte leva upp till sitt favoritskap i Höganäs utan fick åka hem med en 0-5-förlust i bagaget. Nästa match gick mot IFK Hässleholm på idrottsplatsen. Det blev en märklig tillställning. Efter 8 minuter ledde ÄIF med 3-0 men i den andra halvleken fick ängelholmarna se sig överkörda av ett hårt arbetande kamratlag, som vände matchen till seger 4-3. Segersiffror, som hade blivit det dubbla, om inte den nyinsatte målvakten, från Höganäs BK, Åke Olsson storspelat. Allt enligt signaturen ”Stök” i NST. I nästa match väntade BK Drott på Heden och ÄIF tycktes vara ett varannandagslag. Nu vann de vit-svarta med 5-1. Målen levererades av Fridh 2, Claesson 2 och Wendt 1. I augusti spelades ytterligare två matcher, Eskilsminne hemma och Malmö SK borta. Båda matcherna slutade 2-3. Mot Malmö Boll och Idrottsförening(MBI), hemma, lyckades ÄIF bryta förlustraden och vann med 3-2, som verkade vara det mest förekommande resultatet under hösten. Inte mindre än fyra gånger blev dessa resultatsiffror men tyvärr var det tre förluster och en vinst. De senaste matcherna hade lagledningen dammat av den gamle skyttekungen Kalle Möller och mot MBI gjorde han två mål. Ett oroande tecken var ÄIF: s svaga andra halvlekar, som upprepade sig match efter match. Hösten blev väldigt dyster för ÄIF. Det verkade som all fordom kraft hade runnit ur ÄIF-spelarna. Det var ju trots allt en majoritet i laget, som hade varit med och tampats framgångsrikt i division 2. Från den 21 september, Klippan hemma förlust 2-5 fram till serieavslutningen hemma mot Bjuv tog de vit-svarta ingen poäng. Förlustraden var katastrofal, Bjuv hemma, 0-2, Sofielund borta 2-3, samma lag hemma 0-3, Klippan borta, 0-8 och avslutningsmatchen Bjuv hemma 1-2. I matchen mot Klippan hade ÄIF otur och fick en man justerad efter några minuter. På den tiden fick man inte ersätta skadade spelare och ÄIF tvingades spela med tio man. Den stora förlusten kan inte enbart förklaras av det utan det var nog så att för många spelare av det gamla gardet hade passerat ”bäst före datum” med marginal. ÄIF låg nu ohjälpligt sist i tabellen med fyra poäng. Nu väntade en pinsam våravslutning för de gamla hjältarna från 1930-talet. 

Epilog

I Ängelholm rasade en politisk strid om ett förslag på ett nytt badhus. Förställare var en ingenjör Heijkenskjöld. I stadsfullmäktige riktade herrar Gunnar Wallin och Tord Starfelt så nedgörande kritik mot förslagsställaren, att ordförande i fullmäktige gav talarna en admonition(tillrättavisning) och manade till större varsamhet ifråga om uttrycksättet. Striden fortsatte och Heijkenskjöld planerade att i nästa steg stämma Wallin och Starfelt, inför rådhusrätten, för ärekränkning. Något badhus blev det inte förrän 1967. I Ängelholm var dock det stora samtalsämnet tragedin som drabbades den lilla byn Toarp, nordost om Ängelholm. Den 26 maj exploderade patroneringshuset tillhörande sprängämnesfabriken Trionyl belägen ett par kilometer norr om Toarps by. Hela huset flög i luften och brandväggar och skyddsvallar blåstes bort. Explosionen hördes ända till Ängelholm, nästan en hel mil från platsen. Sex människor miste livet. Alla utom en kom från närområdet. Olycksoffren begravdes på den närliggande Tåstarps nya kyrkogård under stora hedersbetygelser. Orsakerna till olyckan klarlades aldrig. Fabriken byggdes aldrig upp igen. De flesta av byggnaderna revs men kvar finns en husgrund och en liten byggnad med väggar, som ett minnesmärke för att påminna om den tragiska händelsen. I september 1941 arrangerade Friluftsklubben Snapphanarna svenska mästerskapet i gång. Idrottsplatsen behövdes för tävlingen så Ängelholms idrottsförening utsågs till medarrangör, vilket innebar att klubbens medlemmar fick ställa upp som funktionärer. I en notis veckan före stod det i en notis i NST följande:

”ÄIF: s och Snapphanarnas medlemmar uppmanas att mangrant infinna sig på idrottsplatsen de dagar, som äro kvar till svenska mästerskapet i gång om söndag, för att gemensamt göra i ordning på idrottsplatsen. Verktyg, skyffeljärn och räfsor medtagas.”

Ute i den stora världen trappades kriget upp. Tyskland bröt Molotov-Ribbentroppakten[1] och gick till anfall mot Sovjetunionen under sommaren 1941. Den 7 december 1941 intervenerade USA i kriget efter det japanska anfallet mot Pearl Habor. Dessa händelser skulle bli avgörande för krigets utgång.                                                    

  Fortsättning följer……………………


[1] Molotov–Ribbentrop-pakten var en icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Tyskland. Pakten undertecknades den 23 augusti 1939 i Moskva av ländernas utrikesministrar, Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop.