Idrottskrönika 22 1931 del 1

Prolog

Inom arbetslivet var jämlikhet vid början av trettiotalet, en okänd företeelse. För arbetstagarna fanns inga rättigheter, bara skyldigheter. Ett nästan kriminellt godtycke rådde på arbetsmarknaden. Arbetare kunde när som helst avskedas från sina anställningar. Lönen var så låg att det var omöjlig för en familjefar att kunna försörja hustru och barn. Otaliga var de familjer som under trettiotalet vräktes från sina bostäder för att de inte kunde betala sina hyror.

Det hette, att arbetarna också de måste ta sin del av ansvaret för de dåliga tiderna. Arbetsgivarna krävde, att de skulle vara med och betala de minskade vinsterna för företagarna och därför sänktes deras löner med några ören i timmen. Ören, som för arbetsgivaren inte betydde ett skvatt men som för arbetarna innebar en katastrof. Konflikter på arbetsmarknaden bröt ut i hela landet. En av dessa skulle få ödesdigra konsekvenser.

Den 13 maj, på Kristi himmelsfärdsdag, anordnades ett demonstrationståg som drog fram genom hela Ådalen. Orsaken var en lönekonflikt, som innebar att s.k. "arbetsvilliga" kallades in. "Strejkbrytarna" utsattes för misshandel av de avskedade arbetarna och polis och militär kallades in. Dagen efter nådde demonstrationen byn Lunde och här öppnade militären eld mot det fredliga demonstrationståget. Fem människor dog. På den minnessten, som restes kan man läsa följande: 

" Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig" ( Gravskriften över offren författades av diktaren Erik Blomberg) 

Ängelholm var ingen stor stad vid den här tiden. Under 1930 hade stadens befolkning ökat med 81 personer och uppgick den 1 januari 1931 till 5348. En nettoinflyttning med 70 personer stod för större delen av tillskottet. Det rådde ett kvinnoöverskott i staden med drygt 500.

Stadens befolkning hade mer än femdubblats under 100 år och var 1931 en typisk industri- och arbetarstad.Fotbollen var den klart största idrotten i staden och det var arbetarklubben Ängelholms Idrottsförening, som var stadens stolthet och ansikte utåt.

Den 6 januari höll ÄIF sin årsfest i Folkets Hus. Engelholms Tidnings utsände beskrev dagen efter festiviteten, som en ”märkbart pigg föreställning, besökt av just så många, som Folkets Hus festligt dekorerade stora sal lämpligen kunde härbärgera för att dansen skulle kunna trådas utan trafikhinder”.

Festen var, enligt samma källa, inte slut förrän framåt småtimmarna.

Under januari, februari och större delen av mars bedrev ÄIF sin ”fotbollstrimning” inomhus och då troligtvis i läroverkets lilla gymnastiksal, sedermera välbekant auktionskammare.

Det var en väldigt sträng vinter 1931 och utomhussäsongen kom igång först i månadsskiftet mars/april.

Det är pigga Ängelholmsben i premiären. Låt vara att motståndet, Hasslarps Idrottsförening, inte var någon god värdemätare men resultatet, 6-0, tyder på att vinterträningen hade skötts utomordentligt väl. I mål fortsätter ”Pära”, efter Åke Olofssons olyckliga benbrott(krönika 1930, del 2) och han får både ros och ris. Hans fenomenala s.k. ”Zamoradykning”[1], var enligt skribenten, en av matchens absoluta höjdpunkter. Ett nygammalt ansikte dyker upp i den vit-svarta dressen. Det är Erik Törngren, den gamle Höganäs BK spelaren, som efter en okänd utflykt, har återkommit till ÄIF och han förväntas bli en stor förstärkning.

Harry Persson och Kalle Möller gjorde vardera två mål, John Lindkvist och Erik Törngren exekverade de resterande målen.

Upp till bevis blev det emellertid i den följande matchen, då man ställdes mot ”Sydsvenskans” ledarlag Höganäs BK.

 ”Engelholmarna kunna känna sig nöjda med resultatet; deras prestation länder dem till heder. Det var inte vanligt att få bevittna så mycken ambition och gnista, som kännetecknades deras spel igår”. Det var ett fint beröm och hemmalaget var värda vart enda ord. Inte bara för att man mötte ett högre placerat lag utan på det sätt, som laget genomförde matchen. Underläget 1-4 vändes under sista halvtimmen till ett oavgjort resultat, 4-4.

Målen fabricerades i tur och ordning av, Törngren, Ekelin två gånger om och slutligen Törngren en gång till.En ny spelare uppenbarade sig. Det var den från Kattarp inflyttade Sven Holst. Från sin högerhalvplats gjorde han, enligt skribenten, en storstilad insats.

Om Ängelholmarnas målvaktsreserv kunde man läsa följande:

”Vad han inte tog av pur skicklighet, tog han med tur – vilken f ö ibland gränsade till det fenomenala.”

ÄIF var ingen stor förening, räknat i antal medlemmar. Vid årsmötet för 1931 kunde man konstatera, att klubben hade 80 medlemmar. Det hände inget revolutionerande under mötet. Ragnar Olowsson fick förnyat förtroende, som ordförande. En svår förlust gjordes emellertid. Den mångårige trotjänaren Fritiof Jönsson lämnar alla uppdrag p.g.a. avflyttning från orten. Bland poster, som tillsattes fanns, fotbolls- och idrottsutskott, dansbanekommitté, ordningsmän och biljettförsäljare, idrottsplatsstyrelse. Till vaktmästare för 1931 utsågs a-lagets centerback Harry Persson. En intressant skrivelse från Svenska Fotbollsförbundet besvarades. Det handlade om, huruvida lagen skulle få insätta reserver vid seriematcher. ÄIF tillstyrkte förslaget, vilket var både framsynt och klokt men förbundet beslöt ändå, tvärtemot många föreningars önskan, att avslå detsamma.

Mycket av föreningsarbetet handlade om att dra in behövliga medel till verksamheten. Tidigare har jag nämnt dansen i Tullakrok, som en viktig inkomstkälla. En annan var det årligen återkommande tivolit vid Nybrovägen. Samma dag, som seriespelet startade erbjöds Ängelholmarna, att få åka gratis på berg- och dalbanan och på inträdesbiljetterna utlovades ”magnifika presenter”.

Det gällde emellertid, att vara uppe i tid denna vilodag för att hinna med alla aktiviteter ty klockan två på eftermiddagen blåste Höganäsaren hr Gustaf Westerholm till spel i seriepremiären på ”Ljungen” mellan hemmalaget och Billesholms GIF.

De ”vit-svartas” goda form bekräftades. Billesholm skickas hem med ett 2-6 nederlag i bagaget. Det tidigare omtalade nyförvärvet Holst gör åter en grandios insats och uppmärksammas mer än de andra i laget. Törngren och John Lindkvist gör två mål vardera, i övrigt är det enmålsskyttar i form av, Harry Persson och Karl Magnusson.

Nästa match mot Lunds GIF är en ren seriefinal. Till matchen nere i Lund har ÄIF värvat en ny målvakt. Ove ”Pott” Andersson, juniormålvakten, ansågs för orutinerad och istället trädde en man vid namn Axel Andersson från Landskrona BOIS in i spelet och han gör stor succé. Enligt rapporterna från lärdomsstaden så ”kunde det vackra resultatet, 3-1 till ÄIF, till stor del tillskrivas den nye målmannen”. Journalisten skriver vidare om matchen: 

”Officiellt borde resultatet ha blivit 2-0, ty Lunds tröstmål var aldrig något mål, eftersom bollen inte passerade mållinjen och Engelholms tredje mål var frukten av en alltför hårt dömd straffspark/…/Engelholms duktiga bakre försvar plus en smula otur för hemmalaget gjorde att resultatet vid full tid var en seger för gästernas fysik och snabbhet. Deras anfallskedja gick rakt på mål. Särskilt de båda yttrarna och c-f voro farliga herrar.” 

Lund gjorde ett av målen för ÄIF de andra två slogs in av Harry Persson. Segern innebar, att Ängelholmarna knappade in på Lundalagets försprång och nu parkerade på en säker andraplats endast en poäng efter.

Segersviten håller i sig. Mittenlaget Sofielund besegras med viss möda med 3-1. Som lag, anser nyhetsmannen, att gästerna är lika bra som ÄIF men individuellt är Ängelholmarna vida överlägsna Malmöpojkarna och det avgör matchen. Målen görs av Lindkvist, Ekelin och en olycklig Malmöback.

Matchen får emellertid ett något tråkigt eftermäle. Reportern är inte nöjd med publikens uppträdande och beskriver problemet, som följer: 

”Engelholmspubliken är det i gemen inget fel på numera vad anbelangandes s.k. yttringar av lokalpatriotism. Dock böra en del yngre element bland densamma om möjligt tillägna sig något mer kultur härvidlag. Det är inte nödvändigt att tjuta som en flock apor, om gästerna uppträdande händelsevis inte skulle falla på läppen. Om man vet, vad idrotten – d v s även fotbollen – verkligen är och vill, beter man sig inte så.” 

Bottenlaget Råå IF kommer den 14 maj till ”Ljungen” och får där möta följande ÄIF lag:

”Axel Andersson, Sven Holst, Bertil Bengtsson, Gösta Liljekvist, Harry Persson, Pelle Weiman, Karl Magnusson, John Lindkvist, Erik Törngren, Kalle Olsson samt Helmer Ekelin.”

Förra årets skyttekung, ”Kille” Wahlkvist, tycks för tillfället vara ute ur bilden liksom Kalle Möller, troligtvis är båda skadade.

De vit-svarta visar prov på ett särdeles effektivt anfallsspel. Hela sex eleganta mål fabriceras, enligt reportaget. De fördelas enligt följande, Kalle Olsson 2, Erik Törngren 2 och Karl Magnusson 2.

Det är emellertid tre andra spelare, Pelle Weiman, Harry Persson samt den oförbrännelige Helmer Ekelin, som får det mesta av berömmet efter denna säkra 6-2 seger på ”Ljungen”.

Ekelin är, av familjeskäl, förhindrad att spela den följande matchen nere i Malmö mot Arlöv. I förhandsreferatet bekräftas, att Möller och Wahlkvist är skadade och sportskribenten på Engelholms Tidning räknade kallt med en förlust men segersviten förblir obruten.

Reserven på vänsterinnerplatsen Kalle Olsson gör båda målen, när ÄIF vinner med knappa 2-1.

Nu leder Ängelholms stolthet serien och allt tycks vara upplagt för spel i ”Sydsvenskan” den följande säsongen. Det enda hindret är mittenlaget Tomelilla. Med uppmaningen, ”må var man göra sin plikt”, önskar den lokala tidningen ÄIF lycka till på färden till Österlen. Tyvärr möter de vit-svarta sitt Waterloo på nere i Tomelilla. Ängelholms IF visar återigen, att de inte har förmågan, ”vara bäst när det verkligen gäller”, som vi skulle uttrycka oss idag.

Förlusten med 1-3 innebär, att Lund vinner serien. Sista matchen för säsongen mot, nästjumbon Ystad ute på ”Ljungen”, som skulle ha fört ÄIF till serieseger, blir nu en kamp utan betydelse.

Hemmalaget visar emellertid prov på god moral och pulvriserar de stackars sydskåningarna med 6-1.

De stora målsiffrorna tillskrivs, i referatet, Ystads svaga backlinje. Möller och Lindkvist firar stora triumfer med sin kvickhet och springer efter behag in och ut i det vilsna gästförsvaret.

 Törngren och Möller skjuter in vardera två och Lindkvist och Magnusson vardera ett mål i denna säsongsfinal.

Med en enda ynka poäng förvisas sålunda ÄIF till andra plats i Skåneserien division I. Vid lika poängtal hade det blivit målskillnadsaffär och då hade ÄIF gått upp pga. fler gjorda mål.

En enda tävlingsmatch återstår nu och det är DM-matchen mot Billesholms GIF, som blev sist i seriespelet.

ÄIF visar fortsatt god form och vinner utan problem med 4-0. Kalle Olsson gör ett oäkta hattrick. Möller gör det tredje målet på ett ”lysande sologenombrott”.



[1] Rickardo Zamora, spansk landslagsmålvakt, som vid den här tiden ansågs vara världens bäste målvakt.