Idrottskrönika 14 1923 del 1

Prolog

Tjugotalets inledning var en orolig tid i hela Europa. Återhämtning efter sviterna av första världskriget går trögt. I Tyskland slåss kommunister och nationalsocialister på gatorna. I Italien griper Benito Mussolini och hans svartskjortor 1922 makten och proklamerar fascismens seger. I Sverige vinner ytterlighetspartierna en viss framgång. Männen bakom dessa nya partier heter, Karl Kilbom, Zeth ”Zäta” Höglund, Ture Nerman m fl och de upplevs, med rätta, som ett hot mot den nyvunna demokratin. De gifta kvinnorna är nu i lagens mening myndiga och det är lagstadgat, att den äkta mannen skall lämna pengar till hushållet och kvinnans personliga utgifter. Nu är det också lättare, att skilja sig. ”Djup och varaktig söndring” är tillräckligt skäl till hemskillnad. Några kvinnliga präster finns det inte men en kvinnlig Fil. Dr. konstaterar:

”Kvinnan duger redan nu till söndagsskollärare och missionär. Det är en hednisk uppfattning, att kvinnan är något orent”.

En representant för prästerskapet genmäler omedelbart:

”Med kvinnliga präster skulle den svenska kyrkan ställa sig utanför kristenheten”.

Kriget” kommer det här året till Ängelholm och i Kalmar föds den 7 december min mor, själva grundförutsättningen för denna krönikas nedtecknande.

 

Den 25 mars inleds fotbollssäsongen. En gynnsam väderlek har gjort, att träningen kommit igång tidigare än vanligt. Det gör, att det blir en ovanligt tidig matchpremiär. Av det ”gamla gardet” har Sigfrid Åberg och Gustaf Hansson aviserat, att de tänker lägga ”fotbollskängorna på hyllan”. Efter att i 15 år tillhört förgrundsgestalterna lämnar de förstås ett stort tomrum efter sig. Signaturen ”Stål” konstaterar:

”Det skall sannerligen ett starkt intresse till för att spela boll på Engelholms allt annat än tilltalande fotbollsplan.” Gustaf Hansson var nu den spelare, som spelat flest matcher i ÄIF.

A-laget första match för året spelas mot IS Drott från Halmstad, som vid den tiden ansågs vara ett av Halmstads bästa fotbollslag. Brynolf Ekelin, ”hvilken efter en tids gästspel uppåt landet, tillfälligt återbördats till fädernestaden” låg bakom ÄIF: s ledningsmål men det räcker inte. Drott vinner, enligt Stål, oförtjänt med 2-1. Kalle Nilsson dömer till allmän belåtenhet, vilket får tolkas, som ett bra betyg.

ÄIF: s premiärskytt var August Bengtsson. Laget i sin helhet såg ut på följande sätt:

Karl-Erik ”Tengvall, August Bengtsson, Brynolf Ekelin, ’Banne’ Nilsson Bruno Svensson, Sture Lindqvist, Pettersson (ny), Helmer Wahlöf, Joel Berg, Wahlfred Björkman och i mål Karl Sköld. Värt att notera är att båda bröderna Ekelin båda spelar i denna match, troligtvis för första gången tillsammans.

ÄIF: b-lag fortsätter sitt segertåg från föregående år och nu växer det fram en antagonism mellan de båda lagen. Samma helg, som a-laget får stryk av Drott vinner reservlaget mot Hasslarps a-lag med 4-1.

B-laget hade följande uppställning:

” ´Colby’, Borglin, Helmer Ekelin, Larsson, R. Sköld, ’Nisse’ Persson, Nilsson, Borg, Sture Lindqvist, Anderberg och Karl Sköld. Lagets stjärna och främste målskytt är Ekelin junior.

Intresset för fotboll i ”Lergökastaden” växer. De båda matcherna i premiären ”voro besökta af en stor och lifligt intresserad publik”.

I staden börjar de fotbollsintresserade, att diskutera vilket av de båda lagen, som egentligen är bäst och man kommer överens, att en match skall spelas den 11 april.

Den 1 april spelar a-laget mot BK Wiktoria från Helsingborg. Samma helg möter reservlaget Billesholm GIF. B-laget vinner lätt men representationslaget gör en plattmatch och förlorar med 1-4. Kritiken är inte nådig. Brynolf Ekelin, ÄIF: s målspruta, kritiseras på följande målande sätt:

”Ekelin gjorde dagens första mål. Vill någon därför skänka honom en korgstol må det vara händt. Man fick i alla fall det intrycket under matchens fortsättning, att han behöfver det”.

August Bengtsson gjorde ÄIF: s andra mål men det var bara ”Banne”, Bruno och i viss mån Berg, som föll signaturen ”Sen” i smaken.

Den hårdaste domen får arenan:

”Nya Torg bör bannlysas, som fotbollsplan. Den är svår för spelarna men äfven för åskådarna är den förarglig, då bollen långa stunder försvinner i sandgroparna eller i väldiga dammskyar.” Det spelas andra matcher under påskhelgen med Ängelholmsintresse.

HIF vinner mot Köpenhamns Bollklubb och i referatet kan man läsa följande:

”Förre EIF: aren ’Massa’ Alfredsson hade ett strängt arbete med att hålla K.B:s vänstervinge men lyckades och briljerade med säkra brytningar och välberäknade passningar.”

 Så skall det avgöras, vilket lag, som är bäst, ÄIF a- eller b. Båda lagen genrepar i helgen före mot Eneborg respektive Helsingör med resultaten en vinst och en förlust som följd, reservlaget vinner. Mötet mellan föreningens båda lag blir en antiklimax. A-laget beskrivs, som ”så godt som fullkomligt och till och med förstärkt med den gamle stjärnan Hansson”, vinner enkelt med 8-0.

B-laget kommer till spel med bara några få ordinarie spelare och man kan undra varför. Det är lätt, att föreställa sig vad elaka tungor hade att säga på kvällen, då föreningen höll ett viktigt möte i Folkets hus. Nu talade man nog inte speciellt mycket om matchen eftersom det på kvällens agenda stod en betydligt viktigare fråga att diskutera, nämligen ”Engelholms alltjämt olösta idrottsplatsfråga”.

Liksom 1922 ställer ÄIF upp till spel i DM. Motståndare blir Helsingborgsklubben Göta. Matchen skall spelas den 29 april och ÄIF får bästa möjlig sparring inför uppgiften.

Elitlaget Halmstads BK kommer den 15 april till ”Kreaturstorget”.   Tyvärr omintetgörs möjligheterna till ordnat spel. Ett häftigt regn ”förvandlade den för idrottsutöfvande afsedda planen till en veritabel sumpmark, hvari passningar och skott stannade allt som oftast”. Halmstad vinner med 4-3 och Ståls omdöme lyder, som följer:

”Engelholmarna spelade sin bästa match på länge och nederlaget var föga rättvist, vilket halmstadspojkarna voro de första, att erkänna.”

Borglin gör första målet och Tengvall det andra strax därefter men sedan är det slut på det roliga. HBK formligen exploderar i en målorgie. På 15 minuter förvandlas Ängelholmarnas 2-0 ledning till ett underläge med 2-4. ÄIF fortsätter sitt fina spel i andra halvlek och ”att halländingarna (det står så) sluppo inregistrera ett nederlag var knappast deras förtjänst”.

ÄIF: s reduceringsmål exekveras på straff av ”den alltid lika säkre straffexekutorn Wahlöf.

ÄIF fortsätter, att möta namnkunniga motståndare. IFK Kristianstad, som den vid här tiden rankades som ett av Skånes bästa lag, är Ängelholmarnas nästa motståndare. Matchen spelas i Kristianstad så de det blev tidig avfärd från Engelholms Värn[1] för vidare transport mot residensstaden.

ÄIF ges inga stora möjligheter i förhandsreportaget men ”Legökarna” överraskar och vinner med 2-1. En präktig sensation är ett faktum och enligt journalisten, ”sprider sig det ljufliga segerbudskapet, som en löpeld alltifrån Jerusalem[2] till Hvita Räck[3]”.                                  


[1] Station på Engelholm - Klippan järnvägen. Från Klippan åkte man sedan vidare mot Kristianstad. Stationshuset låg bakom Tandvårdshuset - Restaurangskolan vid nuvarande Klippanvägen. Järnvägen trafikerades under åren 1904 – 1953. Stationshuset rev 1958.

[2] Ängelholms fattigkvarter, som begränsade staden i norr. Kvarteret låg alldeles söder om ”Pyttebron/Pyttebanan”.

[3] Vid den södra avgränsningen av staden, alldeles intill Rönne å, där Tullportsplatsen börjar fanns ett vitt staket i Storgatans fond mot ån. I folkmun benämnt ”Vita räck”.


ÄIF: s mål görs av Ragnar Borglin och August Bengtsson. Det senare gjordes genom ”s.k. engelsk spark med klacken och bollen öfver hufvudet”. Målet bejublades av den talrika publiken. Det var en ovanlig företeelse. Det var ett glatt gäng, som på kvällen kunde anträda återresan till Ängelholm.

ÄIF: s segerrika b-lag inkasserar samma helg med sitt första nederlag för året, internmatchen kunde väl knappast räknas. Stattena blir för svåra och vinner enkelt med 3-0. Signaturen ”Flodur” ger sin speciella syn på saken: ”Andra halflek förflöt under jämnt spel med offside-mål från båda sidor. Helsingborgarna godkändes under det engelholmarnas inte fann nåd inför domarens ögon.” ÄIF förlorar mot Göta, Helsingborg och är därmed utslagna från spelet, om det Skånska mästerskapet. En hedersam 2-1 förlust blir resultatet av drabbningen. Inget, att skämmas för, Göta räknades, som Helsingborgs andralag 1923. Laguppställningen skiljer sig något från Drottmatchen. ”Banne”, Wahlöf och Pettersson spelar inte. De ersätts av Borglin, Kollberg och Hansson. Den senare tycks trots allt spela vidare, trots sortin hösten 1922. Ekelin, som åter gör gästspel i sin hemstad, är ÄIF: s bäste spelare och ”framträder betydligt mera till sin fördel på en riktig fotbollsplan än på ’Engelholms sandöken’ och, att han kan leda en forwardskedja syntes vid gårdagens match”. Han gör också Ängelholmarnas mål på ett ”elegant skott”. Han får också ett friläge i slutet av matchen men ”det aflossade skottet motsvarade inte målets höjd”. Andra spelare, som får beröm är helbackarna Hansson och Björkman samt vänsterinnern Borglin. Signaturen ”Flodur” menar, att resultatet inte motsvarar spelstyrkan hos de båda lagen och konstaterar, bestämt, att Götas segermål tillkom ”sedan en helsingborgare fått bollen i nästan för grof offsideposition för att kunna godkännas men domaren var emellertid af en annan mening.” B-laget möter samma söndag Höganäs Bollklubb. Matchen slutar 3-3, efter 0-3 i halvtid. Enligt journalisten ”Stål” bestod Engelholmarnas lag av ”en blandning mellan verkliga och möjligen blifvande fotbollspelare men då nederlaget undgicks må det mesta varda förlåtet”. Reservlaget återhämtar sig snabbt och spelar veckan efter 1-1 mot HIF: s starka ”ynglingalag”. Helmer Ekelin gör ÄIF: s mål, efter ett vackert genombrott, helt utan assistans. Bäst ett vilt kämpande hemmalag är målvakten Otto Andersson, som så småningom skulle betraktas, som Ängelholms bäste fotbollsspelare, dock inte som målvakt. Den, i Ängelholm, välkände Otto Eriksson gör en lysande comeback, som domare. ÄIF: s lag, som betraktades som det starkaste b-laget för året så långt, hade i sin helhet följande sammansättning från mål räknat: ”Otto Andersson, G. Nilsson, Sven Lindkvist, Borg, Björn, A. Persson, Sköld, Ihl, Helmer Ekelin, Borglin samt ’Collby’.” Stattena är nästa motståndare för ÄIF: a-lag. Den 10 maj möts de båda lagen på Nya Torg och det blir en ny förlust för ”hemmaelvan”, nu med 0-2. Lagets storstjärna, Brynolf Ekelin, har begivit sig norrut för att återigen spela för Motala AIF och ersätts av ”Collby”. I övrigt är det samma laguppställning, som i DM-matchen mot Göta. Nederlaget får signaturen ”By side”, att leverera följande bistra kritik: ”Om matchen är intet att säga. Den var utannonserad, som fotbollsmatch. Om de rätt talrika åskådarna väntat sig att få se en sådan, blefvo de emellertid grundligt besvikna. De glimtar af spel man fick se, rättfärdiga icke tillställningen ett namn af fotbollsmatch. Laget är nu genom sina senaste förluster allt för ohomogent för att öfver hufvud kunna vinna en match mot en något så när spelduglig motståndare.” Väl hårda ord, om ett lag, som faktiskt hade uträttat stordåd tidigare på våren. Ledarna får sig också en ”känga”: ”Det går icke i längden med detta experimenterande. Spelarna måste ändtligen få sina definitiva platser och tränas in i dem. Eventuellt bör man kanske öfverväga om att tillföra laget nytt blod och ambition.” Var det en missnöjd spelare, som skrev dessa rader? Kanske var det så men sanningen är för alltid dold i det förflutna och utom räckhåll för författaren av denna krönika. I en påannons från den 18 maj 1923 kan man läsa om Ängelholms IF: s pingstfest de följande dagarna. Föreningen anordnar internationella löpningar i form av det traditionella Munka Ljungbyloppet. Man har också bjudit in, som det står, ”ett 1:sta klassens fotbollslag” för att spela om en vacker pokal. Laget är Landskrona Idrottsförening. Inkomsterna från festen går oavkortat till idrottsplatsfonden. Det börjar spricka upp vid horisonten. Snart skall fotboll på ”Kreaturstorget” vara ett minne blott”. Det blir en bra match med ett delvis nykomponerat lag jämfört med det i den olyckliga matchen mot Stattena. ”Banne” Nilsson är ny kedjeledare, Gustaf Hansson och Joel Berg spelar inte, istället går Björn och Wahlöf in i laget. Till bäste spelare i ÄIF utnämns backjätten Johannes Kollberg med meriter från tidigare spel i HIF. Segern skriv till 4-3, efter mål av August Bengtsson, Bruno Svensson, Ragnar Borglin samt Helmer Wahlöf på straff. Den senare, som också är lagets kapten kan vid kvällens festföreställning i Tullakrok, stolt motta bucklan ur föreningsordföranden Gunnar Wallins hand. Domaren, Karl Nilsson, får vid banketten ett särskilt beröm för sin insats. B-laget åker samma helg till Örkelljunga för att där möta den nystartade idrottsföreningen. Reservlaget fortsätter sitt segertåg och vinner med 5-0. Den 3 juni spelar ÄIF mot den gamle antagonisten Höganäs BK. Kamperna mellan dessa lag var ofta väldigt täta och hårda för att inte säga ojusta och ”Ståhl” oroar sig för att så skall bli fallet även denna gång. Nu blir det inte så. Den legendariske Ängelholmsdomaren Karl Nilsson dömer och håller spelarna i ”herrans tukt och förmaning” och matchen blir ovanligt just. Underhållningsvärdet kunde nog ingen klaga på. Åtta mål, fyra till vartdera laget, var heller inget spelarna behövde skämmas för. Ängelholms lag är ändrat på tre punkter sedan matchen mot Landskrona IF. Helmer Ekelin ersätter Ragnar Borglin, som vänsterinner, debutanten Rudolf Sköld får för dagen axla Bruno Svenssons mantel, som högerytter. Slutligen får reservmålvakten Otto Andersson ställa sig i mål istället för Karl Sköld. Målskyttar för hemmalaget mål är, August Bengtsson 3 mål och ”Banne Nilsson 1 mål.     Reservlaget fortsätter sitt segertåg, Åstorps IF besegras med 6-2 den 10 juni och Klippan med 9-3 veckan efter. I ett referat värt att notera redovisas BK Sleipners match mot Förslövs IF den 11 juni. Ängelholms färskaste lag, som vitt jag kan förstå grundades 1922, vinner med hela 10-2. Vad det var för lag har jag så här långt inte kunnat utröna.